Tror tamejtusan att det är vår nu!

Etiketter

, , , ,

Varje år är det samma euforiska glädje över att ljuset, fåglalåten och grannar med sekatörer återigen visar sig. Igår fick vi buskar i jorden, äntligen.

Våren 2018…

Den lilla rännan invid den stenlagda parkeringsplatsen på ön har gapat naken i ett drygt år, eftersom vi förra året inte fick den berömda ändan ur vagnen innan det var försent. Vintern inkräktade på våren och övergick liksom i tidernas torraste sommar innan vi han blinka. Att plantera någonting som helst var inte att tänka på och vi fick tugga i oss att det inte skulle bli någon prunkande växtlighet i den lilla rännan under säsongen 2018. Men nu minsann står där på rad ölandstokar och en liten dvärgsyrén skyddad från vinden bakom grannens tujahäck.

Tre Red Robin blev det, tillsammans med två rosa varianter. Allt enligt kunniga råd från Dinglegymnasiets trädgårdsexpert. På andra sidan och vid entrén får det bli ett litet träd; en fjäderkaragan, föreslog samma trädgårdsexpert! Den är dock ännu inte införskaffad.

Någonting sådant, typ…

Det är inte så lite lyxigt att ha expertisen så nära till hands! Expertisen är dessutom så entusiastisk att jag börjar undra över varför inte också jag gått en trädgårdsutbildning. Sedan undrar jag om det framgått hur glad jag är över att få vara en del av återuppbyggandet av Dinglegymnasiet? Riktigt fint är det.

Samtidigt är det också i Murviel en helt annan vår än förra året; då hotade vår trädgårdsmästare Bertrand med drastiska, självskadande åtgärder om inte regnet, som saboterade varje försök att få till stenläggningen bakom den rostiga grinden i  murvelträdgården, till slut kunde bestämma sig för att upphöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I år regnar det istället inte alls. Det är inte bra det heller.

Kanske lika bra att inte vara trädgårdsmästare. Verkar besvärligt.

Devisen för att göra om det knasiga trädäcket vid poolen ramlade in i mejlkorgen häromdagen.

Det blir en betongsula istället och då är det förstås bra att det är torrt. Om det blir som vi vill, är det fixat innan murvelhuset sommarinvaderas av älskade ungar och alla deras vänner. I år får vi umgås med allihop och jag kan knappt bärga mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det behöver jag faktiskt inte heller, för redan om bara en dryg vecka är jag på plats.

Med Sus. Min fina, fina yngsta.

Vi skall hänga tillsammans i nästan en hel vecka innan resten av den härliga storfamiljen ansluter för att fira påsk. Prinsarna och deras päron fattas förstås men dem träffar jag i Solna nästa helg, så det får duga.

Säsongen drar igång nu.

Hur härligt är inte det?!?

Sju år senare…

Etiketter

, ,

Flera facebookminnen den senaste tiden har påmint mig om första våren i Murviel. Det är fint med de där påminnelserna, eftersom förväntningarna jag hade då, för sju år sedan, har infriats. Med råge, till och med. Andra gånger påminner Facebook om tillfällen som jag vet inte kommer tillbaka, eller som svider för att jag nu vet vad som väntade och som därmed markerar ett ”före ett efter” som definierar det liv vi nu lever. 

Murviel blir så oerhört viktigt just därför. Mitt ”happy place” som lyckas behålla sin ogrumliga idyll genom allt annat som är vardag. Då, för exakt sju år sedan, när jag girigt insöp atmosfären invid poolen, som då var en grönsörjig grodpöl,

Klicka på bilden till inlägg om först kvällrn i huset i mars 2012

vågade jag nästan inte tro att det var sant. Vi hade blivit med franskt viste och det var som att både vi och huset gnuggade oss yrvaket i ögonen. Jag minns hur jag den första kvällen i huset satt på vår intexmadrass med fönstret öppet mot trädgården och lyssnade på de försynta ljuden utanför. De kväkande grodorna, den ledsna hunden, den sorgset och ensamt hoande fågeln; madrassen var fylld med kall luft och den instängda doften dröjde sig kvar en smula. Faktiskt kändes det lite spöklikt med den mörka, vilda trädgården därutanför och jag var glad över L:s snarkningar bredvid mig.

I huset fanns ett kvarlämnat bord och några stolar och vi for till keramikbyn St Jean de Fos och köpte tallrikar och skålar

Detta bildspel kräver JavaScript.

och till Géant för att köpa köksutensilier. Bara det nödvändigaste för att klara de närmaste dagarna, eftersom det hemma i Stockholm stod packade kartonger märkta ”Murviel” innehållande delar av bohaget från det nyss sålda hemmet i Älta.

Jag såg framför mig hur huset skulle fyllas med familj och vänner på semester från vardagen och precis så har det blivit. Väldigt många av mina allra finaste minnen de senaste sju åren har koppling till Murviel. Där kan vi samlas hela familjen och stänga grinden mot vardagen med jämna mellanrum.

Vi trodde att renoveringsfokuset skulle hamna inne i huset och högsta prioritet skulle det halvfärdiga köket få.

Bänkskivor hade vi inga…

Så blev det inte.

Istället åts de avsatta medlen för finlirsputs på huset upp av ett trasigt tak

april 2013

och arbetet runt och med poolen. Och det är framför allt utemiljön som fått omsorg, bortsett från travertinen på entréplanet och renoveringen av de gamla fönstren.

Men nu är det dags. Köksplaneringen har pågått nästa lika länge som vi varit glada murvelhusägare och planerna har hunnit ändras många gånger. Nu har de till slut utkristalliserat sig och jag tänker att om bilden i mitt huvud varit densamma i över tre år, så är nog planerna ordentligt genomtänkta.

Köket skall få breda ut sig och släppas ut från sitt trånga hörn av det stora rummet. 

Förvaringsmöjligheterna skall mångdubblas med betydligt fler skåp, lådor och ett rejält hörnskafferi.

En ordentligt tilltagen köksö skall få ta hand om behovet av mer yta för matberedning.

Matglädjen är stor hos alla besökarna och spisen skall ha dubbla ugnar,

Kanske en sådan från Lofra…

kylskåpet skall vara dubbelt så stort och stenskivorna tillsammans med porslinshon skall bytas ut mot en skräddarsydd rostfri diskbänk kombinerat med träytor för att ge rummet en mer ombonad känsla.

Jag har nämligen till slut tröttnat på alla koppar, fat, glas och skålar med flisor i kanterna, efter att de gått i närkamp med kökets stenskivor.

Vi skall göra det i omgångar och börja med den nya delen av köket; den med skafferi och köksö. I höst, förhoppningsvis, fortsätter vi med den gamla delen och river ut den befintliga inredningen, plockar bort den märkliga bardisken och öppnar upp köket mot den nya delen.

Älskade fina Sus har ritat och strängt talat om för mig vad som krävs och en duktig fransk hantverkare skall hjälpa oss med den besvärliga delen av monteringen, liksom med att få till slutfinishen. Jag skall måla och  skruva, är det tänkt, men det mesta kommer även denna gång att överlåtas åt dem som kan. Min tid räcker ännu inte till och just nu känns en pensionärstillvaro långt borta. Det är dessutom så, har jag kommit fram till, att murvelparadiset måste få fortsätta att vara just det; ett paradis långt undan vardag. Min beundran är stor för alla dem som sliter och lyckas skapa sig en vardag med jobb och åtaganden av alla de slag men jag har också kommit fram till att det nog inte är något för mig. Jag vill att murvieltillvaron skall få fortsätta att sänka axlar och väcka endorfinerna. En vardag är trots allt till slut vardag, oavsett var den levs, även om klimatet och lunken förstås är en annan i en sydfransk liten by än på en marsgrå ö vid ett svenskt hav.

Men vem vet? Murvieläventyret har hittills visat sig vara så oändligt mycket mera fantastiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig den där helgen för exakt sju år sedan när huset och vi försiktigt började bekanta oss med varandra. Inte dåligt, med tanke på hur skyhöga förväntningarna var, om än kanske något skräckblandade och en aning återhållna. Det hittills så lyckade murveläventyret har fått mig att våga göra flera stora förändringar som också har blivit bra. De förändringarna har dock varit något mer genomtänkta än den spontanitet som präglade förverkligandet av det languedocska smultronstället.

Så vad lär jag mig av de senaste sju åren?

Att jag ofta kan lita på min intuition, blir svaret. Såväl i arbetslivet som privat. Somligt på aningens krokiga vägar, annat mer som en autoroute.

Och att ur förändringar kan det alltid komma bra saker.

Med en gång eller till slut.

Dingletulpaner…

 

Kärlek till en liten by

Etiketter

, , ,

Det går inte att värja sig. 

När du öppnar en skrikande och rostig grind till ditt egna lilla paradis; när en ovanligt varm februarisol silas genom grenverket ner i trädgården och när det kvittras och låter i vildvinet, i cypresserna, i akaciorna och i lagerträden; då kapitulerar jag. Det är bråda dagar för fågelfamiljerna och jag tassar på tå för att inte störa dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bertrand och Benjamin är på plats när jag kommer och Bertrand hojtar glatt att nu kom jag för tidigt, för de är inte riktigt klara med det kvarvarande stökiga hörnet invid grinden. Men det ordnades snabbt och nu ser det mycket prydligt ut.

A blank canvas, som husdrömmande engelsmän skulle ha uttryckt saken. Ser framför mig en gisten gammal smidessoffa och några bedagade krukor med infångad växtlighet där invid stenväggen. Ingen kommer naturligtvis att vilja sitta där men det är heller inte meningen; platsen lämpar sig endast för stilleben och blickfång. 

Kvällsbelysning får det bli också. Solcellsstyrd sådan.

Inte kan jag heller värja mig när jag kliver in genom den gamla ytterdörren och hittar huset precis likadant som när vi for och och dessutom uppvärmt, eftersom snälla grannar fixat det inför din ankomst. Vid soffan står två sorgliga lik av en gång storståtliga julstjärnor kvarglömda men till och med av dem blir jag glad. Vi hade en fin jul i huset härom sistens. Helt ok att bli påmind om det av två knaspertorra stjärnor.

Jag blir ganska snart varse att det är en ovanligt varm förvår i år och jag börjar bete mig som jag vanligtvis gör när jag är på plats runt månadsskiftet mars/april. Terrassen har jag tvättat, mattor är på plats och frukosten, som aväts mitt på förmiddagen, intas ute på terrassen. 

Det brukar inte vara varmt nog där så här års och i fredags drog också något kyligare vindar in över murvelträdgården, så på fredagsfrukostgästens inrådan fick det bli frukost inomhus istället. Hon har varit härnere så länge nu att hon alldeles glömt hur vikingar beter sig så snart kvicksilvret visar plusgrader. Idag, däremot, då blev det brunch på terrassen!

Vi laddade för målgång i Vasaloppet med diverse kolhydrater, fibrer, frukt och rosa druvjuice. En föredömlig start på en söndag, om du frågar mig. Dessutom invigdes nya vaxduken, som inhandlades under lördagens tur till marknaden i Pezenas.

Mitt självpåtagna köpstopp till trots, fick jag med mig såväl duken som två små ljuslyktor från Trois soeurs och ett nytt överkast till sovrummet.

Det där överkastet fick knappt plats i tvättmaskinen, som heller inte orkade centrifugera det ordentligt, så nu hänger det i det ena badrummet med en fläkt framför sig för att korta torktiden. Jag ser det framför mig på sängen och rättfärdigar inköpet med att det är bra att skydda sängkläderna mot damm när vi inte är på plats.

Det är en alldeles speciell stämning när försäsongen infinner sig och lufsandet med blicken fäst vid framtida inredningsbehov är den mest typiska sysselsättningen. Det är förväntan i luften och i huvudet surrar planer på hur trädgården skall förberedas för kommande njutningar. Ljuset är intensivt, solen värmer men det märks också att det nyss varit languedocsk vinter. Stämningen påminner om eftersäsongen och ändå inte. Då är allt uppvärmt medan ilvindar, som påminner om vad som komma skall, sveper in över trädgården. Då är det vemodigt vackert; nu njuter jag av vetskapen om att en ny murvelsäsong ligger framför oss. Ilvindarna; de är snart chanslösa!