Mörkertid och regn

Etiketter

, ,

Det dök upp ett facebookminne från 21 november 2011 häromdagen. Då hade vi precis skrivit på vårt compromis de vente och vår köpemäklare Eva skickade en bild på utsikten genom hallfönstret på övervåningen i murvelhuset.

Lite suddigt men med så mycket längtan…

Jag var pirrande lycklig och nagelbitande nervös över detta vårt tämligen spontana infall och jag minns hur jag såg mig omkring i huset vi just sålt och som vi snart skulle lämna. Jag hade haft det bra där också och små anfall av vemod försökte bryta igenom murvellyckan utan att lyckas med det särskilt långa stunder i taget. Epoken familjeliv i ältahuset var så gott som över i alla fall och tankarna på att hitta ett annat viste att samla familjen i hade funnits där ett tag

Det har blivit många bilder på utsikter från murvelfönster sedan den där novemberdagen för åtta år sedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte kunde jag då föreställa mig riktigt hur viktigt huset skulle bli för mig – för oss – lika lite som jag då visste hur mycket oro och bekymmer som också väntade familjen. För det har också varit tuffa år. År som har tärt, splittrat men också svetsat samman. Ibland när jag tittar tillbaka förundras jag över hur mycket en faktiskt klarar av att bära. Samtidigt inser jag att det är så viktigt att det finns någonstans där en kan släppa taget och tankarna på det som gnager, skaver och oroar.

Vårt murvelhus.

Vår bedagade skönhet av sten har burit mig igenom allt det som prövat vår familj det senaste knappa decenniet. Där finns en vardag av ett helt annat slag, inte utan måsten det heller, men med måsten av det handgripliga slaget. Resultaten är synliga, synnerligen lätta att vila ögonen på, trots ett och annat misslyckat projekt och havererade planer. Hantverkare kommer inte alltid när de säger att de skall komma, arbeten drar ut på tiden eller blir ibland inte ens slutförda.

När en ovanligt regnig vår försenade stensättningen innanför grinden…

Frustrationen når ibland farligt höga nivåer men det är ohyggligt mycket lättare att till slut rycka på axlarna åt ofärdiga arbeten och inte helt pålitliga hantverkare än åt sådant som hotar hela ens tillvaro. För vem behöver egentligen bry sig så mycket om luckor som inte blir målade eller dörrar som aldrig tycks komma på plats? Världsliga saker, vill jag lova.

Nu är det som sagt november. Mörkt, grått, trist. Tidigt iväg, sent hem och alldeles för få stillsamma dagar på ön.

Så vad göra?

Att omge sig med prinsar hjälper! Vackre storprinsen hämtades därför för traditionellt hösthäng på ön förra helgen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och om en dryg vecka är det dags för adventsmys hos prinsarna i Solna. Då skall också lillprinsen firas; två år redan och så ljuvlig att det riktigt knyter sig i mig!

Så planeras det för nyårsfirande i Murviel och i biblioteket på ön fylls murvelhörnet med prylar som skall få följa med ner. Där står provburkar med färg till skåpsdörrarna i köket, rengöringsmedel med mjölksyra från vassle, som enligt uppgift skall kunna råda bot på både kalkavlagringar och rost,

keramikmuggar från Milla keramik, som jag specialbeställde i våras och som levererades härom veckan,

och lite annat oumbärligt småkrafs som brukar få följa med i resväskorna.

De där förberedelserna hjälper mig att ta udden av mitt klimatspunk. Jag puttrar runt och placerar i tanken Millas muggar väl synliga på hyllan ovanför buffén i köket, fantiserar om hur jag iklädd mina meryl-brallor stryker brädor vackert gröna,

och hur klinkergolven i badrummen äntligen blir glänsande rena med vasslerengöringen jag släpat med mig.

Sedan är det inte säkert att jag vare sig målar eller fejar så särskilt mycket när jag väl är där. Jag kanske bara hinner umgås, äta lunch utomhus i Meze eller Bouzigues eller sitta med ansiktet vänt mot vintersolen hemmavid.

Det gör inget isåfall. Det blir fler tillfällen. Det är det som är det fina med murvelhuset.

 

Kom var med mig

Chillax på centralstationsfik

Bertils lilla hand i min. I det vackra ansiktet ett stort leende. Men vi måste gå åt olika håll; jag till tåget och Bertil och hans mamma hem igen.

”Stanna”, säger han, och trycker min hand hårdare. Så vi tar en rulltrappa till och säger sedan ändå hejdå.

Det bränner bakom mina ögonlock och i halsen växer en klump som bara nästan låter sig sväljas bort. Det är så hjärtskärande, innerligt fint; ynnesten att få älska små barnbarn och att de sedan förstår hur viktigast i världen de är.

Jag tror att Bertil vet det nu.

En kort stund senare sitter jag och längtar efter honom och hans lillebror medan tåget rullar västerut genom ett novembertrist landskap. Det är svårt att säga hejdå när Bertil inte vill och blir ledsen. Men om bara några dagar är jag tillbaka för att hämta honom för vad som börjar bli en hösttradition.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åker tåg, hänger på ön, käkar räkor, myser och tågar sedan tillbaka österut igen. Bror, den lille charmören, får ännu så länge stanna hemma med med sina päron men snart kommer jag att vilja göra samma sak tillsammans med honom också. När han blir bara lite större.

Bror spanar in Wilda…

Ibland tänker jag att jag borde flytta tillbaka till Stockholm och vara nära dem hela tiden men det är för mycket annat som skulle bli besvärligare då. Det är heller inte farligt med avsked, speciellt inte när de innebär att vi fått vara tillsammans och att vi snart ses igen. Ibland tänker jag vidare att det hade väl varit fint om vi i generationer bott på en gård tillsammans och liksom bara naturligt funnits till hands för varandra. Det är då jag får hålla upp den proverbiala spegeln och häva upp ett gapskratt över sådana stolletankar. För vem är jag? Har jag någonsin nöjt mig med att hålla mig still på ett ställe någon längre stund? Rastlösheten, wanderlusten, var skulle jag kunna stoppa undan den? Redan nu bor dessutom inte alla mina viktigaste på ett och samma ställe, så att få till något sådant är inte bara utopiskt, utan säkert heller inte önskvärt. Och vad skulle då hända med återseendets glädje?

Bäst jag sitter där och fantiserar om generationsboenden, inser jag att det ju ändå faktiskt finns när vi väljer det och har möjlighet.

Påsksemestrar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sociala sommarveckor,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en och annan vintersemester:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Murviel samlas vi.

I Murviel mår jag som allra bäst när väggarna bågnar av familj och vänner.

Murviel, ändå. Ynnest bortom all vett och sans att vi får ha det tillsammans.

När broar stängs

Etiketter

, , ,

And so it begins…

Under alla mina resor, korta såväl som långa, händer så gott som alltid något. Jag får ibland känslan av att jag konstant utmanar ödet eller som om någon/något försöker säga ett eller annat till mig. Extra skakigt kan det naturligtvis vara från november och alldeles för många tröstlösa efterföljande månader. Det är då jag till slut tvingas plocka fram min allra mest älskade besvärjelse:

Berglins snögubbar…

Det är alltså dags.

Det snöade i Dingle idag.

När det började skymma så smått, satte jag mig i bilen för att åka till Göteborg för vidare tågfärd mot Stockholm och prinsarna. Då hade det slutat snöa och duggregnade istället. Inget lappmögel hann fastna på backen där. Men i Uddevalla låg snön

och köerna ringlade sig fram runt kuststaden, eftersom den vackra bron längs E6:an var avstängd.  Det händer ibland när kylan slår till att bron måste stängas, speciellt när det är så där gränsfallsblött, när det inte riktigt kan bestämma sig – vädret, alltså – för om det skall regna eller snöa. Då rasar istappar från pylonerna och under dem vill ingen befinna sig. En stackars olycksalig medtrafikant råkade ut för det idag men klarade sig dessbättre med blotta förskräckelsen.

Kanske skall jag därför inte klaga över bilresan som blev fyrtio minuter längre, för nu sitter jag ju här, alldeles trygg på ett varmt tåg. Det är nermörkt utanför tågfönstret. Gruvsvart. Kolsvart. Novemberjävligt.

Men jag har pratat med murvelmänniskor om kommande trevligheter och motar dysterkvisterier med tankar på midvinterdagar i murvelhuset

Detta bildspel kräver JavaScript.


och på stundande helgmorgnar med de allra finaste av prinsar. Inte så illa, ändå!