Det här handlar bara om ett virus. Jag vill ändå att du läser.

Etiketter

,

Min äldsta dotter delade en artikel i dagens Expressen på Facebook imorse. Den skildrar fyra dagar på den avdelning som är hennes arbetsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är viktig läsning nu när många av oss börjar tröttna, när vi vill träffa alla dem vi tvingats avstå ifrån att krama i månader, när vi vill åka på semester, när vi vill återgå till normalitet igen.

Jag vill sätta mig bakom ratten nu och susa iväg till min mamma och till prinsarna; som jag längtar efter prinsarna! Det är nästan olidligt och jag kommer på mig själv med att tänka att så farligt kan det väl inte vara? Om jag åker bara dit? Om jag träffar bara dem? Om jag sätter mig i karantän när jag kommer hem? Sagda dotter är dessutom läkare, så hon kan väl ta hand om mig om jag skulle drabbas av covid?

Hade jag inte haft hennes ord ständigt ringande i mina öron, är jag inte säker på att jag hade varit så försiktig som jag är. Jag tror mig verkligen inte om att vara vare sig ädlare eller klokare än någon annan. Jag har kanske bara just nu ett något större öra än många andra in pandemins kaotiska mitt.

Titta på ansiktena på bilderna i artikeln. Titta på skavsåren, sorgen i deras ögon. Allvaret.

Ta en ordentlig titt på dem och säg sedan att du inte tycker att de är värda en kurva i brant nedåtgående och en arbetsvardag där inte liksäckar ligger i travar redo för alla de patienter som inte klarar sig, trots den fantastiska vård de får.

Det är en av många oerhört viktiga skildringar. Vi behöver höra dem om och om igen för minnet är kort och alltför ofta selektivt. Vi hör det vi vill höra och det är långt ifrån alltid det vi istället måste höra.

Jag avstår från umgänget med mina älskade, älskade barnbarn, mina barn, min mamma och jag åker inte till Murviel. Jag jobbar hemifrån så mycket det går, tvättar och spritar händerna och väntar. På bättre R-tal, varmare väder och öppna gränser.

Jag är i sammanhanget oerhört priviligierad. Det gäller att vara medveten om det.

Efter en dag på Dingle

Etiketter

,

Det är märkligt – jo, jag vet; ”märkligt” börjar bli ett ytterst vanligt ord i min coronavokabulär – hur mitt fokus gradvis ändrat riktning. Inte genom någon aktiv handling, utan snarare ytterst motvilligt och inte utan att jag både stångats och sprattlat.

Nu har jag till slut, om än tillfälligt, stillnat.

Ingenting av det jag tagit för givet finns kvar i min vardag just nu och de självklarheterna känns så avlägsna att jag inte längre riktigt får grepp om saknaden efter dem. Ett slags apati knuffar ibland bort längtet, oavsett om längtet är ihärdigt urstarkt, randigt eller rentav prickigt. När det händer blir jag nästan lite förskräckt. Inte så att jag tror att jag håller på att ge upp; det vore inte jag. Men jag hinner tänka färdigt mina tankar i den långsamhet som uppstått. Jag klättrar inte längre på väggarna, det är faktiskt ingen mening med det. Jag får också fatt i en förståelse på ett djupare plan vilka spår svåra kriser sätter och att det är farligt att ta för givet att alla på egen hand skall klara sig igenom dem utan stöd och hjälp. Ansvaret för att fånga upp, att se, förutse och att vara beredd vilar tungt på alla våra samhällsfunktioner och ju längre vi tvingas befinna oss i detta allt torftigare undantagstillstånd, desto tydligare manifesterar sig insikten att vi har ett jättejobb framför oss i att stötta och fånga upp. Oss själva och dem runtomkring oss.

Jag behöver ge uttryck för att det stundtals är svårt. När jag gör det lättar det litegrand. Då kan jag stanna upp och lyssna på mig själv eller läsa det jag fått på pränt och fräsa åt mig själv att kamma till mig. Att skärpa mig. Att resa mig och gå vidare.

Det hjälper faktiskt, så ni får stå ut med att murveldrömmarna, inredningstankarna, de tjatigt många bilderna på livet runt poolen, skildringar av cikadesång och renoveringsfunderingarna får maka på sig till förmån för en annan verklighet.

Jag känner mig redan gladare av att ha fått klottra och jag letar mig tillbaka till sinnesron. Jag åker till Dingle lite mer nu och även om de flesta jobbar hemifrån, träffar jag några där och kan ge uttryck för hur mycket jag saknar dem och vårt sammanhang. Ibland är kollegan Dino på plats och ingen kan som han ge uttryck för hur glad han är att se oss.

Ibland blir det lite överslag och han klarar inte riktigt att göra av sig någonstans. Jag blir lite avundsjuk på hans totala aningslöshet och sprittande glädje. Han har en del att lära oss, Dino, den pyttelilla, nio månader gamla kollegan i den stora lurviga kroppen.

Det är extra fint att träffa Dino. Och Mynta, Jessie, Tindra och de andra lurviga lyckopillren. De tar med bestämda steg med oss in i nuet och tvingar oss att stanna där en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välgörande, om du frågar mig.

När sedan tankebanorna lyckats snurra sig runt via Dingle och lurviga lyckopiller till notiser från Murviels facebookgrupp,

Café Nouvel visar att de inte ger tappt!

förmås jag till slut komma till ro och hitta trevligare saker att fundera på än hotande apati och svårmod. Världen vaknar igen. Languedocvännerna delar med sig av sina försiktiga nya äventyr i återvunnen frihet. Rubrikerna må fortfarande vara tämligen mörkgrå men jag vågar ändå hoppas att det skall hålla nu och vi snart skall klara att hantera vår nya virusverklighet utan att helt behöva avstå från det enda som till slut räknas; våra fina och sådant som egentligen inte kräver några åthävor alls. Förutom att sakta ner och tänka en gång till.

En halvtimme före midnatt och jag har skrivit bort svårmodet. Nu skall jag nog kunna somna.

Bonne nuit!

En prickig historia om längtan

Etiketter

,

Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.

Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.

De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?

Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?

Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.

Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.

Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.

Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.

Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.

Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.

Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…

Det är avskyvärt.

Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.

Uppoffringen känns stundtals grotesk.

Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.

Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;

Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?

Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.

Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?

Mammas barndomshem i Tinn, Telemark

Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem  läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.

För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?

Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.

När det är det här jag vill mest av allt:

Detta bildspel kräver JavaScript.