Nä, jag får väl ta bladet från munnen …

Etiketter

, , , ,

.. och berätta att sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan, har vi haft en fullskalig batalj på vår ö. Känsliga läsare varnas härmed för sömnsvårigheter, inbillad klåda och starka äckelkänslor över vad jag nu skall berätta. Vi tyckte nog att vattenläckan och gnagarinvasionen i Murvelhuset räckte bra som praktiska bekymmer att ligga sömnlös över. Att istället för bara fluffiga blogginlägg och instagrambilder på temat la vie est belle, se sig nödgad att berätta om skuggsidan av det franska deltidslivet, är liksom inte lika tillfredsställande, så jag peppade mig själv igenom min murvieloktober med hjälp av välkända floskler som; When life gives you lemons, make lemonade; What doesn’t break you… eller sådär lite lagom hurfriskt; nu är jag ännu en erfarenhet rikare! Och den här, den är bra; det är bara att bryta ihop och komma igen! Upp i sadeln meddetsamma!

Ibland kände jag mig rentav lite poetisk och väste; ”Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, värre har du burit förr”. En knyckt rad, förvisso (Boye, som jag minns raden utan att kolla), men knycka från de litterära får man, när stunden så kräver.

Eller så drämde jag bara helt enkelt till med att möss och vattenläckor trots allt är världsliga saker och kände mig rentav både klok och en smula religiös för ett tag.

Utan någon större ansträngning går det för de flesta av oss att i perioder stapla en till synes aldrig sinande ström av oturligheter på varandra och ägna sig åt utmattande grämerier.

Men inte jag! Sa jag, spottade i näven, kammade till mig, greppade mopp och spray­flaska och skred till saneringsverket.

Så tänkte jag på hur vi i huset på ön städade och bäddade rent innan vi åkte söderut, för att när vi sedan kom hem kunna pusta ut inför en planerat ganska hektisk november. Längtade rentav lite efter det där ordnade och rena.

Dagsfärsk bild på ett trots allt ordnat hörn

Föga anade vi då att vi skulle lämna ett städprojekt för ännu ett …

Simskolan Blåvalens VIP-gäster kom på besök första helgen på ön och oktobers sista dagar blev riktigt fina. Lekpark, middag på Salt&Sill, halloweengodis och spelkväll blev det. Kändes som en normal helgaktivitet och det var till och med lite skönt att vara hemma på ön, trots typiskt svenskt höstväder.

Tills det blev söndag och vi blev varse att vi också fått fler gäster och det inte kändes så fint längre.

Objudna gäster handlar det om här, alltså.

I Stinas päls.

Loppor. I plural. Jätteplural. Vad gör man åt sådant?

Man tar sats, köper en ångtvätt,

Bästa kompisen …

duschar hunden – länge och varje kväll – handplockar loppor ur pälsen, dammsuger flera gånger om dagen och stönar, frustar och svär.

Man ringer First vet och får veta det man redan googlevisste och sedan samlar man loppor som läggs i ett fuktigt hushållspapper i en plastpåse. De skall in för analys, lopporna, för att ta reda på om sanering av hund och hus måste pågå i veckor – eller i månader. Under tiden ångar vi mattor och möbler. Vi duschar oss själva morgon och kväll. Tvättar kläder varje dag och byter sängkläder, vädrar täcken, dammsuger sängen och ångar den.

Det är fullskaligt krig i huset på ön. Loppkrig.

Stina, det lilla hjärtat, älskar sin kvällsdusch; hon ställer sig till och med under strålen medan vi försöker reglera temperaturen.

Hon, som så tydligt tidigare visat att hon inte gillar vatten, bara tolererar det (bad i diskhon i Murvelhuset för några veckor sedan).

Hon ligger blickstilla när vi flera gånger om dagen går igenom hennes päls, som att hon förstår att vi hjälper henne och att hon därför måste stå ut.

Hennes närhetsbehov är stort nu. Hon sover intill mitt huvud om natten. Tillsammans med de loppor vi inte lyckats eliminera.

Kärlek är … att kanske sova med loppor …

De blir dock färre och färre, lopporna. Och dödare.

Imorse såg vi ingen.

Men att jaga loppor är inget för veklingar. Det är tålamodsprövande bortom allt förstånd och det är lätt att tappa geisten.

Men obehaget som deras närvaro skapar är oändligt mycket starkare än impulsen att ge upp.

Det händer inte.

Not on my watch.

I shall never surrender.

Skall fira med cigarr och champagne likt Churchill när sista loppan är krossad.

Bilden knyckt från: https://www.abbeygatelighting.co.uk/product/winston-churchill-framed-art/

Kom an, bara, säger jag!

Och annars flyter allt på, eller? Jorå, det mesta som på djupet är viktigt tuffar på. De galet gulliga bebisarna växer och frodas, prinsarna fortsätter att vara de mest älskade av prinsar och mamma mår bra medan jag håller vikten. Tackar som frågar.

Fast i Murviel har ett träd i trädgården knäckts och ramlat ner över grinden och muren mot gatan.

Men hjälp skall dit i dag.

Om tillvaron alltså är tämligen fullsketen för tillfället? Kan man säga.

Längtar efter att få vakna en morgon, blinka mot morgonsol bakom fladdrande gardin, sträcka på mig och kanske gäspa. Morgonkramas med loppfri hund medan jag funderar över vad jag skall göra med min helt rena, ostörda dag.

Mental bild, det.

För imorgon är alltid en annan dag och då är jag en lopp-, fallna träd-, musinvasions-, och vattenläckaerfarenhet rikare.

Önskar dig, kära läsare, en bekymmersfri, stillsam och gardinfladdrande lördag!

Sista dagarna i Murviel för den här gången

Etiketter

, , , , , ,

För en dryg vecka sedan hämtade jag Åsa på flygplatsen i Montpellier. Nu har hon redan hunnit åka hem igen och vi är inne på vår sista vecka här för den här gången.

Oliverna har hunnit mogna under vår månad här …

En månad går fort. Den fick heller inte innehålla det vi hade planerat, eftersom vi istället har hållits tämligen sysselsatta med sådant som pockar på upp­märksamhet i kölvattnet av vattenläckan. Däremellan har luften med jämna mellanrum liksom gått ur oss. Balansen för min del mellan franskstudier, jobb och semester blev också rubbad när vi gång på gång varit tvungna att anpassa oss till när hantverkare och försäkringsinspektörer haft tid med oss. Det har stressat mig en aning men någon större fara är det trots allt inte. Alla har varit otroligt tillmötesgående hittills.

Solen skiner om dagarna, umgänget är ymnigt, himlarna, såväl dagtid som natte­tid är galet vackra,

och jag är så tacksam över att kunna vara här under en så lång sammanhängande tid, trots att det är mitt i terminen och alla andra är strängt upptagna. Så vad har jag – vi! – gjort medan vi varit här?

Förmiddagarna har vikts antingen åt franskan eller jobb med mina gymnasier och med Kennari;

Hemmakontoret – åtminstone ibland.

… när jag inte tvingats lägga det åt sidan för att Murvelhuset kallat. Första dagarna på plats kröp jag på golvet och skurade travertinen ren och därefter har samtal, mejlkorrespondens, möten med hantverkare och googlande efter sakkunniga och möjliga lösningar, upptagit en stor del av mina förmiddagar. Eftermiddagarna – som idag! – har jag försökt hålla fria för mer socialt betonade aktiviteter eller bloggande, läsning bara för nöjes skull och stickning. Två små tröjor har jag hunnit med. Eller nästan iallafall.

De skall monteras och det är alltid den tristaste delen. Åtminstone fram tills att alstret ligger där färdigt framför mina ögon.

I köket har äntligen den sista skåpsinredningen kommit på plats:

Både när vi var här i maj och i somras var just den skåpsdetaljen slut på Ikea i Montpellier men förra veckan lyckades jag få med mig den därifrån. Nu saknas bara det sista, restnoterade handtaget…

Med hem följde också en rejäl laddning stearinljus, tillsammans med boxar och burkar med lock. De senare har tagit plats på skafferihyllorna och i köksskåpen, där traktens möss varit på besök.

Att de plötsligt letat sig in i huset förbryllade oss först. Vi har aldrig sett spår av möss inomhus tidigare men tänkte att det nog var genom springor i den kackiga terrassdörren som de tagit sig in. Häromkvällen blev vi dock varse, när L såg en mus blixtsnabbt komma pilande från den öppnade rörboxen vid väggen där vattnet läckt.

Fri lejd från garaget och in i huset där!

Dock förhoppningsvis inte längre. Vi har tätat tillfälligt med stålull, som inte är skönt för små musfötter att gå på. Ingenting ätbart förvaras annat än i behållare med tättslutande lock, så nu har de heller inte mycket att hämta om de ändå tar sig in. Jag har ju brottats med möss förr och vet att de är minst lika envisa som jag, så jag gör mig inga illusioner.

Förra veckan kom snickare Loubet och mätte för ny terrassdörr och nytt köksfönster. Dörren blir i en liknande design som den gamla dörren men med dubbelglas, ordentligt lås, dörrkarm och tröskel, så att den håller tätt för såväl tjyvar som för kyla och möss.

Loubet skrattade gott åt köksfönstret och kranen,

men hade naturligtvis idéer om en elegant lösning på det.

När han ändå var här, pratade vi om dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum och om behovet av nya voleter till fönstren på bottenvåningen. Det blir dock en senare fråga. Vattenläckan och badrummen har förstås första prioritet. Allt annat får vänta ett tag. Eller terrassdörr och köksfönstret tas förstås omhand i februari, för det måste faktiskt också ordnas till slut. Skisser och devis är på ingång, så dem får jag återkomma till.

Återkomma skall jag om flera saker men det är sådär som det ofta blir när vi är härnere, att blogginläggen bildar kö. För vi är förstås inte bara hemma i huset och i trädgården. Vi ger oss iväg också, till fots i byn och i bil längre bort. En annan dag skall jag berätta om ytterligare en tripp till Pezenas och om lunchen i Sète i helgen. Eller om när jag ändå inte var skitkass på petanque.

En annan dag. Kanske imorrn

Om vi är sysslolösa?

Om vi har tråkigt?

Pas du tout!

Stinas franska liv

Etiketter

, , , ,

Det har blivit dags att berätta lite om hunden och hennes franska tillvaro. Ganska precis tio månader gammal, har hon hunnit klara av sitt första löp och har återgått till sitt vanliga sociala och glada jag.

Och Stina njuter.
Av trädgården,

Av promenaderna med husse till bagaren varje morgon, där hon både beundras och känns igen. Och så njuter hon av allt sällskap. Absoluta favoriten är Åsa.

När Åsa dyker upp, vet Stina inte riktigt var hon skall göra av sig själv. Hon snor runt, piper, låter och visar på alla sätt att här är någon som hon fullkomligt älskar. Igår fick Stina därför följa med Åsa och mig till havet. Solen sken igen, efter ett par dagars molnigt väder och det var varmt och skönt. Åsa till och med badade, men det tyckte inte Stina var en toppenidé. Kan vara livsfarligt, ju! Som tur var kom hon snabbt upp igen – 16-17 grader inbjuder inte till några längre simturer.

Oktoberpromenader på stranden kan vara något av det bästa som finns. Det är eftersäsong. Inga grälla parasoller eller badleksaker tävlar om utrymmet med badlakan och insmorda kroppar i olika stadier av solbränna.

Istället flanerar vi stilla i säll­skap av andra flanörer med – eller utan! -hundar.

Vi mötte två månader gamla Snickers och hans matte;

och de tre musketörerna, Dukie, Hugo och Alfie, tre Lhasa Apso-grabbar som lekte en stund med Stina.

Bara två av tre musketörer fastnade på bild …

Stina sniffade, smakade på vågorna och njöt av vinden, sanden och sällskapet.

Så där mycket frisk havsluft gjorde Stina trött, men inte för trött för att vakta på de där badgalna mänskorna när de hoppade i poolen. Jag, som har ett rykte som badglad badkruka att upprätthålla, gjorde inte Åsa sällskap i det svala havsvattnet, utan sparade baddetaljen tills jag kom hem till den 29-gradiga poolen.

Styvt jobb för badvakten igår …

Vi har poolen öppen och uppvärmd i några dagar till men sedan blir det vinter även här. Åtminstone vad gäller poolbadandet.

Kvällen avslutades hos mopsarna Kjell och Isak.

Himla skoj, det också.

Gott var det också, iallafall för Stinas mänschor. Stina, Kjell och Isak for runt en stund i purt glädjefnatt – allra mest Isak, som såg till att samtliga gäster kände sig alldeles väldigt välkomna.

Vyn över Murviels takåsar och slottet högst upp är som allra vackrast från deras hus. Alldeles särskilt i sen oktober, när skymningsljuset är mjukt, varmt och extra förlåtande.

På promenaden hem genom vår tysta höstby fick vi sällskap av fullmånen.

Väl hemma somnade Stina tungt meddetsamma.
Dagen hade varit full av intryck och hon var tröttare än vad hon har varit på länge. Stina håller alltid mig sällskap en stund efter att kvällströtta husse gått och lagt sig. Då borrar hon ner sig i kuddarna bredvid mig i soffan och vet när mitt rörelsemönster betyder sängdags och inte bara en tur för att hämta ett glas vatten eller, för all del, för att fylla på vinglaset. Rutinerna sitter som en smäck och efter soffhänget om kvällarna, tar Stina sista kvällsdrillen i trädgården och tar sedan sats upp för trappan till övervåningen tillsammans med mig. Där väntar kramar och kvällsgos innan Stina somnar på sin kudde mellan mig och L. Stina gillar att kramas.

Hon är en alldeles bedårande liten jycke. Hur klarade vi oss utan henne, undrar jag, medan jag i spegeln om morgnarna allvarligt tvivlar på att barret någonsin kommer att låta sig kammas på plats igen. Morgonkramarna är intensiva, nämligen,

Stina bryr sig inte om frisyrer; hon vill bara försäkra sig om varje morgon att hon är lika älskad idag som hon var igår.

– Du är min lilla älskade jycke, bedyrar jag då. Söt som socker och så älskad som en liten rävröd dogg kan vara

Stina.

Vår Stina.