Etiketter
Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,
Gamla upplagan från 2012…
och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,
den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,
och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.
De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.
Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.
Inaktuell information i instruktionsboken…
Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…
Poolen värms numera upp när det behövs,
huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.
Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.
Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.
Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.
Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.
Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.
Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.
Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.
Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.
Murvielklotter 