Etiketter
Anticimex, hemmakontoret, husmöss, livet som husägare, skadedjurbekämpning
Nu när jag ibland får njuta av den oerhörda ynnesten – varaktig eller bara tillfällig – att jobba hemifrån vid mitt köksbord, finns Wilda vid min sida hela tiden,
och både hon och jag älskar det. Det lilla pälsdjuret fyller snart tretton år och föga anade jag när vi hämtade hem henne från Blekinge i maj 2004 hur innerligt älskad hon skulle bli. Men så är det; åtta dryga kilon cairnterrier har blivit en så självklar del av våra liv att jag inte orkar tänka på hur livet utan henne en dag kommer att te sig.
Lika älskad som det lilla pälsdjuret är, lika förfärad är jag över de objudna små husdjur som nu gjort oss sällskap i huset på ön. Jag skrev om dem för några blogginlägg sedan. Vi har misstänkt ett tag att de kanske letat sig in och bestämt sig för att bosätta sig i vår delvis nyrenoverade källare. Det började med lilla B:s bilbarnsstol till mormorsbilen, vars säkerhetsbälte fransat sig och såg misstänkt avgnagt ut, och fortsatte med spillning på tvättstugegolvet när vi kom hem från vår nyårsvistelse i Murviel. Musskrämmarna har suttit i källarkontakterna ett tag men helt säker på deras effektivitet är jag inte. Jag klarar inte att ta död på de trots allt ganska så näpna små gynnarna, hur mycket elände de än kan ställa till med. Bättre då att försöka skrämma bort dem med för små musöron ett alldeles olidligt oväsen.
Att liksom ge dem chansen att hitta värme och skydd någon annanstans än i vår källare.
Hos grannen, till exempel.
Att ringa till Anticimex för att få hjälp har funnits med på vår to-do-list i några veckor och i torsdags gjorde jag slag i saken och lyfte på luren. Kvinnan i andra änden kvittrade glatt att hon skulle skicka kontaktuppgifter till närmaste skadedjursbekämpare.
Trodde jag.
I lådan låg istället detta:
Jag förväntas alltså locka in de små sötnosarna i en svart låda, där de skall mumsa i sig en pasta som de gillar och som ”gör att de somnar in”.
Somna in! De kan använda hur många eufemismer de vill men jag vet nog vad de talar om; de små oskyldiga liven skall alltså glufsa i sig godsaker och sedan förväntas kila iväg och dö.
Någon annanstans än i vår källare. I svåra plågor och vild panik.
Barbari, om du frågar mig.
Så dotter till en ivrig jägare – älskade pappa! – som jag är, klarar jag inte ens tanken på att förgifta de små stackarna mot en långsam men säker död. Jag gör inte sånt.
Istället frågar jag mig var råttfångaren från Hameln är när man behöver honom?!?
Skulle kännas bättre. Mer empatiskt. Att liksom locka dem härifrån för att istället möta döden i klorna på en falk, eller nåt. Naturens villkor, typ.
Jag hade ju tänkt att Anticimex skulle skicka en liten mänscha att ta hand om the sordid business of eliminating the mice utan jag skulle behöva vare sig se på eller vara delaktig.
En klen tröst, men ändå, är att kostnaden för råttgiftet bekostas av hemförsäkringen. Tydligen.
En får vara glad för det lilla.
På onsdag sticker jag till Murviel. Där är det vår.

Drägligt…
Och musfritt…?
Tror jag inte.