Att låta saker ta sin tid…

Etiketter

, , , ,

… frivilligt eller för att någon eller någonting annat försenar processen, har sina klara fördelar, trots allt. Det där finfina engelska uttrycket att ”hjärtat sjönk” var vad jag upplevde när jag klev in genom dörren och såg vårt halvfärdiga kök för några dagar sedan.

Hjärnan drog igång, gick på högvarv och började sedan tänka i andra banor.

Det finns till slut ändå fördelar med att allting tar mycket längre tid än vad man först hade tänkt. Det finns till och med fördelar med att inte vara på plats och byggleda, utan istället komma ner och upptäcka att oj då, titta här; här skulle vi kunna göra på ett annat sätt.

När jag stått och betraktat vårt halvfärdiga kök ett tag, kunde jag konstatera att det kanske ändå inte vore så tokigt att inte ha kakel hela vägen. Det kanske tar bort för mycket av den där snygga kanten på den nya diskbänken, till exempel, om den försvinner in i en kaklad vägg?

Hur får vi det snyggt runt fönstret, som är helt i våg med väggen, funderade jag så vidare.

Det är då jag börjar googla efter kalkfärg och funderar över om vi helt enkelt bara skall måla väggen?

Bäst jag googlar, upptäcker jag igen att det där materialet, den där färgen, eller det där murbruket, som man använder när man kalkar väggar; det går också att behandla, så att det får en vattenavvisande yta. Ungefär som tadelakt. Det kan man förstås också ha på en köksvägg där det skvätts vatten.

Nu är därför det planen; att här skall det bli en vägg behandlad med någon motsvarighet till tadelakt. Och kanske att vi skall ha kakel bakom spisen bara? Ett snyggt, ganska mönstrat kakel, men bara mellan spis och fläkt?

Imorse kom François och vi gick igenom vad som återstår att göra. Att spisen tiltar bakåt fick sin förklaring;

Snett och tokigt ännu så länge…

det är helt enkelt bara ett resultat av att spisen oavsett måste rättas till när den nya, kraftigare elkabeln är på plats. François skall ta med sig ”sin” elektriker – för övrigt från samma firma som drog om elen i huset för ca 20 år sedan – och ordna med detta nästa vecka. Då kommer också bubbelkranen på plats, kylskåpet att byggas in och den sista skåpsinredningen kommer på plats. De resterande lådorna fick jag själv dit de skulle, trots att vår nyinförskaffade skruvdragare fått fötter och gått och gömt sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trilskande skruvar och halvtaskiga verktyg är ingen toppenkombination men ett antal svavelosande eder senare hamnade lådorna ändå där de skulle och självstänger sig precis så mjukt och fint som de skall. Kryddor, redskap, grytor och pannor finns nu nära till hands för alla glada matlagare som kommer att befolka vårt kök framöver.

François fick också lyssna på när jag beklagade mig över alla fula köksfläktar jag inte vill ha men det hade han förstås redan funderat över. Han föreslog en skräddarsydd variant med metallram och glas, varpå jag fick något religiöst i blicken och nickade ivrigt.

Jag sansade mig dock och svarade myndigt att, jovisst, det låter toppen:

– Skicka en devis, så tittar vi på det.

Deviser är bra grejer. Dem skall en inte glömma bort. Plånboken gillar förutsägbarhet.

Vad mer på köksfronten?

Nya barpallar från IKEA blev bra, liksom belysning i skafferiet;

Hyllplanen vid diskbänken kommer upp nästa vecka men kakel blir svårt. Vi gav oss iväg på kakeljakt idag men kan återigen konstatera att det där traditionella franska, gedigna är svårt att hitta. Kopior på marockanskt finns i minut och parti men det känns inte aktuellt, så imorgon bär det av till St Chinian för att förhoppningsvis få fatt i den engelska madamen som har ett inredningsföretag där. Fånigt, kan tyckas, och något av ett misslyckande, återigen, att inte hitta det där rustika, äkta, på plats i kaklets och carrelagets förlovade land.

Ärtgrönt, orange, trämönstrat, silvrigt eller med mönster tryckt på en kakelplatta,

Kunde varit snyggt om det inte bara varit stencilerat…

får mig liksom inte att rysa av välbehag.

En annan dag berättar jag kanske om nyårsafton, den efterföljande nyårsdagen och promenader i solen vid havsstranden. Men idag har det handlat om kök, nästan bara om kök. Slitsamt värre.

Ljuset

Etiketter

,

När klockan är fyra är det ännu fullt dagsljus och jag blir till slut alldeles rådvill över vad jag skall göra med så många fler timmar utan skumrask. Skall jag fortsätta med mitt plock? Skall jag skruva knoppar och beslag på kökslådor och skåp eller räcker det med att jag märkt ut var de skall sitta?

Skall jag ta fram lövblåsen och gå ut och röja i trädgården eller skall jag rent av ta fram Kärchern och få bort algtillväxten på den nya betongsulan,

och mossan i trappan upp till den övre delen av trädgården?

Bör kanske röjning av terrassen hamna högst upp på min  to-do-list eller måste jag överlåta det till någon med en starkare kropp än min?

Gamla porslinshon och granitskiva förpassade ut ur köket…

Jag har iallafall samlat ihop det som blivit över efter den senaste omgången köksrenovering och bestämt att imorgon blir det en tur till IKEA, dels för att lämna tillbaka felbeställningar, dels för att komplettera med sådant som inte kom med i den senaste beställningen.

Jag är otålig nu. Vill att det skall bli klart. Jag har provmålat med två grönfärger till skåpsluckorna och hittills fastnat för den till höger:

Fast färgduttarna skall först torka och sedan flyttas runt för att upplevas i olika sorters ljus innan vi slutligen bestämmer vilken färg det skall bli.

Sedan funderar jag på om jag skall sätta upp gardiner vid terrassdörren, eller rätta till en topp jag hade tänkt ha på mig på nyår men sedan fångar mitt pågående stickprojekt min uppmärksamhet

och jag bestämmer mig för att det också är fint att äntligen få sticka i dagsljus. Så får det alltså bli. Det är trots allt en ny murveldag imorgon också

På väg in i ännu ett nytt år

Etiketter

, , ,

Snö pudrade Paradgatan igår morse. Lite onödigt och försent, kan en tycka, men ändå på något märkligt sätt befriande. Kallare, inte så blött och genast ljusare. Nu har ju inte jag gjort mig känd som en ivrig snökramare men de senaste par månadernas kompakta mörker har kanske fått mig på andra tankar. Åtminstone när jag är hänvisad till mina svenska breddgrader.
En intensviv och ljuvlig julhelg med hela familjen i olika omgångar är till ända och vi åker ikapp ljuset söderut. Vi lämnade Arlanda i mörker och jo, förstås, i slask; pudersnön fick inte vara pudervit särskilt länge.

Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.

Bara dagar återstår av 2019, som på många sätt blivit ett harmoniskt år för mig. Vi har hittat en lunk på ön, även om resorna ibland blir fler än vad som kanske är alldeles nyttigt men som ändå ger så mycket tillbaka. Jobbet och mitt lilla fjärrundervisningsprojekt har tuffat på och vi har klarat oss ifrån alltför mycket drama. Vemod, förstås, när Anna Stina släppte taget om livet.  Ett och annat orosmoln har vi sett segla förbi, men som helhet och i backspegeln blev 2019 ganska lugnt. Runt omkring oss har dock vänner varit med om det värsta tänkbara och att därför skriva att 2019 varit ett bra år blir ändå fel. Ni finns med mig i tankarna ofta, alla ni som bara vill dra ett tjockt finalt streck över året som snart är till ända.

Vad bär 2020 med sig?

Köksrenoveringarna i Murviel avslutas förhoppningsvis under den tidigare delen av året. Hela det gamla köket är iallafall utrivet till slut;

och de nya skåpstommarna är på plats, liksom spis och kyl;

Dessutom har skafferiet fått sin dörr!

Hela klabbet skall målas och det är ingen smal sak. I resväskan har jag packat ner provburkar med tre nyanser av grönt från Byggfabriken i Göteborg,

men den målarresa under våren som jag funderar över har ännu inte tagit form. Lediga dagar att ta ut finns i överflöd men de lämpliga tidpunkterna är betydligt färre.

Sommaren känns ännu så länge långt borta men vi har åtminstone börjat prata om hur veckorna skall fördelas. Fler sommarveckor på Tjörn vill vi ha

men inte vill vi för den skull offra de stimmiga, sociala, varma murvelveckorna. Jag gapar helt fräckt efter både och.

Under tiden duger det alldeles utmärkt att kliva ut på en barcelonsk gata i tidig morgon och njuta av blå himmel, sol och drägliga temperaturer.

Föredömlig cykelväg med många cyklister och elsparkcykelåkare…

Om några timmar är vi i Murviel. Vi vågar tåg och minsann ser det ut som att det kommer att fungera!