Det regnar och åskar i Provence läser jag i en av bloggarna som jag följer. Och trots att Murviel ligger en bra bit därifrån, blir jag orolig för den trasiga rännan, de spruckna takpannorna och den nyligen reparerade dörren, som ännu så länge inte har något skydd alls mot det regn som oundvikligen kommer att plaska rakt upp på den när regnet faller i Murviel.

Det där med ordningen på saker och ting blev inte helt rätt; dörren skulle lagas och komma på plats EFTER att taket fixats, var det tänkt. Nu blir det ju inte alltid riktigt som man tänkt och kanske skall dörren ändå klara lite stänk under en begränsad period medan vi får in offerter på takfix. Fast skynda på processen behöver vi nog försöka göra, om inte annat så för sinnesfridens skull där vi sitter tryggt på sjätte våningen i vårt ganska nya bostadsrättshus.

Här var det översvämningar i lördags men det fäste vi inte så stor vikt vid. Usch så besvärligt för alla som bor i hus och drabbas av överbelastade kommunala avlopp, tänkte jag medan jag lyssnade på regnet som smattrade mot taket. Ett tak som är helt och dessutom inte mitt att bekymra mig om.

Och ändå! Tänk att vi har ett murvielskt tak att bekymra oss om; att det är alldeles vårt! En sorts lycka det med, hur bisarrt just det ändå kan låta.