Det är en märklig påsk, det här. Inte bara har vi tvingats hålla oss på svensk mark, utan vi har dessutom tillbringat större delen av den utan familj och vänner på vår ö.

Vi eldar i kaminen och njuter av vårsolen om vartannat och därmed beter sig svensk april som svensk april brukar. Det är fint att det finns någon konstant kvar, gissar jag. Våren bryr sig inte om Corona. Den är här nu. Kläder åker av och på. Jag fryser och nockas av den plötsliga värmen från solen nästan samtidigt och går jag ut i solen utan solglasögon, ser jag stjärnor efter en stund.

Den ena surdegen efter den andra i vårt hus betas av. Jag har rensat i garderoben och flyttat hyllplan och klädstänger som hamnade fel när garderobsinredningen kom på plats för tre år sedan och som jag sedan inte riktigt hittat tid för att åtgärda. Eller lust, kanske. Jag har rensat ur hundens låda och omsorgsfullt tvättat och vikt hennes skotskrutiga ”jacka” och bandanan hon var iklädd på sitt passfoto.

Den lådstädningen har fått vänta av andra skäl än att det saknats tid och/eller lust. Nu finns lilla pälsundret Kerstin och  det hjälper mot vemodet som sätter in när Wildas slitna och inte helt rena koppel, borstar, reflexer och halsband till slut fått åka ner i soptunnan.

Jag hittade annat också under mina arkeologiska utgrävningar av de skräpiga lådorna under sittbänken i hallen…

🤬😡🤯😤😖

Åt de där förbannade gnagarna kan jag ägna en bra stund med svavelosande eder. Hur de hittar in till de mest omöjliga ställen begriper jag inte. Inte förstår jag heller hur de där pyttesmå djuren kan ställa till med så mycket oreda och till och med pulvrisera metallen runt värmeljusen de hittat. Gamla synder, den här gången men så himla roligt är det inte att ständigt hitta nya ställen där de varit när vi trott att vi täppt till åtminstone några av deras infartsvägar.

Ute på vårt trädäck har L färdigställt vår bod. Eller nästan iallafall. Och i varierande väderlek. April, som sagt.

Blir himla skönt att slippa dynor och kuddar i vardagsrummet under sommarsäsongen. Det är ju där de för de mesta hamnar annars, när vädret inte beter sig som en vill att det skall göra om sommaren.

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader, augusti 2019…

Ikväll skall jag lyssna på Macron. Jag bävar en smula inför vad han skall säga. Envist försöker jag tänka att det skall bli en murvelsommar i år också och jag hittar prylar för utemiljön som jag tror att prinsarna skulle gilla. Som en gungsäng att placera i en paviljong, till exempel!

Knyckte bilden från Hus&Hem 24 mars…

Dit kan de släpa kuddar, täcken, elefanter, valar och apor för en stunds vila mellan simturerna i poolen.

I sommar, God willing and Macron permitting…

Eller senare, om det är så det måste bli.

Jag hoppas på det första.

Annandagen fick annars innebära ett par timmars socialisering med efterlängtade. På coronaavstånd, utan kramar och med idogt handtvättande däremellan. Det var otroligt välgörande.

Imorgon väntar jobb igen. Hemifrån framför skärmen. Beslut måste fattas denna vecka om hur vi skall göra med studentfirandet om en dryg månad. Tyvärr lutar det åt att det måste ställas in och det gör mig otroligt ledsen. Beslutet sitter långt inne. Det som skulle bli det första triumfatoriska firandet med den nygamla skolans första studenter får hitta en annan form.
Med största sannolikhet.

I augusti, kanske?

Tänk om det rentav blir alldeles fantastiskt, unikt och minnesvärt just för att vi tillsammans tagit oss igenom och förbi denna den mest surrealistiska av vårar? Vi får tänka till, helt enkelt. Det måste bli bra.

Tårfyllt farväl på gamla dingleskolans sista student