Öliv igen

Etiketter

,

Tre resdygn är till ända

och jag har hunnit med en eftermiddag i huset på ön huttrande under en filt,

en jobbdag i Dingle och idag en hemmadag med distansjobb och några timmars semestersol på vår terrass.

Västkust. Svensk sommar. Oberäkneligt väder. Fjorton grader, piskande vind och regn ena dagen och tjugofem grader med slösande sol, måseskrik och en skön, mycket lätt bris ifrån havet den andra. Jag kan inte riktigt beskriva min sinnesstämning. Vet inte om det kanske är så att jag inte riktigt landat i huset på ön. Huset såg ut som när jag lämnade det efter midsommar. I år har dessutom blommorna klarat sig riktigt bra med hjälp av garnändar och en skål vatten. I fyra veckor – L kom hem en dryg vecka före mig och hann få i dem lite vatten innan jag kom hem.

Jag tycker ju om tillvaron på ön också, men ett visst vemod har ändå lyckats parkera sig och jag har höstkänning, trots att det ändå är en hel del sommar kvar. Vädret har egentligen inte så stor betydelse, utan det är den där känslan av att fångas in, att den där härliga, kravlösa – nåja, ganska kravlösa ändå – tillvaron stryps och klockan, timmar bakom ratten och en ständigt gnagande känsla av otillräcklighet tar dess plats.

Dysterkvist, moi?

Jajemän. Nåt såpass.

I stunden, åtminstone. Det brukar tack och lov inte vara så länge för ingenting av det som upptar min tid är tråkigt eller enahanda. Det är dessutom synnerligen självvalt. Ändå; allt får liksom inte riktigt plats och det bråkas och stångas om utrymmet som de alldeles för få helgerna, kvällarna och de oplanerade timmarna erbjuder.

Så vad gör jag?

Taggar ner?

Jobbar mindre?

Tvärtom. Det får bli mer Dingle och en rejäl omstrukturering av tillvaron, som förhoppningvis skall ge bättre balans än vad som varit fallet under de senaste par åren.

Egentligen är det samma sak vid varje höstterminsstart. Jag både vill och inte vill och det är aldrig arbetet i sig som ger mig lätt ångest. Bara insikten än en gång att tiden inte är min att göra med precis vad jag vill.

Egentligen hade jag tänkt skriva om det sista resbenet, om resan från Münster, om Kiel, om färjeöverfarten och om de ännu inte dokumenterade murvieldagarna men dysterkvisten vägrade låta sig tystas, så det får bli en annan gång.

Nu skall jag ringa älsklingar. Hoppas att de svarar.

Roadtrip dag två

Etiketter

, , , ,

Vår resas andra dag är till ända. Vi lämnade vårt fina hotell i Dijon efter en skön sovmorgon,

knappade in vår rutt på navigatorn och rattade ut på vägarna igen.

Inga köer har vi råkat ut för, inte särskilt många eller besvärliga vägarbeten och, eftersom det är söndag, inte heller några långtradare som sinkar och gör trafiken ryckig. En ganska bra resdag, alltså.

Men.

För sådana finns ju alltid.

Vi körde ganska långa sträckor på mindre vägar, framförallt efter Luxembourg på andra sidan gränsen till Tyskland. Söndagar i Tyskland är det mesta stängt inne i byarna och eftersom det inte fanns några serviceställen överhuvudtaget längs med vägen, ökade såväl desperationen som hungern för varje kilometer.

15 mil utan ett enda någorlunda lättillgängligt näringsställe tär på både krafter och humör. Speciellt med tanke på att vi efter det kaosartade tankstället i Luxembourg,

Ett synnerligen omständligt organiserat men prisvärt tankställe i Luxembourg…

irrade bort oss i väglabyrinterna från pumparna till McDonalds och hamnade tillbaka på vägen igen. Utan mat i magen. Jag ryckte lite förment världsvant på axlarna och menade att det var bara att ta nästa ställe. Två timmar senare, på en ledsen plats en bit från vägen, var bratwursten slut och jag ryckte istället åt mig en påse jordnötsbågar.

Vi ångade vidare, lätt desillusionerade men med åtminstone tillfälligt någorlunda återhämtade krafter. Väl framme på Parkhotel Hohenfeld i den ljumma kvällen, belönade vi oss själva med ett glas bubbel i väntan på maten. Inte dumt alls, faktiskt.

Hotellet utanför Münster är precis vad både vi och jycken behöver; en stor, härlig park att sträcka ut i,

och en mysig uteservering för mig och Askas matte.

Hotellet är aningens bedagat men tyskt ordentligt och därmed ett perfekt stopp på resan för oss. Imorgon blir det tidig revelj, en simtur i hotellpoolen, frukost i det gröna och sedan knappa 40 mil till färjan i Kiel. Känns ganska välplanerat ändå.

Genom ett regnigt Europa…

Etiketter

, , ,

Jag lämnade murvelhuset och den ensamma trädgården imorse…

Det är stora resehelgen. Skandinaver är på väg norrut och de mer kontinentala semesterfirarna åker i karavaner söderut. Vi valde en extra resdag för att slippa hetsåka genom Frankrike och Tyskland. Första etappen till Dijon via Millau och Clermont Ferrand hann sinkas med två och en halv timme redan innan vi nått fram till Clermont.

En del köer och långsam trafik var det på spektakulärt vackra A75 men inget stillastående. Ett antal rejäla stigningar i motorvägsfart sätter bilen på hårda prov men det klarar den naturligtvis. Att åka över Millaubron är en upplevelse i sig men kalaset kostar 10.80€ och rastplatsen med bästa utsikten över det arkitektoniska mästerverket tycker att det är helt ok att ta 8€ för en liten flaska vatten och två små kaffe.

Vi hade köpt baguette hos bagaren i Murviel och tagit med smörgåsmat som blivit över och kände oss mycket nöjda över att vi åtminstone inte behövde köpa micropizza till överpris.

Det duggregnade och tröjan jag i sista stund plockade fram innan vi lämnade Murviel åkte på. Jag kastade avundsjukt lystna blickar på raderna av husbilar, där deras passagerare obekymrat intog sina luncher undan regnet. Skulle gärna haft en husbil för de här resorna genom Europa…

Till millautoaletterna var köerna långa, så det hoppades över.

– Vi tar nästa rastplats, föreslog jag och kände mig väldigt klok och resvan.

Nästa rastplats var begåvad med vackra vyer den med.

Och den var till bristningsgränsen full av kissnödiga som köade till illaluktande faciliteter med hål i golvet. Jag snurrade ihop benen ett extra varv och pep, mindre stursk denna gång, att vi nog ändå borde ta nästa rastplats.

Rastplats nummer tre var smått kaotisk. Till toaletterna på McDonalds var det kö. Men det hade snurrats färdigt med skånkorna för min del, så jag fick vackert inordna mig i leden.

Vägen över Clermont är fin och välhållen men servicestationerna, som är så välordnade och ordentligt tilltagna längs med franska autorouter, är av betydligt sämre standard.  Inte sväljer de heller tillnärmelsevis lika många bilar. Eller nödiga med ihopkrullade ben.

Vi nåddes av rapporter om att det stod helt stilla norrut på både A9:an och A7:an och vi insåg att överfulla rastplatser trots allt är att föredra framför stillastående mil på frustande varm asfalt. Jag minns med fasa bilresan upp via Orange och Lyon för några år sedan och det vill jag aldrig uppleva igen.

Klicka på bilden för inlägg om värsta resan hittills…

En annan rutt och den extra resdagen innebär ett större lugn, så visst är jag, som sagt, återigen sjukt nöjd med min oerhörda klokskap.

Till vår första anhalt kommer vi till strax efter nio på kvällen; sisådär två timmar senare än beräknat men ganska ok ändå. Dijon verkar trevligt och hotellet är fint,

Utsikt över innergården från vår franska balkong

så på det hela taget har det ändå varit en lyckad första resdag. Vi gick ut och tog oss varsitt glas vin och satte oss förstås på en av uteserveringarna.

Märkligt folktomma för att vara en lördagkväll var de, men vi blev snart varse varför alla satt inomhus. Det var kallt. En veritabel chock för kroppar som hunnit vänja sig vid att det är varmt ute och svalt inomhus.

No more.

Imorgon kör vi en rejäl sträcka till för att sedan kunna ta det lugnt sista resdagen när vi har en färja att passa. Marginaler är helt nödvändiga att ha när Europas befolkning semestrar samtidigt. Köer hamnar du alltid i – hur långa de är och hur länge de varar, är omöjligt att veta på förhand, hur bra appar och rapporter du än har tillgång till.