Etiketter

Det är ett halvår sedan lite drygt som vi checkade in på slottet i Murviel och tog en kvällspromenad ner till Huset vi ditintills bara sett på bilder på nätet. Oktoberkvällen var sommarvarm och svart och byn var tom. Huset såg nästan lite kusligt ut och vägen utanför var en genomfartsled, så vi blev inte så imponerade men bestämde ändå att vi skulle titta på det när det nu ändå var en visning bokad.

Byn, däremot, levde upp till filmiskt franska fantasier om pittoreska gränder med väggmålningar och stolta, lätt bedagade gamla stenhus; alltså hade vi det bra däruppe på slottet med metertjocka väggar



och lite för moderna möbler. Utsikten över taken i Murviel, tunga gamla dörrar och ett charmigt maireri uppe på murvielkullens topp och jag trillade dit.

Jag kommer inte längre ihåg vad de andra byarna vi åkte till hette men vi skjutsades genom det soliga landskapet till två andra byar med tillhörande hus. I det första – ett vinbondehus – klev vi rakt in i en privat bar, komplett med diskokula och allt, tog oss vidare ut i den lilla trädgården som ingen brytt sig om på ett tag och hittade där ytterligare en bar. I vardagsrummet ännu en bar och till sist och högst upp ett antal sängar, varav ett par alldeles säckat ihop.
En före detta bordell, tänkte vi och sedan var det stört omöjligt att se den potential som faktiskt fanns.


Från bordellen for vi sedan vidare till nästa by och hus som vi också sett på nätet och som såg charmigt ut. En liten pool i den minimala trädgården fanns det. Fint, fast ”lacking the wow-factor”. I huset hittade vi de engelska ägarna och så pratade vi a-place-in-the-sun-språk med dem en stund innan vi lämnade dem och deras fina hus. A contender? Mjaa…

Så tillbaka till Murviel, in genom den gnisslande järngrinden och upp för trappan i trädgården och där blir jag stående en lång stund. Huset verkade titta nyfiket på oss och väl inne i det var det kört. Och på den vägen är det. Några nedbitna naglar senare och med ett sålt ältahus blev murvelhuset vårt. Tänk så det kan bli!