Det händer något med hus som överges. Det går fort. Det tar bara några veckor innan husets sorg över att ha blivit övergivet sipprar ut genom porerna i virket, genom de snabbt allt dammigare fönstren och ur de vissna krukväxterna vid den en gång så omsorgsfullt välordnade entrén. Ute på vår ö står ett elegant hus som fram till helt nyligen andats välstånd och där barnskratt ekat i takt med ljudet från allehanda maskiner som använts för de ständiga förbättringar och det noggranna underhåll som huset varit föremål för. Nu är det tyst. Jag tittar ängsligt på det varje gång jag åker förbi, undrar vad det är huset försöker berätta. För berättar gör det. Precis som alla hus.

Vi mer eller mindre övergav det ljusblå huset på ön när vi tog över murvelhuset för ganska exakt fem år sedan; vi tillbringade kanske en och annan pliktskyldig helg i det och jag led med det lilla huset.

Såg förfallet, oroades över murknande brädlappar och rostande hängrännor, såg fukten som kröp in i källarplanet i takt med att ytterdörrar och fasad började ge upp inför vädrets makter.

De är särkilt kraftfulla här på ön, vädrets makter. De är så lite förlåtande som de kan vara.

När flyttlasset gick hit från sjätte våningen för snart två år sedan,

var det som att det spratt till i huset. Yrvaket verkade det undra om det nu äntligen skulle få sällskap igen och det tog emot oss med förhoppningsfullt öppna armar. Allt verkade förlåtet och glömt.

Tålmodigt och stolt har huset sedan dess utstått tuffa behandlingar och för varje avslutat projekt har det sträckt på sig lite till; bröstat sig och malligt visat upp sig för alla som missmodigt kastat medlidsamma blickar mot det tidigare.

– Mina invånare älskar mig! Ser ni?, ropar huset.

Hus har personligheter, de är besjälade. Du kan tycka om dem eller inte. Beundra dem eller ömka dem. Du kan lyssna på deras berättelser och fantisera om allt som de omfamnat. Jag älskar hus.

Grannhuset som sitter ihop med vårt glada murvelhus till höger i bild,

är övergivet och hemlighetsfullt men lyckas fortfarande uttrycka mystisk stolthet. Vad jag unnar det nytt liv och kärleksfull omsorg!

Languedocvänners tillfälligt sovande hus verkar dock inte känna sig övergivna alls, de snarare liksom tar igen sig inför de horder av beundrare som de vet med jämna mellanrum dundrar in. De har vant sig vid förtjusta utrop från invånarnas alla gäster och ser stolt omhändertagna ut.

Nathorstarnas hus är ännu en spännande hushistoria. Uppvaknandet har liksom inte gett det chansen att morna sig alls. Där är det militäriskt tidig revelj som gäller. Ingen rast och och ingen ro.

– Men vad gör ni med mig, verkar det ropa med skräckblandad förtjusning! Om det hade en spegel skulle det nu försiktigt börja kråma sig framför den och med hoppet väckt inse att nya glansdagar väntar om hörnet. Och av sådant kan ju ett hus bara må bra.

Jag har sett förvandlingen i de gamla byhusens uttryck många gånger under de fem åren vi hunnit tillbringa i Murviel och det är lika fascinerande varje gång. Snabbt börjar de tacksamt leva i symbios med sina stjärnögt lyckliga nya ägare och ytterst sällan uteblir ljuv musik och ytterst sällan behöver husen leta nya ägare. Men när så sker, försvinner snabbt det nyväckta hoppet och huset sluter sig igen i väntan på en bättre matchning.

 

Är det månne det som måste till med det övergivna huset på ön, tro? Lite nödvändig puts inför försäljning och sedan nytt liv med nya ägare? Eller kommer ägarna kanske tillbaka och börjar älska sitt hus igen? Jag tror nog på nödvändigheten av det förra. Även om det har långt kvar till förfallet hos många av de gamla vackra stenhusen i Languedoc!