Taggar

, ,

Igår gjorde vi en utflykt till havet som blev något mer tidskrävande än vad vi hade tänkt, eftersom jag naturligtvis körde fel när jag nu hade bilen full av gäster som snabbt ville ut till sol, hav och strand. Resan till Cap d’Agde tog en och en halv timme på åsnestigar mellan vinfält och campingplatser istället för normala trettio minuter. Då hade dessutom allra käraste syster uttalat sin beundran för hur bra jag hittade i environgerna och jag hade stolt hunnit svara att jag ju trots allt hunnit köra här väldigt mycket och så att säga numer befinner mig på ”mammas gata”…

Nåväl, högmod går ju som bekant alltid före fall och fram kom vi ju till slut och då hade vi hunnit bli både rejält hungriga och törstiga. De är duktiga på havsmat i Agde, så vi svängde raskt in på en gata med restauranger på rad, bara för att bli bryskt bortviftade, eftersom vi kom försent för lunch. Det där har jag ju egentligen lärt mig; att fransoserna härnere äter sin déjeuner mellan tolv och två och sedan stänger restaurangerna för att hinna förbereda sig för kvällens middag.

Så vi flanerade längs med stranden istället, badade tårna i havet och kryssade mellan de solbadande turister som dröjt sig kvar. Varmt, skönt, lojt och soligt var det.

Till sist blev ändå hungern för svår och vi styrde hemåt igen och hamnade hos en av bagarna i byn, där vi smörjde kråset med spröd quiche och finpizza nersköljt med lite lokalt vin. Civiliserat tycker vi att det var och ställde oss frågan varför lilla byn klarar att förse oss med en lättare måltid när det var så stört omöjligt i eftersäsongens turiststråk. Kanske är det så att vi trots allt är tillräckligt rara fåglar i Murviel för att de inte ska hinna tröttna på oss?