Längre dagar ändå…

Etiketter

, ,

Jorå, dagarna känns faktiskt redan lite längre och dagsljuset, när det väl är framme, är åtminstone en aning intensivare och ingen är gladare än jag. Det är fint och det håller mig vid någorlunda gott humör.

Solnedgång från köksfönstret

Men 2021 lyckas ändå börja oroligt för familjen, för det skall ju inte bara kunna flyta på. Det är tydligen inte så vi jobbar numera. Men det skall alldeles säkert gå bra och jag stickar på för glatta livet – som en besvärjelse och för att se något bestående växa fram under mina fingrar.
Meditation och mindfulness.
Under tiden sprakar en brasa och juldekorationerna är fortfarande framme,

även om jag bit för bit plockar undan dem nu. De behövs i några dagar till men till helgen åker hela härligheten ner i källaren igen.
Nytt år.
Rensning och nya förhoppningar.
Det här är året då jag själv går in i ett nytt decennium av mitt liv och jag känner ingenting annat än tacksamhet över det. Den stora festen vi hade tänkt oss för L redan förra året och den alternativa för oss båda istället detta år, skjuts trots allt på framtiden. Kanske vi kan fira en hejdundrande nyår i Murviel 2021? För att fira födelsedagar, födslar, slutet på covidpandemin (?) och att vi kan umgås någorlunda normalt igen?
Vi får se.
För nu förbereder jag för terminsstart, nya arbetsuppgifter och lite studier, till slut. I det ädla tungomålet…

Jag skall försöka ta tag i mina sorgliga franskkunskaper och ge dem en mer akademisk touch med hjälp av Göteborgs universitet. Halvtid och på distans under våren, för att se om det kan få fart på mig, till slut. Jag får återkomma längre fram i vår med huruvida jag kommer att med större säkerhet våga öppna munnen och utstöta nasala läten med någorlunda självförtroende.
Inledningsvis verkar det busenkelt- jag har trots allt lärt mig en del på egen hand genom åren – men det gäller att inte bli för självgod och att utnyttja det eventuella momentum jag har till att repetera ordentligt.
En gång i en forna urtid utbildade jag mig till lärare i latin, engelska och det som då hette ”allmän språkkunskap”. Det fostrade mig in i ett lingvistiskt och grammatiskt tänkande som både hjälper mig men som också sätter käppar i hjulet. Jag måste hela tiden förstå konstruktionerna; jag klarar inte att bara härma; ett visst kontrollbehov och en smått löjlig perfektionism ställer sig i vägen för den vardagliga kommunikationen. Nu skall jag istället försöka omfamna behovet av kontroll och begriplighet och förhoppningsvis lära mig på det sätt som passar just mig bäst.
Lärstilar har det pratats om inom pedagogiken.
Min är uppenbart inte ”naturmetoden”; jag är alldeles för upptagen av att få fatt i mönstren för att klara det.
Men som sagt, jag återkommer. Hoppas på resultat kan man ju alltid!
Det är trettondagsafton på Tjörn.
2017 firades den senast i Murviel.

Januari 2017

Jag hoppas att en covidfri dito kan firas i Murviel 2022.

Galette des Rois på marknaden i Narbonne, 2016

Årets sista skälvande timmar

Etiketter

, ,

Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;

Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge.
Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget.
Vi vill ju så gärna hoppas.
Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid.
Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand.
Tillförsikt.
Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara.
Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.

Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte.
Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången.
Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!

Ett riktigt gott nytt vaccinerat och otroligt mycket bättre 2021 önskas er alla!

Valras Plage januari 2020

En jul som ingen annan

Etiketter

, ,

Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött.
Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.

Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell.
Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.

Poppis diskoficklampa i ett av paketen…

Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda.
Den får den betydelse den är tänkt att ha.
Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap.
Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav.
Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.

Stina!

Det är hur fint som helst att se fram emot.
Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december.
I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står.
Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.

Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.

Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.

En annorlunda jul, som sagt. Och en vidunderlig.