Etiketter
Tråkigt har jag inte. Inte överhuvudtaget. Vår lilla naturbruksskola har tagit fart, eleverna är på plats och jag hör pärlande skratt i korridorerna när de hittar varandra och knyter nya vänskapsband. Ryktet säger dessutom att romantiken spirar. Det är riktigt fint, alltihop.
Korvgrill första kvällen på internatet
Jag håller mig sysselsatt och försöker få mina två (och ett halvt) uppdrag på plats utan att krocka med varandra och hittills verkar det fungera, även om det inte blir så många pauser under en arbetsdag. Det är mycket grufs. Mycket som skall bockas av från min att-göra-lista.
Så mitt i terminsstart och arbetstoppar ställs det till med bröllop! Bertils mamma och pappa gifte sig och Bertil själv tågade in i kyrkan med sin moster vid ena handen och en nyfunnen pinne i den andra…
Porschen parkerade han på en psalmbok medan han tog hand om sina päron…
Det var precis så vackert och känslosamt som jag hade tänkt mig. Min äldsta, fina, kloka stod bredvid pojken hon träffade redan på gymnasiet och de såg så lyckliga ut tillsammans.
Känslor är tunga grejer. Jag har resten av veckan insett hur mycket det tar på krafterna att få uppleva milstolpar av sådant vackert slag och nu är jag trött. Sliten, rent av. Hade nog behövt några dagar att bara smälta alltihop men så fungerar det ju inte. Plikten kallar, liksom.
Men det gör ingenting. Det är spännande, kittlande och aningens nervöst att dra igång inte bara ett, utan två projekt samtidigt. Planen var ju annars att jag skulle dra ner en smula på jobbengagemanget men det har istället blivit precis tvärtom. Det gör ingenting det heller. Jag mår bra så. Och både den lilla skatten i Solna och må-bra-stället i Murviel får plats och när jag inte är på det ena eller andra favoritstället, andas jag havsluft ute på vår västkustska ö.
Det är fint.
Det är nu.
Det räcker så.
För fyra veckor sedan lämnade jag Murviel. Jag lämnade sammetslena kvällar, frustande middagsvärme och intensivt umgänge med en hel hoper favoriter. Det känns som nyss och väldigt länge sedan på en och samma gång, medan minnet av solen på skinnet bleknar alltmer. En gång har jag suttit på vår västkustska terrass sedan vi kom hem. Inte för att det inte funnits soliga stunder; det är bara lite svårare att pricka in de där stunderna på våra svenska breddgrader. De är liksom inte lika självklara. Jag kommer inte hem från jobbet, häller upp ett glas immande rosé och njuter av kvällen al fresco och tar det för givet.
När det sker – om det sker – ser jag mig liksom yrvaket omkring och hinner tänka att det nog är bra ljuvligt med svensk sensommar ändå. Fast det är innan solen försvinner bakom klipporna vid grannens hus och tar med sig sin livgivande värme och lämnar mig huttrande i vinden från havet.
Så är det ytterst sällan i Murviel. Där kommer istället kvällens ljumma svalka som något välkommet; en andningspaus från hettan, en tystnad tillsammans med den sammetsmjuka natten, som känns både trygg och lite skrämmande på samma gång.
Två höstresor är bokade. En i september och en i oktober. Noga inplanerade för att passa med mitt jobbschema och med turerna till den lilla solnaskatten. Med sådant vid horisonten kan jag till och med drista mig till att njuta av västkustregn på tvären.
Murvielklotter 