22.09 på flygplatshotell i Toulouse

Etiketter

, , , , , , , , ,

Det är märkligt det där, hur fort en vecka går. Mycket litet – som vanligt – av allt det praktiska som jag hade tänkt ägna mig åt under denna murvelvistelse blev av. Desto mer av umgänge har det blivit. Som vanligt. Och utflykter. Med vänner. Som vanligt, det med.

Numer när vi förbereder för murvielfärd är jag oftast lite kluven. Det spritter inte per automatik i kroppen vid blotta tanken på att snart få vara på plats i huset, i den trolska trädgården, i Murviel. Nyhetens behag har liksom lagt sig och jag ser mer nyktert på vårt franska viste. Det är förstås fortfarande lika underbart som när allt var nytt för 6 år sedan, men nu är det också hemtamt och tryggt. Den stjärnögda, helt okritiska beundran jag kände har ersatts av ansvarskänsla och djup tacksamhet över att det är just vårt att dela med alla dem som hälsat på genom åren. Och med familjen, som tycker om murvelhuset nästan lika mycket som jag. För det var ju precis så jag hade hoppats att det skulle bli!

Nu trillar inte en och annan tår vid blotta åsynen av Murviel i fonden när vi kommer åkande. Jag behöver kliva in genom den gamla ekdörren och se att allt är som det skall innan axlarna sjunker ner och välbehaget sprider sig genom kroppen. När det sedan är dags att stänga fönsterluckor och lämna, förstår jag inte alls poängen. Solen som väcker trädgården,

vill jag inte stänga ute med luckor och lås;

Ytterdörren öppnas för att släppa in ljus i det igenbommade stora rummet på bottenvåningen, medan jag går en runda och kontrollerar att inget glömts och att allt är i iordningställt för att huset skall klara sig solokvist ett par månader till.

Så stänger jag porten och hastar ner för trappan mot en väntande bil som skall ta oss till Toulouse och flyget hem. Vi gör en utflykt av resan dit och stannar först i Carcassonne för en lunch,

och sedan för en vinprovning, som Maison Hansby arrangerat för oss.

Det är i Dom Perignon-land och historien om hur traktens son och tillika munk tog med sig metoden att tillverka vin med bubblor härifrån till Champagne, berättas med sådan självklarhet att det inte längre går att avfärda det som en skröna.

Den ädla champagnen hade alltså inte funnits om inte limouxmunken tagit kunskapen med sig när han vandrade norrut till Champagne för åtskilliga hundra år sedan. Or so the story goes…

Trevligt är besöket, iallafall, och oavsett om du föredrar bubblor från Champagne eller Limoux, så är slitet på gårdarna detsamma. Flaskor skall vändas ett kvarts varv varje dag,

tappas på sediment, lagras och buteljeras innan bubblorna får smeka våra och andra hugades gommar.

På gården vi besöker, har familjen Robert funnits i dryga 80 år och nestor själv, med näsan i ett champagneglas, pryder väggen tillsammans med de yngre familjemedlemmarna.

Bubblorna smakar extra gott när du får med historien om deras tillblivelse och om familjens uppenbara stolthet över att få förvalta ett sådant arv.

Det skall drickas med andakt just därför. Att bara hälla i sig finns inte på kartan; du måsta känna doften, smacka på dropparna på tungan, svälja, smacka igen och känna hur de många smakerna stannar kvar i munnen. Jag börjar kunna det där nu och dricker vin på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan murvelhuset.

Vin provades för övrigt också igår, fast då var det utan bubblor. Vi for till Capestang och fick prova det ena fantastiska vinet efter det andra på Domain Moulin Gimié.

En gård med anor många generationer tillbaka också detta. Här blickade familjens stolta matriark uppfordrande ut över oss,

medan gårdens hund också här fick att känna oss extra välkomna.

Jag hade kunnat nöja mig med att bara känna dofterna, för de var så många, så friska, så komplexa. Jag antecknade och i brist på adekvat vokabulär, skrev jag ”mums” bredvid dem som smakade allra bäst.

Nu är vinförrådet i murvelhuset påfyllt men jag dricker vatten på hotell Radisson Blu invid flygplatsen i Toulouse. Imorgon blir det tidig revelj, så jag skall krypa ner i den gigantiska hotellsängen, sova några timmar och försöka förlika mig med tanken att lämna våren för ytterligare flera veckors sverigevinter.

Bonne nuit, mes amis!

Onsdagsutflykt

Etiketter

, ,

Du kommer till en liten by i en dalsänka ganska högt upp i bergen en tämligen kulen januariförmiddag när hela den lilla byn synes ligga i dvala. Några bilar på torgparkeringen bara, men inget tecken på mänskligt liv överhuvudtaget.

Det är alldeles tyst, förutom bruset från Mare – en biflod till L’Orb – som ringlar sig vackert genom lilla byn Saint-Gervais-sur-Mare. Vi har åkt dit med bygrannar C och E för att reka inför en eventuell utflykt med skandinavernas languedocklubb framöver och C har i förväg kontaktat Karine i byns pyttelilla kombinerade museum och turistbyrå för att förvarna om vår ankomst. Hon tar emot oss med öppna armar
 
och berättar entusiastiskt, först om byns vandringar längs med pilgrimsleden St Jaques, för att sedan gå över till den lilla byns historia.
Hon tar oss med på en spännande exposé och svarar på frågor vi inte hunnit uttala, men som alltid bråkar med hjärnan närhelst en avlägsen, oansenlig liten by passeras. Vad livnärde de sig på? Varför byggdes en by just där?
Blekta skyltar skvallrar om såväl hotell, restauranger, och caféer, som butiker som kantat bygatorna en gång för länge sedan.

Flanörerna – tja, det är ju vi…

Karine berättar att vid förra sekelskiftet bodde 3000 invånare i byn, som då var en livlig handelsknutpunkt. En dags färd med häst och vagn tog besökare från Sete till Saint Gervais och där möttes de upp av handelsmän en dagsetapp bort från annat håll. Vin, kastanjer, broderier, stenkol, koskällor och annat smått och gott bytte ägare. Alla tillresta behövde förstås dessutom någonstans att bo, så byn hade ett flertal hotell då det begav sig.
Numer är byn inte längre någon knutpunkt eller viktig handelsplats och invånarantalet är reducerat till 800 själar. Stenkol bryter man inte heller längre; den driften lades ner 1993.
Men ett litet museum har de alltså och dit går traktens skolbarn med jämna mellanrum för att hålla sin bys historia levande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En öppen liten pizzeria hittar vi också och glatt traskar vi in med hopp om att få smörja kråset. Men La Madame Restaurangägare blir så förskräckt vid åsynen av den turistinvasion vi fyra utgör, att vi raskt backar ut igen under profusa ursäkter med i varierande grad franskklingande ursäkter.
Trots den sömniga stämningen är det inte svårt att tänka sig byn vakna ur sin dvala när värmen återvänder. Då kommer också byn att fyllas med den nya tidens tillresta i form av alla vandrare, som dyker upp med präktiga kängor snörda på fötterna. Jag ser framför mig öppna fönsterluckor på ännu vinterstängda Chambres D’hotes och liv och rörelse på det vackra torget invid floden mitt i byn.
Men vi reser därifrån mot Lamalou för att hitta ett lunchställe där vi inte skrämmer slag på ägaren. Magarna börjar knorra och trots rader av igenbommade restauranger också i den staden, hittar vi en öppen liten restaurang vid namn Les Cigales. Vi har inga som helst förväntningar, bortom att bli någorlunda mätta, när vi kliver in genom PVC-dörren till det lilla haket. 12€ för en tre-rätters lunch utlovas, och på bordet ställs den ena vällagade rätten efter den andra fram och vi blir både mätta och varma av soppor gratänger, efterrätter och ostar.
Färden fortsätter sedan genom det fantastiska landskapet via St-Martin-de-L’Arçon,
 förbi Vieussan

Vieussan och L’Orb

”Vår” flod!

och vidare genom ett vintersömnigt Roquebrun, där mimosan gör sig redo för sin festival om knappa två veckor. Då är vi inte här och som alltid är det jobbigt att packa ihop sig för återfärd norrut igen. I synnerhet när rykten om minusgrader, snö och blask omvartannat lyckas ta sig igenom murvelbubblan och in till mitt medvetande.
Fast en dag till skall jag njuta innan vi via Limoux tar oss tillbaka till Toulouse och flyget hem.

Stilla dagar i Murviel

Etiketter

, ,

Vi umgås. Solen skiner och dagarna är längre än därhemma. Jag jobbar lite; intervjuar på distans, lägger in texter på dari i vårt verktyg för fjärrundervisning och läser mejl. Men när svala morgnar övergår i dag badar trädgården i värmande sol och det går inte alls att vara inne framför en skärm.

Så jag går ut. L tar på sig shorts, trots att det egentligen är aningens för kallt för det och jag kränger av mig ylletröjan och stolpar ut i trädgårdsdjungeln med sekatören i högsta hugg. Rosenbuskarna sågas jäms med fotknölarna och jag river mig på taggarna. I terrasseringen går jag loss på säckvis med fjolårsris.

På mandarinträdet hänger tomma skal efter att någon oinbjuden, men förmodligen hungrig, kalasat på de eftertraktade frukterna,

och långa tanor, som hotar kväva växtligheten de lagt under sig, faller obönhörligt offer för den skoningslösa sekatören.

Efteråt betraktar jag nöjt mitt värv men låter riset ligga kvar i trappan en stund för att vissna ner och bli något mindre bångstyrigt innan vi klipper ner det och stoppar det i säckar.

Kvar är grönskan och blommor som tycks andas ut när de äntligen fått utrymme att göra just det.

Näst på tur är den vintersolkiga terrassen.

Högtrycken åker fram och vattnet från den skickar regnbågar mot eftermiddagssolen medan smutsen raskt försvinner från plattorna.

Få saker inom städskrået är väl så tillfredsställande som just en högtryckstvätt! På nolltid är terrassen ren igen och imorgon planeras för lunch al fresco, nu när terrassen ser trevlig och inbjudande ut igen.

Efter väl förrättat värv slår jag mig ner i solen med korsord och stickning

och där blir jag kvar tills solen dyker ner bakom grannens tak.

Där i dörröppningen satt jag för övrigt igår också, efter ett par timmar på Stade Municipal, där vi hejade på murvelns rugbylag, medan de spöade det gästande laget från La Motte.

Där värmde solen våra ryggar, medan vi satt på läktaren med Murviel i fonden och njöt av både folkliv, utsikt och match.

I mitt fall njöts det kanske mest av folklivet, det skall erkännas, men L kämpade så tappert med att förklara vad som hände på plan att jag åtminstone med ett halvt öra försökte lyssna och förstå allt om bra och dåliga sparkar, scrums och poängräkning.

Imorgon skall jag gå upp tidigt för att jobba några timmar innan dagen är min att göra vad jag vill med. Alldeles säkert går jag ut. Alldeles säkert skall jag tanka ljus.