Etiketter

, ,

Murviel tystnar och 14 juli går så sakteliga mot sitt slut. Vi har blåst genom Frankrike på nästan tomma vägar utan att fastna ens i den minsta lilla kö. Nästan inga långtradare, definitivt inga husbilar och ytterst få utbölingar befolkade autorouten. Vi kände oss nästan exotiska i vår vita, svenskregistrerade Volvo.
Det är surrealistiskt.

Vår resa ner har heller inte den varit självklar. Jag har frågat mig själv hur ansvarsfullt det egentligen är? Borde inte också vi hemestra? Hur nödvändigt är det att vi åker ner?
Vi har hemestrat också och åker ner betydligt senare än vad vi brukar. Vi kan heller inte stanna särskilt länge. Men i samma stund som jag kliver in genom dörren inser jag att vår närvaro definitivt behövs.

Huset har längtat efter oss och trädgården känns övergiven och oälskad.

Apelsinkarten, som är otroligt många i år, hänger där som om de väntat på att vi skall komma ner och förundras. Det ser ut att bli en god skörd i år.

En del av trädgården är ansad av Bertrand, men på andra håll börjar den anta djungelformat;

De friserade träden har hämtat sig och växer återigen som om de hade betalt,

Nyansade träd i februari…

… och i juli 2020…

Olivträdet uppe i backen sträcker sig också det stolt mot himlen, glad över ljuset som når det sedan träden runtomkring fått kortare frisyrer. Även olivträdet nedanför terrassen, till höger i bilden ovan, ser stoltare ut, så nog behövdes den där friseringen som gjordes i vintras.

Men huset då?
Jorå, där pågår febrilt arbete. Will blev lite förskräckt när vi dök upp. Han hade hoppats på sedvanliga köer för vår del, så att han och hans kompanjoner skulle ha hunnit städa undan innan vi kom. Istället klev vi rakt in i ett centimetertjockt lager sågspån.

Det bekom mig inte och jag försäkrade att det hade jag förstått; att det skulle bli stökigt. Jag tittade istället upp i taket och såg de strippade, trärena, friska och vackra takbjälkarna.

De är fantastiska! De ser ut som om de höggs i ekskogen bara häromdagen, trots att huset är ca 150 år gammalt. Tänk att de döljts av den där förfärliga vita färgen så länge! Enligt Will var de målade med vanlig väggfärg och det var därför ovanligt kletigt och svårt att få bort färgen. Men offerten gäller och att det tagit längre tid är inte en kostnad som hamnar hos kund enligt franska regler. Det är förstås bra och ekonomiskt tryggt för beställaren – i det här fallet vi.

Ett stilla sorl fyller nu natten. Det är inte bara jag som dröjer mig kvar ute i den sammetslena. Men cikadorna har tystnat, liksom tornsvalorna, och bara en och annan bil på gatan utanför bryter stillheten. Jag är i Murviel, äntligen. I mina mörkaste stunder drömde jag mardrömmar om att huset plundrades, förstördes och ockuperades av squatters. Men det har tålmodigt väntat på oss. Lite coronarufsigt, det också, men i allt väsentligt som när vi lämnade det häromsistens.
Eller kanske ändå inte! Kaoset som råder just nu är inte klokt! Men det blir fint och det är helt nödvändigt att vara här under processen.
Imorgon skall jag ta ett morgondopp innan frukost, sedan skall jag ställa iordning resten av poolhuset. Jag är så ödmjukt glad över att vara här, äntligen.