Jag fick gå upp tidigt igår imorse för att ta emot Monsieur Campo, som skulle inspektera hängrännorna och taket. Monsieur själv var uppe och sprang på vårt höga tak utan säkerhetslinor och med bara en enkel stege vaktad av hans unge assistent. Campo visade mig sedan bilder på spruckna takpannor och förklarade att keramikrännorna är gamla och inte så charmiga som de ser ut. Lägga om hela taket är vad han föreslår att vi gör. DET kostar säkert nästan ingenting alls! Vi får kolla med en takläggare till, för säkerhets skull.

Lite senare dök snickare Loubet upp med sina medhjälpare och vi bestämde med hjälp av sambo L på telefon hemifrån Sverige ( mina ynkliga nyfunna franskkunskaper räcker inte långt när det skall pratas byggdetaljer) att vi inte skall kapa dörren för att få plats med carrelaget ända fram till tröskeln, eftersom den gamla fina porten riskerar att se för rumphuggen ut då. Loubet måttade och funderade och for sedan iväg för att instruera sina snickare, som sedan kom tillbaka för att plocka ned dörren för renovering. Gångjärnen fick sågas bort och vi betraktade alltihop från första parkett medan vi mumsade frukost:

Den massiva dörren är inget du tar under armen och går iväg med utan vidare och husets trappor är ganska branta och visst undslapp sig killarna ett och annat stön när de bar ned den till den väntande bilen.

På dörrens plats sitter nu en spånskiva, vars mått är så exakta att den bara var att skjuta på plats. Sådant blir jag imponerad av; den där blicken, exaktheten, effektiviteten.

Meningen är att dörren skall vara på plats i eftermiddag igen, eftersom Monsieur Loubet inte tycker att det är så lämpligt med en spånskiva i dörrens ställe när ingen är här. Vi får väl se.