Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Etikettarkiv: Elena Ferrante

När bloggarn leker litteraturkritiker långt från bokmässan

30 lördag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Läsning, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bokmässan, demonstrationen i Göteborg, Elena Ferrante, feminism när den är som bäst, Jan Guillou, nostalgi och tillfälligheter

Jag är inte på bokmässan. Jag är både för trött denna lördag och för bekväm – eller för feg(?) – för att ge mig in i det som visade sig bli minst sagt turbulent.

Jag känner mig futtig men samtidigt tacksam för det engagemang jag såg där jag blev sittande framför min skärm vid köksbordet på ön, zappande fram och tillbaka mellan de nyhetssändningar som sände direkt… Lättnaden när demonstrationen inte kom vidare och de patetiska nassarna istället fick gå mot ett monumentalt och nesligt nederlag gick att ta på. Nöjd blev jag också över att mycket liten nyhetsbevakning av manifestationen, som fick genomföras på bakgatan där tåget stoppades, skedde; att det  istället var motdemonstrationerna som fick uppmärksamhet. Vi är fler än dem, oavsett om vi följer det från köksbordet eller vågar oss ut för att bjuda direkt motstånd.

Men det har kastats sten, situationen har stundtals varit riktigt farlig. Septembers sista ljuvligt vackra lördag har tillåtits domineras av demonstranter istället för flanörer med säsongens sista smältande glass i händerna. Det kan ingen av oss vara nöjd med.

Men det här inlägget var tänkt att handla om litteratur, om böcker jag läst. Jag har gått och tänkt på det i några dagar och jag behöver få det ur mig, så jag lämnar Göteborg och dagens tumult här. Det blir ett något tvärt och abrupt kast där jag möjligen, om jag anstränger mig, kan hävda att den gemensamma nämnaren mellan inläggets båda delar är bokmässan. Eller det faktum att en av författarna till böckerna jag läst, comme d’habitude, befinner sig på just sagda mässa. Hursom – dags för det egentliga innehållet i dagens inlägg, om än med en något omständlig inledning. Jag lyssnar på denna version av Sound of Silence under tiden, för att påminna mig om vikten av att inte hålla käften, även om det så bara sker på en liten blogg.

Jag har läst ett antal böcker under de senaste åren som berört och stannat hos mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag vet inte om tanten börjar bli gammal och blir nostalgiskt anstruken så fort litteraturen jag läser berör min egen tid, min uppväxt eller en tid då betydelsefulla förfäder lämnat avtryck som fascinerar. Hursomhelst, så får de här böckerna på något mystiskt sätt en massa irrande pusselbitar att falla på plats i mitt eget liv. Vore jag mer andligt lagd eller trodde på ödet, partiklar i luften eller något annat mystiskt och förnuftsmässigt oförklarligt, så skulle jag kanske tro att att något styrt mig i mina val.

Men jag är realist. Vinnlägger mig om att resonera förnuftigt och bygga mina antaganden på sådant som går att leda i bevis. Fast det är lite kittlande att tänka att den där röda tråden som plötsligt blivit så tydlig handlar mer om alla dem som gått före än om mig själv.

Så vad är det då för böcker? Vilka är författarna som hjälpt mig att bättre förstå mig själv, mina val och mina nära? Håll i hatten, för de är två sinsemellan vitt skilda skriftställare som producerat varsin romansvit; den ena fyra fantastiska historier om två väninnor i Neapel, den andre hittills sju böcker om det stora århundradet. Den ena tydligt feminist, den andre betydligt mera butch, både i sin framtoning och i sitt sätt att berätta. Elena Ferrante och Jan Guillou. Sida vid sida i travar på mina sängbord de senaste åren.

Ferrante golvar mig med sin subtila men galet effektiva uppgörelse med manliga strukturer i såväl arbetarnas Neapel som i den akademiska värld huvudpersonen som vuxen blir en del av. Jag blir rent av förfärad över hur hög igenkänningsfaktorn är, trots att min uppväxt på de allra flesta sätt skiljer sig markant från det brutala Neapel som beskrivs i böckerna. Men i min familj fanns inga akademiker. Jag blev den första och ingen har som Ferrante kunnat sätta fingret på det utanförskap jag kände som nykläckt akademiker på Stockholms universitet, omgiven som jag var av alla andra världsvana akademikerbarn. Eller de verkade iallafall vara världsvana hela bunten. Hennes beskrivning av kampen för att passa in, säga rätt saker, verka intellektuell kunde ha varit min. Det tog mig lång tid att bli trygg och självsäker med den jag valt att bli. Jag tog långa kliv bort från en bakgrund som jag ändå, till sist, inser att jag är oerhört stolt över.

Mina starka, envisa kämpande förfäder.

Farfar Johan till höger

Här blir det dags för Herr Guillou. Med hjälp av honom har jag förstått mer om min farfar rallaren som for till Norge vid förra sekelskiftet för att bygga järnväg på Hardangervidda. Där uppe på fjället mitt i Telemark utspelar sig också stora delar av den första delen i sagda romansvit; den om brobyggaren Lauritz. Den boken var som att läsa min farfars historia, inte bara för att platserna var så välbekanta. I boken figurerar en förman som kallas Johan Svenske. Farfar hette Johan, lär enligt uppgift haft hög arbetsmoral och befann sig i just Telemark samtidigt som denna första del utspelar sig. Säkert bara en tillfällighet men tanken hann svindla många gånger.

Samtidigt som bröderna Lauritzen tog plats på nattygsborden, valde jag att flytta västerut och fick mitt första hyrrektorsuppdrag i Munkedal, alldeles nära den lilla stuga där farfar föddes och växte upp. Där finns en gammal museijärnväg bevarad och jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över om farfar rallaren som liten fascinerat betraktade tågen som rullade in på Munkedals station.

De övriga böckerna om diplomingenjörerna Lauritzen och deras ättlingar har jag liksom läst av bara farten. Det norska har funnits med. Plötsligt bjuds det på pjolter, det firas jul med norska förtecken och i vokabulären smyger sig välbekanta norska uttryck in. Jag rycks med, blir en del av berättelsen och känner mig förunderligt i kontakt med min egen familjehistoria.

Så Ferrante igen. Sista delen om ett förlorat barn. Huvudpersonen åker till Montpellier inte en gång utan flera, vurmar för det franska och kämpar med det vackra språket. Just denna stad har de båda författarna gemensamt; också Guillous huvudperson  reser till Montpellier. Också han vurmar för det franska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir Ferrantes Lenù. Känner långt in under mitt egna skinn vad Ferrante så drabbande beskriver att huvudpersonen känner. Jag vänder det sista bladet andaktsfullt och en aning sorgset. Våra vägar skiljs nu. Jag är lite läsningsmatt och vilsen, för vad skall jag läsa nu som skall förmå hålla mig i samma grepp som de båda författarna Ferrante och Guillou? Väsensskilda på alla sätt, men med det gemensamt att de förmår berätta episkt om familj, uppväxt, grubblerier, katastrofer och lyckliga stunder tills jag omtumlad sitter med den utlästa boken i handen, stirrande tomt framför mig.

Men nittonhundratalet är inte slut än. Skynda dig, bäste Herr Guillou, att rulla ut sjuttiotalet framför mina läsglasögon! Jag är motvilligt men ändå abstinent!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En solitär dag till slut

03 torsdag Aug 2017

Posted by murvielklotter in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Det förlorade barnet, Elena Ferrante, fix och ihopplock, neapelsviten, säsongsavslut 2017, sommarsäsongen 2017

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Städat, hopfällt och...
Städat, hopfällt och…
...helt utan drällande badleksaker.
…helt utan drällande badleksaker.
augusti 2017
augusti 2017

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 244 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
mars 2023
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  
« Feb    

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: