… senare njuter Wilda och jag av en brasa som motvilligt låtit sig tändas
och av ett hus som välkomnat oss med blänkande, nyrenoverade och nyputsade fönster och vacker linoljedoftande ytterdörr. Samma dörr har nu stängts mot natten och vi pustar ut efter den långa resan.
E släppte vi av på garen i Beziers – där rådde för övrigt totalt kaos, så det blev ett ganska hastigt avsked – och nyss meddelade telefonen att sagde E installerat sig på rummet på flygplatshotellet i Barcelona. Helt lätt var det dock inte för honom att ta sig dit; jag fick lotsa honom telefonledes med hjälp av Google maps, eftersom han inte lyckades få till en uppkoppling och eftersom tågstationen vid destinationen visade sig ligga en bit ifrån hotellet. Benämningen ”flygplatshotell” visar sig än en gång vara geografiskt något tveksam…
Det där tågkrånglet känns för övrigt onödigt bekant och jag minns med fasa en motsvarande resa till ett flygplatshotell i Barcelona, som jag gjorde för snart två år sedan. Jag satte mig den gången på fel tåg från Barcelona Sants. Det sista för dagen, dessutom. Jag hamnade till sist i Sitges och fick ta en taxi tillbaka till flygplatsen. Det förlängde resan med ett par timmar, blev ganska så dyrt och jag var både arg och ledsen men i blogginlägget från den gången syns ingenting av det, bara en försiktig irritation över att jag tvingades avbryta min semester i förtid. Lojalitet med arbetsgivaren krävs nämligen stundom av bloggarn! Fast det är tillräckligt länge sedan nu för att sanningen till slut skall kännas både ganska oskyldig och tämligen ofarlig.
För E:s del räckte det denna gång med en rask promenad några kvarter för att med min lotshjälp på distans hamna rätt. Imorgon flyger han vidare mot nyårsfirande med sina vänner. Det kan ju låta knasigt att först bila genom hela Europa för att sedan direkt flyga norrut igen men vi har hämtat hans resterande bohag i Heidelberg och därmed avslutat det tyska kapitlet för hans del. Eller åtminstone för den här gången; en vet ju aldrig! Min wanderlust verkar ha gått i arv där!
Imorgon ansluter L och nyår skall firas med fina bygrannar och utan raketer.
Jag är i Murviel.
När de rejäla vedklabbarna från trädgårdens akaciaträd brunnit färdigt i öppna spisen skall jag krypa ner i den bäddade sängen, som väntat på mig sedan jag var här senast.
Längtar förstås efter en hel hoper favoriter men jag är ändå tacksamt lycklig över stunden, Murviel, huset och dagarna framför mig. Årets sista dag börjar om en knapp halvtimme. 2016 har bjudit på det mesta, precis som alla år. Glädje, djupaste oro, så lycka; sorg åter, över det som varit svårt för de mina och som jag inte kunnat påverka, men till slut tacksamhet över vad vi tar oss igenom tillsammans och över allt fint vi har och får uppleva. Allt på en gång. I år igen.
En smula sentimental blir jag framför brasan i vårt murvelhus. Ser tillbaka och minns gästerna, huset fullt av skratt och sommar. Cikador som skriker,
Klicka på bilden för att lyssna på ”La Chanson des Cigales” – tack Outi, för tipset!
myggor som biter och musik som spelar;
Snart är det dags för en ny murvelsäsong – jag passar på att njuta av lugnet så länge.
Gott slut, kära bloggvänner!
