Etiketter

, , ,

Sommaren och turisthorderna har kommit till Skärhamn. Det är fullt med båtar i gästhamnen och det sjuder av liv på kajerna.

Fortfarande känns det hanterbart och flanörerna är inte fler än att det går att hålla avstånd. Det känns sommaridylliskt och vanligt. Inte skrämmande alls på det sätt jag läser om andra platser där turister flockas om somrarna.
Men jag flanerar inte på kajen, utan inhandlar istället det sista inför resan till Murviel och till parkeringen på Ica ringlar sig en bilkö. Klockan är tjugo i tre och snart stänger systembolaget. Att få tag på sin bag-in-box eller sina IPA är viktigare än allt annat. Jag vill vända men bestämmer mig ändå för att gå in och få mina ärenden uträttade. Vår lokala Ica-handlare sköter sig dock exemplariskt och överallt finns stora skyltar som påminner om att mitt i idyllen finns fortfarande coronahotet.

Alltså får jag vårt bilapotek och coronakit ordnat och vi är redo för avfärd.
Färjan är nästan tom och vi har medhavd middag som vi äter i vår tjusiga hytt.

In kommer en i besättningen med en flaska champagne i ishink och där finns också vin, om vi skulle bli sugna. Det är trevligt, förstås, och känns lite halvdekadent men champagnen förblir oöppnad. Vi stoppar ramlösaflaskor i ishinken istället.

Jag kan inte låta bli att reflektera över att det kanske inte borde vara självklart med fri tillgång till så mycket alkohol för två personer i en hytt på en bilfärja. En lång färd på autobahn väntar och även om en nattsömn kanske räcker för att få sagda alkohol ur blodet, är du kanske inte jättefräsch om du tryckt i dig sådana mängder?
Nåväl, jag dricker lite vin till vår medhavda mat och vi förser oss i övrigt med iskylt vatten istället.
Präktigt?
Kanske det, men också ansvarsfullt.
Ansvarsfullt känns också munskydden i hissen när många trängs på liten yta. Jag väljer till och med att inte åka i samma hiss som stora familjen utan munskydd. Med det framför mun och näsa känner jag mig inte nämnvärt tryggare men det är en gest mot dem jag har runtomkring mig.

Det är svårt att göra rätt. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och innan jag hinner tänka, har fingrarna varit där för att rätta till det. I frukostmatsalen på färjan är vi inte många och den povra frukosten portioneras ut till oss bakom glas och med upprätthållande av avstånd. Markeringar i golvet och skyltar med påminnelser hjälper till. Jag inser snabbt hur viktiga de där påminnelserna är när jag vid kaffeautomaterna får ta flera demonstrativa kliv åt sidan när en annan gäst vill ha sin påtår och alldeles glömmer bort sig. Tänker jag att personen ifråga är korkad? Ovanligt svensk? Dum i huvudet?
None of the above.
Det ÄR svårt och vi glömmer alla av oss med jämna mellanrum. Jag tror inte att någon kommer för nära för att de skiter i restriktionerna. Du kan helt enkelt inte hålla detta i minnet precis hela tiden. Skillnaden i hur folk beter sig har heller ingenting med nationalitet att göra. Oavsett geografisk hemvist, är vi olika duktiga på att hålla i och hålla ut. Den ena tröttsamma tråden efter den andra i facebookgrupper jag är med i försöker envist hävda motsatsen men där ger jag mig inte in i debatten särskilt ofta längre.
Så vad göra?
Hålla sig hemma?
Ingen dum idé och skall du ändå iväg, är det nog att rekommendera att åka till ett annat ”hemma” där du kan fortsätta att praktisera social distansering och att bete dig förnuftigt under resan dit.
Svensken i gemen har definitivt valt att stanna hemma.
På färjan såg jag en(!) husbil och ingen karavan av svenskregistrerade bilar körde längs med Schwedenkai i riktning mot autobahn. Det är påtagligt mycket mindre trafik än vad som är vanligt i juli. Mest tydligt manifesterar sig det genom frånvaron, som sagt, av husbilar.


Vi har stannat i Luxembourg för övernattning. Grannlandet Belgien stängde gränsen igen idag och har infört karantän för dem som tar sig över gränsen. Det känns en aning kymigt… På hotellet där vi bor går alla iklädda ansiktsmasker och det pillas och petas och absolut ingen, inklusive jag själv, hanterar dem korrekt. Gjorde jag det, skulle jag under en kväll som denna ha avverkat sisådär en tio stycken. Har engångsmasken väl åkt av, skall den inte åka på igen. Den blir ett koncentrat av snusk väldigt snabbt och kontaminerar allt den kommer i kontakt med. Och var skall jag slänga den avtagna masken när jag satt mig till bords för att äta?
I en medtagen soppåse?
I fickan så länge?
Nej, vet ni; det räcker med några timmar på en plats med tvång på ansiktsmask för att konstatera att det inte skyddar hela vägen, helt enkelt eftersom det i vardagen blir helt omöjligt att använda ansiktsmasken rätt.
Men förutom ansiktsmaskerna känns beteendet igen – alla (nästan)visar hänsyn och håller avstånd.
Det är en lite märklig stämning ändå. Vi känner oss välkomna överallt men också nästan exotiska på ett sätt som absolut inte brukar vara fallet på kontinenten i juli. Vår svenskregistrerade Volvo sticker ut. Men vi får god mat på hotellets terrass och jag har simmat en kilometer i hotellets pool och nu släcker jag snart lampan.
I Murviel väntar byggstök, bråte och strippade takbjälkar…

Spännande skall det bli att se hur långt de kommit Och hur det kommer att bli!