Novemberlördag på ön

Etiketter

,

Blek höstsol letar sig in genom saltstänkta fönster över fransk marknadsduk

och det är lördag. Oftast är lördagar på ön bara mina, L:s och hundens och frukostarna blir långa, fingrarna färgade mörka av trycksvärta och alla krav får stanna i farstun.
Vårt ö-liv har i två år handlat om renoveringar av det mer genomgripande slaget. Facebook påminde mig om det idag med en bild från när köksrenoveringen drog igång för två år sedan.

Just köksrenoveringen skulle visa sig dra ut på tiden långt bortom vad vi då kunde föreställa oss och sedan dess har vi liksom vant oss. Tänkt på det färdiga resultatet som en avlägsen dröm. Satt umgänget på hemmaplan på vänt. Vänt bort blicken från staplade ägodelar i väntan på att åter få en välordnad plats att bo på. Och planerat för ett återtaget socialt liv någon gång i en avlägsen framtid.
Förändring som tillstånd är titeln på en bok jag läste för några år sedan. Förändring är oundvikligt, slår den fast.
Hm.
Jodå, så är det och jag gillar de utmaningar varje förändring för med sig. Och klar blir en aldrig med någonting, som tur är. Det vore för trist.
Och ändå; nu ÄR vi klara med den invändiga renoveringen av huset på ön. Nu skall här pyntas för advent – eller novent, som de som inte kan vänta har döpt det till. Och umgås, det skall vi!
Vi har inlett i stor, ljuvlig stil med de allra bästa och så lyckligt upptagen var jag av det efterlängtade besöket att jag alldeles glömde att fotografera. En urdrucken flaska kvar på bordet efter att gästerna åkt, var det enda som letade sig fram till kameralinsen…

Nu sover hund och husse och jag lyssnar på diskmaskinen i köket. För två år sedan diskade vi i handfatet i det ännu inte renoverade badrummet,

klafsade runt i byggdamm och letade lägenheter i Stockholm för en planerad återflytt när renoveringarna på ön var avklarade. Någon återflytt har det dock inte blivit. Vi är kvar på ön och nu, när byggdammet till sist äntligen lagt sig, planerar vi för att njuta frukterna av det där klafsandet. Och för umgänge, nu när det äntligen är möjligt. Hemnet har jag slutat knarka.

Men hur blev det då efter allt renoveringshärj?

Det skall jag be att få återkomma till.

Alldeles strax.

Blixthalka, mörker och vintersulor i grevens tid

Etiketter

, , , , ,

I morse fick min tappra vita springare vintersulorna på och vi for på turné genom dalsländska skogar i ett minst sagt varierande väder.

Blev stående en stund efter att några rådjurskompisar traskat över vägen..

Den arma springarn får jobba hårt med många och långa resor.

11.386 mil har voituren tillryggalagt under de dryga två år som gått sedan hen rullade ut från bilhandlaren i Nacka. Alldeles ny och skinande blank och med bara några meter på mätaren.

Mer än 5500 mil om året har hen rullat. Problemfritt, bekvämt, med en imponerande lastkapacitet och så tryggt som det någonsin kan vara i en bil ute på vägarna med landskap av högst varierande slag susande förbi utanför sidorutorna. Den vita tar mig fram och tillbaka till arbetsplatser på egentligen för långt avstånd för att vara alldeles idealiskt. Lika självklart fraktas jag, familjemedlemmar, platta paket från känt möbelvaruhus och jyckar kors och tvärs i både Sverige och i Europa.

Och som sagt, i alla upptänkliga sorts väglag.

Idag, med alldeles nypåslagna vinterdäck, fick vi prova på alla varianter, Springarn och jag.

Sol och 8 plusgrader.

-1 och svarthalka.

Regn och dimma.

Snöblandat slask.

Och mörker. Detta kompakta, vedervärdiga mörker.

Nej, jag fotograferar inte i farten…

Och nu, tillbaka på ön, kastar havsvindarna saltstänkt regn mot rutor som rister av ansträngningen att hålla emot. Fast bara en kort stund. Vinden mojnar lika snabbt som den friskar i.

Jag fattar ingenting.

Aprilväder i november, fast utan ljuset.

Om jag är på det humöret, kan jag möjligen drista mig till att tycka att det är fascinerande med sådant ombytligt väder. Fast idag, trots en lyckad dag på jobbet, är jag inte på just ett sådant humör. Jag tycker att det är vidrigt.

Vidrigt att bli bländad av mötande lyktor i redan hopplöst dålig sikt (och då vill jag ändå berätta att också torkarbladen är bytta). Vidrigt att känna gruset bakom ögonlocken av ansträngning och lika vidrigt att tvingas svänga in på macken för att köpa kaffe och spolarvätska – kaffe till mig, spolarvätska till Springarn. Och vidrigt att höra rapporter om tre olyckor vid just Dinglemotet på E6:an på trafikradion, trots att jag inte drabbas själv av det just idag. Men de där ständiga påminnelserna om hur sårbart det är, hur det lika gärna hade kunnat vara jag eller – hemska tanke! – någon av mina allra mest älskade; de får mig att vilja fly snabbt som attan.

Söderut. Till Murviel, förstås, vart annars?

Nya fönster mot murvielsk sol

Till ett klimat bättre lämpat för mänskligt liv, till solen och till de långa skuggorna i höstträdgården.

Jag blir påmind om både behagligare temperaturer och långa skuggor med jämna mellanrum, när nyheter om hur arbetet på murvelägorna fortskrider plingar till i min telefon.

Men det är svårt att boka datum för nästa färd just nu. Det är för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Så jag biter ihop, kör ner hakan i polokragar av ull och drar några svavelosande litanior över mina korkade förfäder, som valde att bosätta sig på en plats som är så ogästvänlig en så stor del av året.

Fast åkejrå; för bara några dagar sedan bjöds vi på det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I formidabelt sällskap, dessutom.

Lite småhärligt ändå, det får erkännas.

På utflykt med Lilla B

Etiketter

, , ,

Vi Facetimear ofta, lilla B och jag. Det där ögonblicket när det allra vackraste av små ansikten dyker upp på skärmen med ett leende som kan smälta isberg på Antarktis, får allt annat att för en stund sluta att existera. Oftast springer han sedan därifrån för att fortsätta leka men ibland får jag vara med vid läggdags.

Som igår;

Snabelgnufs, tröttblanka ögon, och små leenden bakom nappen när vi pratade om tåg, hissar, rulltrappor och ballonger. Det där med ballonger förstod jag först några timmar efter facetimeandet…

Hur korkad får en mormor vara?!?

Pariserhjul, sa jag, när vi stod vid hotellrumsfönstret på sjuttonde våningen tidigare i veckan. Ballong, sa lilla B, för som en sådan såg den ut för en liten pojke som aldrig sett ett sådant upplyst i mörkret förut.

Vi skall göra fler små utflykter, lilla B och jag. Den här gången drog han västerut med mig;

Om inte alltför länge kanske vi till och med kan dra söderut, den lilla skatten och jag?