Det fina livet som ändå är mitt

Etiketter

, , ,

Det ligger ett antal påbörjade blogginlägg och blir inaktuella i min reMarkable. Några av dem måste fortfarande få bli egna inlägg, andra får dras ihop till detta enda. Sedan förra inlägget har jag blivit mormor för fjärde gången. Om den känslostormen skall jag berätta när hjärtat slutat fladdra. Men bjuda på en bild med nya lilla ljuvliga Elsie och yngsta, stolta storebror, det kan jag;

Det har varit fullt upp igen och tid för bloggande har inte känts som det viktigaste jag måste företa mig. Vi kom till murvelhuset för en knapp vecka sedan och har njutit i några dagar i det bästa av sällskap. Mitt gulliga farmors-barnbarn Iben har just åkt hem tillsammans med sina päron och huset är tomt och lite ledset. Jag packar undan barnvagnen, babysängen och barnstolen och låter ögonen vila en stund på den prydliga lilla högen med babyleksaker …

När jag kom tillbaka efter att ha lämnat de allra finaste på flygplatsen, tog vi det lugnt och njöt av den sol som varit så nödbedd härnere under i stort sett hela mars månad. Kallaste mars på över 70 år har det visst varit och just den perioden lyckades den lilla familjen pricka in med stor precision. Jag får väl försöka lova att det nog blir bättre väder nästa gång…

Hunden delar mitt vemod över att de åkt. Hon tycker om de där små och vill gärna vara nära mest hela tiden.

Stina och Iben i stort samförstånd …

Men vi har påskat, förstås, comme d’habitude,

och begått poolbadspremiär,

liksom ätit lunch vid havet tidigare i veckan, när solen sken men sommaren ännu inte riktigt klarat att bryta igenom.

Crêpes med glass, mandel och chokladsås …

Vi for till Cap d’Agde, som är fint i försäsong och när havet skummar mot de imponerande lavaklipporna;

Men mest har jag njutit av att få hänga med Iben, som gör mig så glad, så lycklig och stolt.

Sen var det ju det där med badrummen …

Som inte är helt klara.

Fortfarande inte.

I anlända kartonger ligger iallafall tvättställskranar och duschen till gästbadrummet.

Duschväggarna har också äntligen kommit och är åtminstone delvis på plats.

I en suiten är inte kanten på duschkaret helt rakt, så innan duschdörren kan sättas dit, måste karet åtgärdas. Irriterande, men igen, en världslig sak.

Piece of cake!

Snart gjort! Eller kanske bara lite komplicerat …

Duschväggarna, som vi hade tänkt skulle stå fritt för elegansens skull, känns dock en aning fladdriga, så de skall förankras i taket för att barnsäkras. När allt detta, tillsammans med färg i taket, montering av strömbrytare, kragar på duschkranarna, ny tvättställsställning till gästbadrummet, krokar och ett kopparavloppsrör som ersättning för det vita i plast under badkaret är fixat, ja då är det dags för finliret!

Lång mening?

Japp. Lika lång som listan över det som inte är klart.

Med facit i hand hade det kanske trots allt varit bättre att ta ett badrum i taget?
Fast då hade vi å andra sidan fått leva i byggdamm och bråte en gång till. Det slipper vi trots allt nu.

Jag har lovat att inte dra igång några stora projekt igen på ett tag. I ärlighetens namn skall väl också sägas att badrumsrenoveringar inte var min tanke att dra igång än på ett tag, om inte rören i gästbadrummet haft den dåliga smaken att springa läck och ställa till med elände.

Fast nog vore det fint med ett smaragdgrönt-turkost badrum i claystone i badrummet i poolhuset? Som det gänget i Creative Coatings har gjort på Dome Lombok?

Foto knyckt från Dome Lomboks hemsida och sedan beskuret

Tror att jag får låta den frågan bli hängande.

Alla som jag har

Dagarna på svensk mark flyger iväg. Det är bara två veckor sedan vi kom hem från vår roadtrip norrut men det har inte varit stilla liv som gällt nu heller. Vi har träffat mäklaren som skall sälja tjörnhuset åt oss och förrförra veckan kom jag äntligen iväg till Dingle för två dagar med digitaliseringsfrågor, möten med medarbetarna och, till slut, fick jag träffa grisarna som flyttat in i djurhuset också!

Baby och Bell i höstas, när de flyttade in på Dingle. Bilden har jag knyckt från skolans instagramkonto.

Solna och prinsar lockade mig raskt bort från ön, så jag tog plats bakom ratten igen för några dagar tillsammans med dem.

Sedan blev det Falun och älskade lilla Maj, som hunnit lära sig massor med nya saker sedan vi sågs senast, och morgnarna med Bertil och Bror kompletterades med lika ljuvliga morgnar med Maj.

Resan från Dalarna tillbaka till Tjörn gick via mamma i Degerfors. Mamma är pigg. Ögonen spelar och hon pratar om sitt hem på äldreboendet som sin lyxbostad; ett all-inclusive, där hon inte saknar något.

”Jag är precis där jag skall vara”, säger hon innan vi går över till att prata om vad som händer i Ukraina. I sommar blir hon 93. Att jag har henne kvar i mitt liv är ingen självklarhet. Två svåra kriser har hon tagit sig igenom det senaste decenniet. Mot alla odds. Vi skojar om att hon som katten verkar ha minst nio liv.

Under tiden fortsätter arbetena i Murviel, för klart blev det ju inte. Fortfarande är inte kranarna, dusch och duschväggar på plats, trots garantier om att tidsplanerna skulle hållas. Det är frustrerande och jag ångrar nu att jag inte köpte kranar och dusch i Sverige innan vi åkte. Min strålande idé om koppar och mässing som utgångspunkt försvårade införskaffandet på plats. Duschar & kranar i koppar eller mässing är inte stapelvaror någon­stans men definitivt inte i Frankrike. Nu har de ändå kommit, så förhoppnings­vis är de på plats innan veckan övergår i ny helg. Att inte vara på plats är dock ett helt annat läge och det är svårare att ligga på då, så vi får se. Vi är ganska renoveringströtta också så lite av luften har pyst ur oss.

År 2001 fick N. S Naipaul nobelpriset i litteratur. Då jobbade jag fortfarande som lärare i engelska och såg det som min plikt att läsa varje års litteraturpristagare. Så gjordes även detta år. A House for Mr Biswas införskaffades och jag läste, helt utan att njuta av upplevelsen. Mr Biswas, huvudpersonen, var alltigenom osympatisk och min dom över boken föll hård; när inte ens författaren själv förmår ge sina karaktärer redeeming features, hur skall då jag som läsare förstå mig på karaktärernas alla knasigheter, frågade jag mig själv.

Ändå har Mr Biswas stannat kvar hos mig; hans husdrömmar, hans önskan om att skapa ett hem åt sig och sin familj och hans magsura bitterhet när ingenting blir som han tänkt sig. Det regnar in, det möglar, träd­gården blir en djungel och problemen tar aldrig slut. Husdrömmen, ja, den blir istället en mardröm som drabbar alla runtomkring honom.
Kanske var författaren ändå värd sitt nobelpris, med tanke på att den magsure huvudpersonen fortfarande lyckas tränga sig på med jämna mellanrum?

Så varför denna utvikning om en nobelpris­tagare som kanske inte så många längre minns? Jo, det skall jag berätta!

När murvelhuset trilskas, tänker jag ofta på Mr Biswas och konstaterar att du måste tokälska ditt hus för att inte magsyran skall bubbla upp som hos Mr Biswas! Det, och att du måste utrusta dig med realistiska förväntningar, framförallt när det gäller vilken tid saker och ting tar.

Om du sedan har beredskap för att oförutsedda saker händer, ja då går det alldeles utmärkt att ägna sig åt ohämmad njutning. Med jämna mellanrum.

För fönsterluckor kan ryckas ur sina fästen i väggen;

Inte världens bästa lagning, kanske, eftersom samma lucka har ramlat en gång tidigare …

och gamla gistna terrassdörrar kan slut­giltigt ge upp;

Egentligen en innerdörr med trots allt imponerande livslängd …

Sådana gånger är det tur att en ny dörr redan var beställd och färdig för leverans. Och att vår lokala snickare, Mr Loubet, genast ställde upp och kom tidigare än vad som var bestämt och fick såväl den nya terrassdörren som nytt köksfönster på plats.

Snabbt, proffsigt och smärtfritt, sånär som några små skador på kökskaklet. Nu hade de förstås en duktig byggledare på plats också. Iben höll stenkoll och såg till att allt gick rätt till:

Under tiden har solen lyst på husets gäster och vi skall ta några djupa andetag innan vi tar tag i fönsterluckor och poolhusdörrar. Om jag tror att vi blir klara någon gång? Nä, men kanske att vi ändå kan återgå till att göra lite i taget istället för att tvingas till akuta lösningar av det slag som det senaste halvåret bjudit på.

Snart är vi där igen för att fira påsk och jag längtar. Ingen plats skänker mig lika mycket glädje, alla mindre trevliga över­raskningar den senaste tiden till trots.

Tioårsdag i tisdags

Etiketter

, ,

Jaghar varit hemma på min ö en kort sväng igen efter en dryg månad i Murviel. Jag njuter av att till synes ha kortat den svenska vintern med motsvarande längd genom att lämna den när den var på sitt allra mest outhärdliga. På ön är det vår, nämligen. Utan tvekan.

Innan vi for röjde vi och städade, såg till att tvättkorgarna var tömda, sängarna renbäddade och allt skrufs bortplockat. Det där beteendet har jag med mig från min mamma, som for som ett jehu inför avfärd mot semestrarna i Norge när jag var barn. Rent och städat skulle det vara. Jag tyckte då att det var överdrivet – ingen skulle ju ändå vara hemma, så varför städa? Som vuxen fattar jag precis, för hur skönt är det inte att efter tre dagar på vägarna, i en till slut ganska stökig bil, komma hem och inse att här behövs det bara dammas av lite lätt? Slänga sig ner i soffan och vara hemma, bara så där?
Kanske bidrog det faktum att vi hade mäklare på besök i tisdags – ett besök som skjutits upp flera gånger och av flera olika orsaker. Vi drar igång processen med att sälja huset nu och det är verkligen dubbelt. Jag tycker otroligt mycket om huset och läget alldeles i vinden och saltstänket från havet. Vi säljer absolut inte för att vi vantrivs, tvärtom; vi stormtrivs (no pun intended!). Speciellt så här års, när ljuset återvänt och det silvergrå trädäcket runt huset börjar pocka på både uppmärksamhet och sällskap.

Men vi behöver bo mer lättillgängligt och vi behöver ha ett boende i Sverige som är mer lättskött, så vi tar klivet. Ett från början planerat renoveringsår i tjörnhuset hinner ändå istället bli till sju fina år som öbor, innan vi packar ihop oss och flyttar bohaget några mil närmare Göteborg.

Det kan blåsa bra i Tjuvkil också …

Murvelhuset kräver väldigt mycket av oss; har egentligen gjort det hela tiden. Nu vill vi försöka njuta av mer än jobba med det ett tag och hoppas att vi skall slippa vattenläckor och annat som tvingar in oss i tidskrävande och stökiga projekt. Det kommer alltid att vara saker att fixa, för huset är gammalt och saker går sönder men stora projekt skall vi försöka hålla oss ifrån.

I tisdags skrev vi avtal med mäklaren om att hon skall ta hand om försäljningen av vårt tjörnhus. Det slog mig när vi satt där i vårt tjörnska vardagsrum tillsammans med mäklaren, att vi för exakt tio år sedan också satt med en mäklare och skrev på papper. Den gången var det det allra sista administrativa vi behövde göra innan vi kunda sätta nyckeln i dörren för första gången som lycksaliga ägare till murvelhuset. Då visste euforin inga gränser. I tisdags var det med mer blandade känslor som signaturen kom på pränt. Vi lämnar ju något vi tycker om. I turbulent och orolig tid dessutom.
Då, för tio år sedan hos en fransk notarie, hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. Vi hade avsatt vad vi då tyckte var en rejäl summa pengar till att fixa köket, annars skulle det inte vara så mycket att göra, trodde vi. Köksplanerna fick dock läggas på is gång på gång till förmån för tak, travertingolv, fönsterluckor, nya räcken, en ny altan, garageport, fix med poolområdet och tusen andra saker. Först åtta år efter den där dagen för tio år sedan, hade vi ett nytt kök.

Hade jag förstått när vi köpte murvelhuset för tio år sedan hur mycket jobb det skulle innebära och hur mycket det skulle kosta, då hade vi aldrig slagit till. Vi var inte så lite naiva och impulsiva. Men vilken himla tur att känslorna fick styra och att murvelhuset blev vårt! Få världsliga saker har skänkt mig mer glädje än det ålderstigna och lynniga vinbondehuset på den gamla krigshjältens aveny i Murviel. Utan det hade de senaste tio åren utgjort ett betydligt gråare decennium och jag hade inte haft mitt happy place att längta till och tänka på när annat i livet krånglat och varit svårt.

Så grattis oss och murvelhuset!

Vi hoppas på många fler år tillsammans!