På grund av anledning

Etiketter

, , , ,

Både det ena och det andra har liksom kommit av sig den här murvielvändan också. Det brukar ju liksom bli så. På grund av anledning. Liksom.

Socialt är det ju så att det heter duga. Det är sedan gammalt. Det händer även att orken tryter eller att tiden emellan alla sociala begivenheter upplevs som för snäv, fastän den egentligen inte är det.

Men jag gick ut hårt, drog på mig jobbarpaltorna redan på långfredagen och rensade hela långa trädgårdstrappan från mossa;

Jag kärchade terrassen också, liksom delar av fasaden

och trädäcket uppe vid poolen.

Det tog en hel eftermiddag och inte förrän efteråt kände jag att den något statiska arbetsställningen tagit ut sin rätt. Jag har fortfarande lite ont i ryggen, så gumman börjar nog bli lite till åren, kanske. Men jag tänker att ont skall med ont fördrivas, så imorgon är det dags för jobbarpaltorna igen. Då skall poolhuset väckas ur vinterdvalan och förberedas för den säsong som hittills trilskats och inte velat bjuda på vare sig särskilt mycket sol eller ens värme, om vi bortser från söndagens gloriösa utflykt till havet.

Vår årliga säsongsinvigning fick därför hållas inomhus,

istället för som alla tidigare år utomhus och poolside;

Arbetena bakom grinden har försenats av det ovanligt myckna regnandet och vattenmängderna har också skapat merarbete för Bertrand och hans kompanjoner, vilket innebär magrare plånböcker för oss…

Men idag for Benjamin, Bertrand och jag till Union Matériaux i Béziers för att välja sten till den ännu så länge sörjiga infarten. Det blev en ljus, klassisk sten, som jag hoppas skall se ut som om den alltid legat där.

Det blir fint när det blir klart men just nu ser det ganska bedrövligt ut.

Imorgon åker jag till Magalas för att hämta linolja och för att träffa en dingleättling som haft den goda smaken att skaffa ett franskt viste. Sedan skall jag sätta igång med diverse målningsarbete, till slut. En arbetsdag får det bli imorgon, således

Bonne nuit!

En trevande occitansk vår

Etiketter

, ,

Vi drog till havet idag.

Klicka på bilden för filmsnutt!

Jag älskar havet på våren. Ljuset är intensivt, människor flanerar, modiga barn badar;

just denna dag i av solen uppvärmda strandpölar,

ett äldre par tätt omslingrade på en klarblå bänk med snöklädda Pyrenéer i fonden,

gamla bilar till allmän beskådan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom restauranger, barer och caféer som väcks ur sin vinterdvala. Tivoli och marknad längs med strandpromenaden, med ännu så länge mindre av turistigt tingeltangel och en och annan turistbutik med strandleksaker redan öppnad.

Jag tycker att de här sydfranska badorterna är smått fantastiska så här års. De lovar slösande sol och badliv om bara väldigt snart, men några turisthorder syns ännu inte till. Inte en flipflop i sikte ännu så länge men desto flera eleganta halsdukar runt inhemska nackar och ett lugnet före stormen som det rent av känns lite exklusivt att få vara en del av.

I juli eller augusti hittar ni inte mig här i Saint-Pierre-la-Mer eller för den delen någon annanstans längs med de milsvida occitanska stränderna. Åtminstone inte mitt på dagen och åtminstone inte intagandes lunch invid strandkanten.

Det borde vi för övrigt inte ha gjort idag heller. Dagens lunch tog drygt tre timmar och visst var det skönt att sitta i solen och titta på folklivet men det var inte därför det tog så lång tid. Det visade sig vara säsongsöppning för restaurangen vi valt. Sådant skulle ju kunna innebära en sprudlande entusiasm och det gjorde det kanske också. I allafall vid pass 12. När klockan började närma sig tre och vi äntligen fått våra huvudrätter, pärlade svetten i pannan från vår servitör, blicken flackade och det krävdes ett uppbådande av all hans kraft och hjärnkapacitet att ta upp beställning av efterrätterna.

Vinet hann bli fisljummet,

vattnet tog slut och irritationen steg runtomkring oss.

Men solen sken och vi fick nytt vin, som fick följa med hem, eftersom vi inte mäktade med att dricka upp allt.

Sedan for vi vidare till La Clape

och L’Hospitalet, där vi provade ut några ädla drycker som fick följa med hem.

Samma vin, för övrigt, som serverades på nobelfesten för några år sedan. Duger det till C-Gurra och hans gäster i Stadshuset, duger det kanske också till oss. Tänkte vi.

Lugnet har nu sänkt sig över murvelhuset, gästerna och L har gått och lagt sig och det är dags för mig med. Imorgon skall det enligt illasinnade rykten bli rejält blåsigt men ganska soligt. 14 grader säger YR medan Meteo France hävdar mer optimistiska 19 grader. Det lär visa sig.

Men våren tvekar även här och trots att poolen känns badkarsvarm har jag ännu inte badat.

Fast himlen! Den är lika intensivt languedocblå som vanligt!

Ett annat sorts blogginlägg

Etiketter

, ,

Jag har några gånger i bloggen hintat om de mörkare stråken i min tillvaro utan att närmare gå in på vad de handlar om. Det har funnits flera skäl till detta. Ett har jag berättat om tidigare; att i skrivandet på murvelbloggen kan jag påminna mig själv om allt det som är ljust, lätt och som jag tycker om. Genom att få det på pränt kan jag fokusera på just det en stund.
Jag våndas ibland över att det kan bli för glättigt med alla ingående berättelser om renoveringar, vad jag packar ner i min väska inför murvielvistelserna, om temperaturen i det turkosblå poolvattnet, om alla älskade runt trädgårdsbordet i sammetsnatten, om vinprovningar och om utflykter till marknader och hav. Det är då jag ibland har känt ett behov av att hinta om att också mitt liv innehåller sådant som är svårt. Till och med vedervärdigt svårt. Men Murvielklotter är inte en sådan blogg; den handlar ju om ett sydfranskt drömliv och är ett slags eskapism i skrift.

Ett annat skäl är att när det mörkare skall relateras, blir det med ens inte längre bara personligt, utan också privat och därmed mer utlämnande. Mot det värjer jag mig, liksom jag också värjer mig mot att bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag är inte ensam om att livet ibland bråkar med en.

Det allra svåraste; det som för drygt fyra år sedan drabbade min yngsta, fantastiska, allra mest älskade lilla, har inte varit min historia att berätta. Jag kan välja att berätta privata detaljer i mitt egna liv, så länge detaljerna är bara mina. Det är bekymmer sällan när vi har den stora ynnesten att kunna dela dem med en älskad familj. Alltså får de mörkare stråken stanna vid hintar.
Nu har Susanna själv valt att berätta sin historia offentligt.
Det är hennes historia men den är också vår, familjens, min. Du kan läsa den i dagens GP:

Ena ögat gick förlorat men inte livsgnistan. (låst artikel för prenumeranter på GP)

PDF-fil, GP (om du inte är prenumerant)

Susanna föreläser för Ung Cancer, organisationen som hjälper henne vidare, som får henne att känna sig mindre ensam. Ung Cancer kan jobba vidare och hjälpa många som Susanna tack vare pärlkvällar, event, donationer, smycken, T-shirtar och annat till försäljning.

Silverarmbandet från Ung cancer lämnar aldrig min arm

Så nu gör jag något jag aldrig tidigare gjort här på bloggen. Jag ber dig bidra till en organisation som gör ett så otroligt viktigt arbete. Köp ett armband av pärlor eller ett i silver eller bara swisha.