Det är dags för Stockholm igen – min gamla hemstad lockar och drar, trots naturen, vinden, frihetskänslan och det friska på Tjörn. Den här gången får jag inte ens träffa Bertil, som har åkt till fjälls för att hänga med sina fina farföräldrar. Lyckost dem, tänker jag, samtidigt som jag tänker på hur väl förspänt lilla B har det med så många vuxna omkring sig som tycker att det inte finns någon stund som är bättre eller viktigare än den som tillbringas med just honom. Jag tycker mig se i hans ögon att han vet att han är viktig.

Viktigast. Tillsammans med några älsklingar till.

Istället bor jag på hotell i gamla PUB-huset vid Hötorget.

Scandic Haymarket heter det, lika anglofilt som alltfler etablissemang i vårt avlånga land. Trots min egna synnerligen anglofila bakgrund, skaver och gnisslar det en aning. Varför heter det inte helt enkelt Scandic Hötorget? Eller något med anknytning till grundaren, Herr Bergström? Skulle jag inte till och med som utrikes ifrån kommande turist tycka att ett svenskklingande namn vore lite pittoreskt och trevligt?

Och det anglofila temat fortsätter bortom själva namnet; i hissen på väg upp,

och på rummets informations-TV,

och på varenda liten lapp, på tvålflaskorna och på det lilla kortet där du skall berätta vad du tycker om hotellet. Och vad tycker jag då? What do I wanna say?

Att det blir en smula själlöst, inte bara på grund av att det svenska inte märks. Att med all den historia huset bär på borde de ha kunnat skapa spännande rum och använt sig av rekvisita från tiden när huset var ett varuhus. Vilket det en gång var ritat och ämnat för. Nu är det istället film och Greta Garbo som är temat och det kan ju förstås också fungera. Fast då räcker det inte med några ängsliga tavlor på Den Gudomliga upphängda lite här och där, till synes på måfå.

Så nej. Husets historia är bortstädad. Bortbyggd. Jag tycker inte om det.

De allmänna utrymmena fungerar bättre men inte heller där tycker jag att de utnyttjat den potential som finns. Hus berättar historier, påstod jag häromsistens. PUB-huset tillåts inte göra det och verkar känna sig en smula obekväm i sin nya, alltför påklistrade kostym.

Så varuhuset, där jag trampat omkring åtskilliga gånger både med barnvagn och utan, ser ut att lite försiktigt pipa att det vill att någon skall komma och rädda det.

Imorse åt jag frukost tillsammans med tre älskliga twenty-somethings och efter att jag fått mina tveksamheter till stället bekräftat av sällskapet, tappade tveksamheterna sin betydelse och jag ägnade mig istället åt att njuta av sällskapet. Till och med ett marskallt Stockholm utan lilla B på plats ter sig som den bästa plats på jorden en sådan gång.

Turen till Stockholm markerar annars början på ett månadslångt flackande. Planerat sedan länge och med hänsyn taget till behoven hos mina tre jobbuppdrag. Några justeringar har jag fått göra men resorna till älsklingar och Murviel ligger fasta som konstanter i mitt annars så föränderliga jobbliv. När månaden är förbi kommer jag att vilja pusta ut på vår lilla ö, hur underbart det än är att umgås och att hänga i Murviel eller i Stockholm.

På tisdag om en vecka hoppar jag på första skavstakärran för säsongen. L ansluter för en blixtvisit nästa fredag via en jobbresa till Paris. Vi skall prata med banken om finansieringsmöjligheter för de fortsatta förbättringsarbetena i murvelhuset. Samarbetar inte vår franska bank, får de fortsatta arbetena sättas på priolista och avklaras efter hand som medel kan avsättas.

Sedan bär det av mot ön igen men bara för några dagar, för sedan är det dags för barnbarnshäng i Stockholm följt av påskvistelse i Murviel. Av ursprungsplanens tre veckor återstår tio dagar men det gör faktiskt ingenting. Med skavstakärran igång för säsongen och med ett flexiblare arbetsliv hinner jag med flera kortvistelser där utan att det kostar skjortan eller hindrar mig från att arbeta.

Jag börjar redan vänja mig…