Det är som att vi trevande letar oss tillbaka till varandra igen, murvelhuset och vi.
Till och med solen har tvekat lite idag.

Jag har rensat i poolhuset och spolat rent i poolbadrummet, tvättat klinkersen och betongsulan vid matplatsen.

Mattor har kommit på plats och ljuslyktor har placerats ut. Kuddar och dynor har skakats av och lagts på utemöblerna. Här är vårt vardagsrum om somrarna och det kommer att vara ännu mer så nu, medan arbetena pågår nere i huset:

Torgmarkisen är fransig och tyget sprött; den får göra sin sista säsong i år.

Poolbadrummet ramas in av nytt vildvin – det är helt galet hur fort det växer! – och jag tycker det är så charmigt.

Vi lämnar det kvar tills i höst men då måste det ner, tillsammans med murgrönan och vildvinet på grannladans vägg, annars kommer råttorna och bygger stad i det igen.

I takt med att vinter- och vårskräp försvinner, blir huset åter mer och mer vårt. Det surar en aning fortfarande, som om det vill berätta att det känt sig övergivet. Bortglömt.
Hus skall bebos.
Murvelhuset vill bebos av många men i år får det nöja sig med L och mig. Vi är ändå glada över att äntligen få ta hand om varandra, vårt hus och vi. Jag inbillar mig att jag kan se på husets väggar, hur det lite nymornat och stelt sträcker på sig och undslipper sig ett försiktigt ”välkomna”. Vi ber om ursäkt att det dröjt så länge och förklarar för det att ett virus kom i vägen,

för både den sedvanliga säsongsöppningen under påskveckan och för hela familjens sommarplaner. Jag berättar att familjen längtar hit och med det tycks huset låta sig nöja.

Det är ljuvligt.

Cikadorna håller samma konsert som alltid, duvorna, som verkar ha slagit läger på grannladans tak, har skrämts iväg och poolen glittrar som den alltid gör.
I byn finns de fastboende vännerna men flera badkompisar saknas i år.
Claes och Eva, som alltid är pigga på tidiga morgonutflykter till falaiser och till ställen de hittat och gärna visar oss andra.

Bitte, min mesta badkompis och Janne med den underbara takterrassen och Åsa, som kommer cyklande med sin lurviga lilla Aska från grannbyn St Genies.

Den här sommaren kommer de inte och trots all sommarparafernalia blir det inte riktigt murvelsommar utan dem och familjen i omgångar på plats.
Vi utnyttjar detta något trista faktum genom att låta hantverkare gå loss på det stora rummet, som sagt. Skulle någon nu lyfta på luren och hojta ”hej, vi kommer!”, skulle vi tvingas säga att det inte går. Alla sovrum utom vårt är tillfälligt plomberade och i hallen på andra våningen står möbler staplade. Fint damm ligger över alltihopa, trots att Will och hans kompanjoner ägnat två dagar åt att städa bort så gott det går.

Första dagen på plats har varit sval för att vara sydfransk sommar och det var kanske lika bra det. Risken hade annars varit överhängande att jag legat blötlagd i det turkosa större delen av dagen. Imorgon kanske jag gör det och då är det dessutom trevligare och lite mer iordninggjort runt omkring mig än vad det annars hade varit. Lite socialare är vi förhoppningsvis då också. Det dräller ju faktiskt av bra folk härnere, trots att den vanliga skaran inte är komplett. Och dem vill vi ju träffa!