Jag åkte till plantskolan idag. Ett formidabelt ställe i Rollsbo i Kungälv. Stort utbud, friska, fina plantor och himla trevlig personal. Inte konstigt, därmed, att det var full kommers där. Det är dessutom äntligen ordentlig försommar, så jag köpte en rosenbuske och lavendel, som jag satte i vår enorma kopparkittel,
ett aldrig så litet olivträd fick också följa med hem,
liksom petunior,
smultronplantor,
och backtimjan;
Jag har skapat ett litet hörn i kvällssolen, alldeles perfekt för en apéro i solen;
Det har blivit så bra här i Tjuvkil, och faktiskt precis så som jag hade föreställt mig. Småttingar cyklar omkring i vårt bilfria lilla område ända tills det är läggdags. Då hörs istället protester bakom rullgardiner och fönster på glänt när samma småttingar skall nattas. Fåglalåt fyller luften, liksom en svag hint av grilldoft. Och humlorna, ja de har redan hittat till mina nyplanterade inköp. Havet är alldeles nära och ibland skriker en mås. En båt brummar förbi i fjärran och områdets hundar ger skall emellanåt. Grannar går förbi medan jag sitter här, hejar och stannar ibland för att byta några ord. Det är socialt, det är trevligt och det är tryggt. Och – priviligierat till tusan, jag vet. Det är ett ödmjukt faktum.
Tjuvkil har snabbt blivit vårt svenska lilla paradis och just nu, just här, lyckas inga bekymmer inkräkta på mitt ekvilibrium. Det betyder inte att det inte stökar också i mitt liv. Det gör det, naturligtvis, och ibland tar oro och bekymmer överhanden. Just därför är både mitt franska och mitt svenska happy place så viktiga. De hjälper mig hålla fokus och de hjälper mig orka. En stunds njutning i kvällssolen och morgondagen blir både hanterbar och något att se fram emot. Kanske lyser kvällssolen imorgon också? Fast om den gör det, då hittar ni inte mig på min apéroplats i solen, för då är jag i Oslo och där lyser solen precis lika intensivt. När den inte gör det, så glittrar det iallafall, för där finns Iben och snart också hennes lillebror.
Fjärde december, och andra advent minsann och en liten prins bygger ett Winter Wonderland av årets paketkalender.
Det är tinder på hög nivå och planerna för nästa års kalendrar börjar ta form. Jag har ju barnbarn inte bara i Solna och nästa advent är nog de andra småttingarna gamla nog att tycka att det är kul också.
Nån rättvisa måste det ju vara!
Fram till jul tillbringas annars vardagarna i Växjö och det är inte så dumt alls, faktiskt. Vårt lilla Air BrB är supergulligt och det är advent där också.
Men mörkret…
Den småländska varianten är värre än den västkustska, jag lovar. Jag behöver egentligen gå i ”ide. Eller dra till Murviel. Till blå himlar,
Januaripromenad 2017 på Cap Leucate
och luncher i solen vid havet.
Restaurant Le Marin i Bouzigues
Det blir mörkt om kvällarna där också. Men det är bara mysigt efter en dag med en rejäl dos ordentligt dagsljus. Det gör inte ens något att kvällarna är kyliga; det löser vi med en brasa i det stora rummet i murvelhuset.
Nästa resa ner är bokad. Alldeles nyss. Vi skall inspektera den nya tonnellen på terrassen utanför köksingången och få på lämplig taktäckning på den. Förhoppningsvis har det även hunnit hända annat av det som vi anlitat hantverkare att fixa under vår frånvaro.
Under trettonhelgen bär det av för ett par ynka veckor i Murviel. Inte mer – uppdraget i Växjö har förlängts med några veckors deltid in i februari.
Bokning av resa till Murviel var därmed ett absolut måste för bevarande av förstånd, efter alla bilturerna fram och tillbaka mellan vår lilla stuga och Växjö och fram och tillbaka från Ulebergshamn till lilla Upplid, mellan Värnamo och Växjö.
Vägarna går genom mörk smålandsskog. Vädret pendlar och torsdagens solsken var ett undantag.
I fredags var det grått igen. Åtminstone i Småland. Vägen hem genom skogar mitt i ingenstans var helt renons på färg och så gråtrist att jag ville gråta. Det är faktiskt inte människovärdigt. Men i Göteborg sprack det upp och jag piggnade till.
Det pigga höll i sig ända till Trollhättan, där det började skymma.
Och regna.
Svart asfalt.
Bländande strålkastare.
En och en halv ynka plusgrad. Fy för den lede.
Halvvägs mellan Trollhättan och Uddevalla började det snöa istället. Blöt vänersnö.
Som att köra in i en lovikkavante. Oh, the joy. Not.
I höjd med Munkedal blev E6:an torr igen och igår morse vaknade jag utsövd halvtio(!) av att den bleka, vackra vintersolen badade Ulebergshamn i ett livgivande ljus.
Alltså kommer jag fram till följande; om vinterveckor måste tillbringas i Sverige, då är västkusten att föredra. För ljusets skull. Att det sedan finns små solsken i såväl Solna som i Falun och Oslo, är en annan femma. De kan också med råge uppväga frånvaron av languedocblå himlar. Åtminstone när en resa är bokad och jag får njuta av båda delarna!
Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.
Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.
Stina chillar i soldattorpet
Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,
Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;
och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;
Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,
Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!
Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,
följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hemfärd.
En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.
Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas. On verra!
Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.
Men igår!
Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.
Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.
Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.
I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.
Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.
Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!
Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.
Studsmattan skall riggas,
och mössen, som emigrerat till Murviel,
skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till berättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.
Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid husväggen.;
Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet. Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.
Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.
Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.
I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.
Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.
Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!
Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.
Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar. Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle. Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grannfastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjligheter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…
Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.
Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.
Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!
Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den utlovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.
F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.
Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.
I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.
I resväskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.
I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.
Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barnbarnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.
De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.
Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!
Den är ju det, egentligen, hösten.
Vacker, alltså.
Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.
Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.
Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.
Om en dryg vecka bär det av.
Vi skall försöka få badrums- och garderobsdörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.
Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.
Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!
Utflykter, luncher al fresco och sena frukostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.
Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.
Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.
Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.
De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,
sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.
Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.
Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.
Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk iallafall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.
Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag föresatt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.
Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu uppnått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.
När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellanrum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.
Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.
Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.
Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?
Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det. Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!
I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.
Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.
Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn. Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.
När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé. I elfte timmen kom också en studsmatta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;
Inte fick den samma attraktionskraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden. Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!
Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.
Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.
Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.
Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.
Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…
Murvielklotter 