Glass- och ballongdagar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.

 

Onkel Oleman

Etiketter

Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.

Roadtrippin’

Etiketter

, , ,

Idag bar det av på biltur. Från Murviel for vi via Cessenon och Berlou, upp över bergen via Vieussan till Roquebrun. Det tog sin tid, för vi blev tvungna att stanna stup i kvarten, eftersom vyerna tog andan ur oss.

Nu är det ju inte så att vare sig jag eller mitt sällskap inte förut sett de där blånande bergen, den skummande floden eller vinodlingarna som klättrar omöjligt i den karga skifferstenjorden.

De har iallafall samma hisnande effekt varje gång, de där vyerna.

Vädret härnere är fortfarande inte alldeles stabilt men värmen, när den tar i, är ändå av en helt annan kaliber än vid hemmet norrut. Inte lider jag dock så särskilt av att solen stundtals beslöjas, för det är så vackert ändå. Bilderna kan förstås aldrig göra landskapet full rättvisa men kanske kan de ändå kittla bara en aning och hinta om hur spektakulärt det är när vyerna dyker upp bakom varje krök på de smala och slingriga vägarna? Bildkavalkad från dagens utflykt följer därmed här:

Åt gjorde vi förstås även idag. En tvårätters med utsikt över den brusande floden på Le Petit Nice i Roquebrun fick det bli;

Grönskan är intensiv överallt, det blommar ymnigt, bina jobbar för högtryck,

och på vägen hem tvingades vi till ett sista stopp för att försöka fånga både vallmo och hemby i samma bild…

Allra finaste Murviel!

Till slut – för timmen är sen! – vill jag bjussa på en vacker port och en kvarglömd(?) hatt;

Bon nuit, kära ni!