När det är dags för en ny instruktionsbok

Etiketter

, ,

Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,

Gamla upplagan från 2012…

och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,

den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,

och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.

De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.

Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.

Inaktuell information i instruktionsboken…

Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…

Poolen värms numera upp när det behövs,

huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.

Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.

Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.

Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.

Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.

Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.

Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.

Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.

Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.

Barnbarnslängt till cikadeackompanjemang

Etiketter

,

Makaronerna är bortspolade från terrassgolvet,

barnstolen är skrubbad och ställd i ett hörn,

dukarna ligger prydligt ihopvikta i köksskåpet – bara den som för tillfället används ligger på matbordet och i kylskåpet får plötsligt vattenflaskorna plats. Poolhanddukarna ligger i en imponerande stapel i poolhusbadrummet

och jag tittar förundrat på den och funderar över var alla de handdukarna varit den senaste tiden. De av ketchup, yoghurt, glass och bearnaisesås nedkladdade stolskuddarna har fått åka i tvättmaskinen på 90 grader och är som nya igen; i linneskåpet är hyllorna återigen fyllda med nytvättade lakan och den vanliga ordningen i huset är nästan helt återställd.

Elefantrutschkanan, krokodilgunghästen, babypoolen och en salig blandning uteleksaker har fått flytta in under terrassen, skrubbade och avspolade också de. Där får de ligga undan solen och vänta på när trädgården nästa gång fylls av barnskratt och småttingar som kastar grus, hittar spännande leksaker för kreativa användningsområden

och plaskar omkring i poolen.

Sakerna ligger kvar där jag lägger dem nu. Jag sveper med blicken och är rätt så tillfreds med en sådan ordning. Jag tycker ju om när det inte är alldeles för grufsigt runtomkring mig. Men jag sopar hellre grus, plockar hellre leksaker, stuvar hellre om i kylskåpet i futilt hopp om att hitta ett utrymme som inte är upptaget och jag tvättar hellre dukar varje dag och rycker tag i någon annans handduk för att min egna hamnat runt någon annans axlar och jag har mycket hellre älsklingarna hos mig än att sitta och titta på puffade kuddar som får ligga kvar där jag lagt dem. De är många, kuddarna, och kan, förutom att ligga vackert uppuffade i soffan, användas som byggstenar för kojor eller som täcke när en liten kropp dröjt sig kvar lite för länge i vattnet och behöver värma sig.

Jag konstaterar nöjt att de franska ägorna pallar trycket och håller för ganska stora påfrestningar. Att få ordning igen efter en sommar med semestrande favoriter i långa rader går fort och lätt för det finns numer en bra grundstruktur.

Lilla B och hans entourage har alltså åkt hem. Bagaren nere i rondellen, alldeles där byn börjar, har i tre dagar fått klara sig utan besök från finurliga Linnea, som hämtat bröd varje morgon,

och som till slut lärde sig säga bonjour. Att vinka av dem vid flygplatsen var riktigt trist, fast Bärra var glad och skrattade högt och applåderade vid både start och landning.

Enligt uppgift. Jag blev ju kvar i Murviel. Hos cikadorna, ny värmebölja och nya gäster.

Med osten i fokus

Etiketter

, , ,

Vi for till Roquefort, en och en halv timmes bilfärd från Murviel, i torsdags. Småbarn befolkar murvelhuset nu och den planerade tidiga avfärden försenades något, eftersom en av de yngre husockupanterna valde att nattsudda lite extra kvällen innan.

Men iväg kom vi. Vägen dit är bitvis spektakulär och hade vi kommit iväg lite tidigare, hade vi hunnit med Millau också, men den här gången fick vi nöja oss med att se den spektakulära bron från motorvägen och på väldigt långt håll.

Vi kom fram lagom till lunch

och luttrade som vi hunnit bli genom åren härnere, förhåller vi oss naturligtvis till den heliga lunchtiden och inledde därför oststadsbesöket med en bastant måltid bestående av just ost. Grönmöglig sådan. I alla upptänkliga varianter och instoppade i crépes, i sallader, i såser och i sin alldeles egna, råa form.

Byn klättrar längs med bergskammen bakom, där också ostgrottorna finns. Flera producenter och dito grottor finns men som turist leds du utan att du behöver tveka mot den största och varför krångla, tänkte vi. Med tre småttingar med på äventyret kändes det tillrättalagda som ett alldeles lagom stort äventyr.

Så vi traskade trappa upp och trappa ner, genom gångar och förbi långa smala fleuriner; gångarna som hjälper till att hålla ett jämnt och gynnsamt klimat för ostarna som ligger i flera våningar och gottar sig.

En av de många fleurinerna

Fast så här års är de inte så många, ostarna. Mjölken behövs då till de små lammen istället. Lilla B älskar ost, så utflyktsmålet tänkte vi skulle passa unge herrn. Det gjorde det också, fast inte tack vare osten.

Fler ostar under vintern, berättades det för oss…

Den låg bakom glas och utom räckhåll men grottorna var spännande och de långa vindlande gångarna rena julafton för en liten kille med spring i benen.

Guiden smattrade under tiden iväg på turbofranska, så jag uppfattade bara brottstycken. Jag var dessutom mer fokuserad på att fascinerat iaktta lilla B:s upptäckarglädje än att lyssna på anekdoter om en ung bondpojke som glömde bort sin ost på grund av kärleken till en flicka och som när han sedan kom ihåg den, upptäckte hur gott den smakade med sitt gröna mögel. Inte heller bemödade jag mig om att uppmärksamt få höra om penicillium roqueforti som förökas med hjälp av baguetter bland ostarna och som ger osten dess karaktäristiska smak. Jag vet heller inte mycket om hur maturationen av ostarna går till, trots att jag försågs med ett informationsblad på engelska som jag inte läste. Det fick istället följa med hem, trots att det borde ha lämnats tillbaka. Jag sneglar lite på det medan jag bloggar om ostäventyret och inser att min hjärna ändå registrerat en del och det är ju trevligt att inse.

I alla händelser är detta en trevlig liten utflykt att företa sig. Att den dessutom visade sig vara barnvänlig för vårt entourage av 1,5-4-åringar, gjorde ju inte saken sämre. En kofta och bekväma skor är all utrustning som krävs.

Och kanske också en bärsele till de allra minsta…

Nästa gång jag är i krokarna, skall jag leta upp ett mysigt litet hotell eller B&B och beta av ytterligare några trevliga ställen runtomkring Roquefort. Cirque de Navacelles, till exempel,

Klicka på bilden för hemsideinfo!

och knivbyn Laguiole, som vi hoppade över denna gång, eftersom vi gjorde bedömningen att det hade blivit en för lång resdag.

Och Albi!, livfullt och frestande beskrivet för mig av en bloggläsare med örnkoll, liksom Gorge du Tarn med en halsgropsväg med ännu mer hisnande vyer än dem vi såg på vägen till Roquefort. Sätter mig nog i passagerarsätet då, mina många vägmil bakom ratten till trots.