Det obligatoriska vädergnället

Etiketter

, , , ,

Fjärde december, och andra advent minsann och en liten prins bygger ett Winter Wonderland av årets paketkalender.

Det är tinder på hög nivå och planerna för nästa års kalendrar börjar ta form. Jag har ju barnbarn inte bara i Solna och nästa advent är nog de andra småttingarna gamla nog att tycka att det är kul också.

Nån rättvisa måste det ju vara!

Fram till jul tillbringas annars vardagarna i Växjö och det är inte så dumt alls, faktiskt. Vårt lilla Air BrB är supergulligt och det är advent där också.

Men mörkret…

Den småländska varianten är värre än den västkustska, jag lovar. Jag behöver egentligen gå i ”ide. Eller dra till Murviel. Till blå himlar,

Januaripromenad 2017 på Cap Leucate

och luncher i solen vid havet.

Restaurant Le Marin i Bouzigues

Det blir mörkt om kvällarna där också. Men det är bara mysigt efter en dag med en rejäl dos ordentligt dagsljus. Det gör inte ens något att kvällarna är kyliga; det löser vi med en brasa i det stora rummet i murvelhuset.

Nästa resa ner är bokad. Alldeles nyss. Vi skall inspektera den nya tonnellen på terrassen utanför köksingången och få på lämplig taktäckning på den. Förhoppningsvis har det även hunnit hända annat av det som vi anlitat hantverkare att fixa under vår frånvaro.

Under trettonhelgen bär det av för ett par ynka veckor i Murviel. Inte mer – upp­draget i Växjö har förlängts med några veckors deltid in i februari.

Bokning av resa till Murviel var därmed ett absolut måste för bevarande av förstånd, efter alla bilturerna fram och tillbaka mellan vår lilla stuga och Växjö och fram och tillbaka från Ulebergshamn till lilla Upplid, mellan Värnamo och Växjö.

Vägarna går genom mörk smålandsskog. Vädret pendlar och torsdagens solsken var ett undantag.

I fredags var det grått igen. Åtminstone i Småland. Vägen hem genom skogar mitt i ingenstans var helt renons på färg och så gråtrist att jag ville gråta. Det är faktiskt inte människovärdigt. Men i Göteborg sprack det upp och jag piggnade till.

Det pigga höll i sig ända till Trollhättan, där det började skymma.

Och regna.

Svart asfalt.

Bländande strålkastare.

En och en halv ynka plusgrad. Fy för den lede.

Halvvägs mellan Trollhättan och Uddevalla började det snöa istället. Blöt vänersnö.

Som att köra in i en lovikkavante. Oh, the joy. Not.

I höjd med Munkedal blev E6:an torr igen och igår morse vaknade jag utsövd halvtio(!) av att den bleka, vackra vintersolen badade Ulebergshamn i ett livgivande ljus.

Alltså kommer jag fram till följande; om vinterveckor måste tillbringas i Sverige, då är västkusten att föredra. För ljusets skull. Att det sedan finns små solsken i såväl Solna som i Falun och Oslo, är en annan femma. De kan också med råge uppväga frånvaron av languedocblå himlar. Åtminstone när en resa är bokad och jag får njuta av båda delarna!

Glad andra advent, således!

Jul på murvieltorget en annan december …

On the road again …

Nionde dagen i Växjö med en kort helg emellan och jag sitter iklädd ullunderställ, kofta, torgvantar och ull­strumpor. Det är kallt på mitt arbetsrum och nu är det till slut mer normala novembertemperaturer utomhus. Dessutom har det snöat. Jättemycket.

Jag både fryser och ryser. Det liksom krullar sig inombords. Jag vill inte. Jag stretar emot, stångas på väg in i vintern; årstiden som jag inte längre alls är kontant med om den måste tillbringas på platser där risken för snö, slask och mörker är högst påtaglig.
I Småland växer skog. Mörk skog. Havet är långt borta och de många sjöarna klarar inte riktigt att kompensera för frånvaron av hav. Jag vill ha tillgång till fria horisonter, inte skog. Skog bryr jag mig inte om. I skog finns det väl björn? De sover kanske nu, men varg? Är det inte fasligt mycket varg i de småländska skogarna? Tyckte till och med att jag hörde en varg yta härom natten…

Nä, jag skojar. Funderar inte särskilt mycket över fasansfullt farliga djur i päls som lurar i mörkret. Det är mest lindgrenska sagor som ploppar upp i minnet och som får mig att tänka på myrlingar, kommandoror och varggropar. Men faktum är ändå att det är mörkare här än vid kusten. Nattsvart på ett sätt som det inte riktigt blir med hav i närheten. Midnattsblått är liksom inte grejen i Småland (med brasklappan att jag vet mycket lite om småländska natthimlar).

Så förlåt, Småland; du är inte riktigt mitt sorts landskap. Du får helt enkelt nöja dig med att du för en tysk eller holländsk turist framstår som något av det vackraste och mest idylliska som finns

Jag håller mig till havet, jag.

Och till vinfälten och små sydfranska byar uppflugna på kullar i landskapet. Dit längtar jag nu. Ohemult mycket, faktiskt. Mest längtar jag efter ljuset och efter att ha dörren öppen mot middagssolen och efter att tända en brasa om kvällen när dörrar och luckor stängts mot den kyligare kvällsluften.

S njuter av decembersol, lilljulafton 2012

I Murvelhuset pågår arbeten. Bertrand rensar i trädgården och där tre cypresser stod fram till förra vintern, har citronträd, mandel­träd och ett granatäppelträd planterats.

Det trasiga, färgade glaset ovanför ytterdörren har plockats ned och självlärda glaskonstnären Sue är färdig med sin design för ett nytt halvmånefönster;

Lojs rymdintresse, van Goghs stjärnhimlar och trädsiluetterna i vår träd­gård agerar inspirationskällor. Detta lilla projekt känns hur spännande som helst och jag kan knappt bärga mig.

Medan mina tankar svävar iväg till Murviel, landar årets första snö utanför ulebergsfönstret. Trots att jag för länge sedan gjort slut med vintern, erkänner jag motvilligt att Ulebergshamn, där jag mellanlandade i helgen, lyckas vara precis lika vackert täckt av ett vitt puder som det är i augusti. Eller i oktober.

Till helgen är det dophelg och första advent. Jag bestämmer att det är novent, tar fram adventsljusstakar,

förbereder paketkalender till Bror,

och eldar stearinljus medan jag slötittar på sedvanligt kalkonfåniga julfilmer.

Jag tillåter mig sådana excesser när det snöat. Som en besvärjelse. Sedan plockar jag fram Berglins snögubbar,

drar tröjan ordentligt runt axlarna och fortsätter att drömma mig bort till Murviel.

En nomad i Växjö

Etiketter

, , , , , , ,

Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.

Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.

Stina chillar i soldattorpet

Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,

Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;

och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;

Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,

Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!

Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,

följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hem­färd.

En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.

Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas.
On verra!

Det är smärtsamt vackert utanför vårt ulebergsfönster

Etiketter

, ,

En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.

Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb.
Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjutton­åriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.

Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.

Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.

Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.

Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.

Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,

och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,

och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.

Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.

Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,

på terrassen,

och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.

Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.

Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.

En kväll i Paris…

Etiketter

, , , ,

… är inte så dumt ändå.

Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.

Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!

Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.

Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.

Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.

För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.

Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.

Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.

Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,

efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?

Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,

och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.

Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.

Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.

Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,

som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.

Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna av­tecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.

Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härlig­heten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.

Och där gick säsong 2022 i mål

Etiketter

, , , , , ,

Resväskor har packats, huset är städat och vemodet har parkerat sig. Jag har visserligen känt mig redo att åka hem, att sätta punkt för årets alla bad, alla ljumma kvällar, soldränkta dagar och mygg!

Men det byggs ändå upp under de här sista dagarna på plats. Vi stuvar undan, tvättar, stänger, tömmer, äter upp rester, hänger på krokar, viker och lägger in i linneförråd.

Det ger viss tillfredsställelse men den är kortvarig.

Jag simmar. Sitter en stund på poolkanten i solen, som får torka mitt skinn. I oktober, skall tilläggas. Så simmar jag igen och vill inte gå upp.

Vill inte lämna det balsammjuka, ljumma vattnet. Vet att det dröjer till nästa vår innan jag kan plöja igenom det igen. Jag älskar att bada men är en badkruka. Ni kommer aldrig att se mig i en isvak iförd toppluva.

Poolen är definitivt stängd, till slut. Poolområdet och terrassen är förberedda för vinter.

Sydfransk vinter, vill säga. Med dagar då lunchen ibland kan ätas ute, iklädd T-shirt och kanske en liten tröja över axlarna.

Eller för all del också iskalla januaridagar när nackhåren reser sig i obarmhärtigt nariga vindar. Fast de dagarna är förstås betydligt färre på de här breddgraderna än i våra svenska hoods.

Det har varit vackra höstdagar i Sverige, har jag hört, men kallt kommer jag att tycka att det är. Det är stor skillnad på grundvärmen i murvelluften och den höga, klara luft som väntar mig när vi landar sent imorgon eftermiddag.

Men jag har inte bara städat och badat. Det blev visserligen ingen tur till antikmarknaden i Pezenas i söndags. Jag var lite för rastlös för en sådan tripp. Däremot for jag till Capestang med tre hyllsektioner. Hyllorna lämnade jag hos en liten ukrainsk familj, som försöker möblera upp lägenheten de nyss lyckats få tag på. Lilla dottern, tre år gammal, ägnade sig åt att genast flytta in sina leksaker i hyllorna,

Visar av hänsyn bara lillflickans hjässa men se så fint hon genast arrangerar med mjukisåsnan bakom ”skogen”. När jag lämnade var alla hyllor hon nådde fyllda.

medan vi drack te och pratade om allt de varit med om. De hann ut ur Charkiv tidigt. Lilla dottern är för liten för att förstå vad som pågår och behövde heller inte be­vittna något av alla gräsligheter, som sedan dess utgjort vardag, innan de tillsammans med mormorn hann ut. Den unga mamman är lättad men oron syns. Hon försöker fokusera på allt praktiskt och på att få dottern acklimatiserad och trygg i sitt nya hem.

Det är ett möte som kommer att stanna hos mig länge.

Tänk att jag, trots detta möte, ändå väljer att först orera om simturer, tvätt och andra oväsentligheter när det jag egentligen gått (och simmat!) och tänkt på, är en ukrainsk mamma och hennes lilla dotter. Kanske för att det är tungt bara det att höra förstahandshistorier om det som så många tvingas gå igenom. Att jag fegar och flyr in i den del av mitt liv som är tämligen bekymmersfri. Tröstas av att livet också är vardag som pågår.

Nu sitter vi på tåget till Paris. Nätet kommer och går och det är inte alldeles lätt att skriva. Jag sparar efter varje mening för att inte förlora det jag skriver. Ikväll skall parisisk middag inmundigas och imorgon flyger vidare norrut.

Det känns alldeles självklart att kunna resa så. Bortglömda (nästan) är åren med pandemi men insikten drabbar att ett än värre hot än covid lurar. Att kunna tåga till Paris, inta middag där (herre gud, vilken grej, egentligen!) för att sedan flyga vidare är ingen självklarhet. Det är en ynnest, ett privilegium. Jag kan bara önska och hoppas att det får fortsätta att vara det för mig liksom för alla andra.

Ambassadör, vin och mycket folk

Etiketter

, , ,

Vi drog till Domaine de Brescou i Alignan du Vent idag. Det var vi inte ensamma om.

Över tvåhundra glada svenskfransoser bänkade sig i den enorma caven på Domaine de Brescou för att lyssna på svenske ambassadören,

representanter för Rivieraklubben; Lars Näslund, som driver bloggen Franska fönster; La Belle Vues Yvonne Tenninge, och Brescous egen oenolog, Lars Torstensson . Handelsbanken var också där och berättade om sin utlandsverksamhet. Det har hänt en del sedan vi senast var i kontakt med Handelsbankens utlandsfilial, kan vi konstatera, och våra hjärnkontor började jobba och fundera över hur murvelhuset och det nya huset i Tjuvkil skulle kunna ha draghjälp av varandra framöver.

På det följde vindlande samtal med personer jag inte träffat sedan före pandemin, ackompanjerat av ett stigande sorl i den enorma caven och vinprovning med diverse tilltugg;

Efterrätt fick vi också.

Himla bra ordnat, alltihop!

Allt var gratis men såklart var detta ett tillfälle för såväl vingården som Handelsbanken och Rivieraklubben att marknadsföra sig. Sådant riskerar lätt att bli en smula överväldigande men idag balanserades det bra. Brescou hade gjort iordning lådor med 6 av deras viner och lådorna fick en strykande åtgång.

Jag tror att alla inblandade var nöjda med dagen.

Rosor bland vinrankorna är inte bara vackert, det fyller också en funktion; skadedjur ger sig på rosorna först och vinbonden hinner reagera innan det är försent! #ekologiskt_vin

Imorgon blir det tidig revelj för att hinna före horderna på antikmarknaden i Pezenas. Jag skall leta linnetyger, inspirerad av Yvonne T, och kanske att vi har tur den här gången och hittar en fin och prisvärd gammal spegel att hänga ovanför öppna spisen.

Många anledningar att älska Languedoc

Etiketter

, , , , , ,

Kort stopp för att heja på frihetsgudinnan i lilla byn Lugné på vägen hem från dagens utflykt: ”Cette copie de la statue de la Liberté trônait en 1987 à la proue du Maxim’s des Mers dont Albert ABELANET (natif de Lugné) était commandant”

Vi vaknade till ännu en blå himmel och en dag som lovade sommar. Slöa timmar vid poolen hade varit lockande, men vi hade andra planer. Inspirerade av Therese & Rolle på Doc d’or, gav vi oss inåt land och upp en bit i bergen, till en alldeles bedårande liten hameau mellan bergssidorna, till synes långt borta i ingenstans.

Men det är just det som är det fina, att det inte är långt borta alls. Fyra mil från oss, inte långt från Olargues, där vi också gjorde ett kort stopp,

klamrar sig pyttelilla byn Mauroul fast en bit upp i en dalgång.

Där är det som om tiden stått stilla och ändå inte. Här finns såväl ett litet airbnb – La maison du Bonheur

– som en restaurang som verkligen inte behöver skämmas för sig. Som så ofta är utsidan tämligen oansenlig,

Trappan upp till restaurangens takterrass till vänster

men uppe på takterrassen är utsikten alldeles ljuvlig och stämningen är vänlig och välkomnande.

På baksidan av huset finns en ny utbyggnad som säkert är jättemysig när vädret inte inbjuder till al fresco-luncher.

Men vi satt förstås ute. 27 grader, strålande sol, en ljum, försiktig vind och ett pergolatak ovanför våra huvuden var alldeles ideala förut­sättningar för lång lunch en alldeles vanlig tisdag.

Fram på bordet kom snabbt en skifferbricka med amuse bouche; en shot svampsoppa samt krutonger med tapenade och paprikaröra fick fart på aptiten.

På det följde fisk, anka och gris för oss fyra,

hembakat bröd,

och till det potatismos med färskost på Tomme, som var alldeles himmelskt.

Till dessert blev det Mont Vanille, och en tarte au citron till Eva.

Stina fick en skål vatten och vänliga blickar, så hon kände sig välkommen hon också.

Därmed, för att avrunda, varför slutar jag inte att älska Languedoc?

En sådan här dag säger egentligen allt. Det är med svenska mått mätt full sommar, naturen är storslagen och bortom varje krön väntar över­raskningar och vyer som det är omöjligt att tröttna på. Medelhav, strand och vågskvalp ena dagen, poolliv en annan och hisnande bergs­formationer nästa. Från Murviel och en knapp timme upp i bergen eller en halvtimme ut till havet väntar ständigt nya upplevelser.

Men hur hittar man de här väl gömda pärlorna som Auberge de Mauroul?

Och hur kommer man på att öppna en gourmetrestaurang i en sån avlägsen, pytteliten by som Mauroul?

Det senare har jag ingen aning om, men hittar dit på slingriga vägar gör du nästan bara om någon som varit där berättar för dig. Om den utsökta maten, det fräscha vinet, det engagerade och välkomnande värdparet och byn själv; pittoresk och sömnig.

Nu får ni därmed höra om den från mig, så åk dit, njut och pass it on!

Och som en fin och inkluderande gest; trots att byn är backig skulle det nog faktiskt med lite påpuffningsassistans gå att ta sig fram och in till den nybyggda delen på baksidan i rullstol. Därinne finns både ramper och en stor (och fräsch!) handikapptoalett. Bil går att köra ända fram, om det behövs, så avståndet från bil till dörr behöver inte vara långt.

Bara en sån sak i en urgammal by med branta gränder uppe i bergen!