Solen har parkerat sig över Occitanie och då infinner sig en obetvinglig lust att se havet. I allafall vid denna tid på året, när de enorma semesterkomplexen sover, alla turistbutiker och barer är stängda och stränderna sträcker sig kilometer efter kilometer med bara några enstaka flanörer som bonjourar när de passerar.

Det är lustigt det där att vi egentligen inte lockas till havet alls under högsäsong. Middagar i varm skymning med stilla vågor som lapar strandkanten är fint, förstås,

men badliv om sommaren lever vi hellre hemma vid poolen eller vid en flodkant.

Fast jag tänker varje år att det skall bli ändring på det.

Att jag skall leta upp några favoritstränder och ta mig till dem åtminstone några gånger under kommande sommarsäsong. Om jag ger mig av tidigt på morgonen, hinner jag före de flesta andra semesterfirarna – åtminstone de franska – som oftast ser till att ha klarat av sin lunch innan de drar till stranden. Chansen ökar då att både bil och kropp hittar lämpliga parkeringar utan att behöva stångas alltför mycket med andra badsugna.

Jag tycker om den lilla bukten med vulkanklippor vid Cap d’Agde

men strandremsan är inte stor och jag är inte ensam om att tycka att det är fint där, så badliv i den bukten har enbart skett i eftersäsong och det var flera år sedan sist.

För några dagar sedan fick vi tips om att ostronen från Leucate, söder om Narbonne

skall vara bättre än de från Bouzigues, eftersom det inte ligger någon större stad vid leucateetangen. Vi bestämde oss därför för att undersöka saken men kom iväg för sent för fransk lunch, så istället for vi först till Cap Leucate för att andas tång och saltstänkt vind. Där hittade jag stränder helt i min smak, så bad här finns nu med på min att-göralista för sommaren 2017.

Resan till Leucate är hisnande vacker med snötäckta Pyrenéer i fonden,

glittrande etanger,

ett intensivt turkost hav

och fantastiska klippformationer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är vinter också härnere, vilket innebär ganska kalla vindar men varmt och skönt i lä invid en solvarm vägg. Efter vår vindblåsta promenad på en klipplatå som stupar rakt ner i havet,

tyckte vi att det skulle sitta fint med en varm kopp kaffe och en Croque Monsieur på ett trevligt café. Gärna utomhus invid just en solvarm vägg. Så vi for iväg på jakt efter just ett sådant café.

Men det är som sagt långt bortom alla säsonger, så de öppna caféerna lyste med sin frånvaro. Inte gick det heller att stanna på något lämpligt ställe för att fota glittrande etanger och pyrenéberg, så lite modfällda hann vi bli innan skylten mot Rivesaltes uppenbarade sig. Där har de bergis bra caféer, tänkte vi, och såg framför oss en monsieurfika innan besök på den minnesplats som stod klar där i oktober för ett drygt år sedan. Fast vi missade byn och hamnade direkt vid den gamla minnesplatsen. Lite hungriga var vi, men glada och en smula uppsluppna. Pyrenéerna hade vi fortfarande med oss…

Fast Rivesaltes är en alldeles egen och tung historia, så den tar vi en annan dag.

À bientôt!