Farmors lilla namne

Etiketter

, ,

Min telefon fylls av bilder på dig i din mammas famn och i din pappas. De ser alldeles lycksaliga ut, dina föräldrar, nästan lite för­vånade och som om de undrar om det verkligen kan vara sant! Att du är här nu, med bollekinder och mammas näsa, trygg och precis lika mycket ett litet mirakel som dina tre kusiner före dig.

Jag kan inte se mig mätt på bilderna på dig. Jag kramar min telefon hårt och spritter till när det plingar; en ny bild på Iben, tänker jag, och blir alldeles varm. Ibland får jag prata med dig på Facetime men då brukar du mest sova och låta päronen sköta snacket. Då tittar vi alla på dig och ler, glada och lättade över att vår väntan är över.
Längtat efter att få träffa dig har jag hunnit göra, fastän du ännu inte hunnit bli ens två veckor gammal. Så med två sprutor i min vänstra arm, trotsade jag i helgen covidköerna över gränsen och for för att träffa dig på riktigt! I två timmar fick jag vänta vid gränsen innan jag stolt kunde visa upp mitt covidpass och sedan vinkas vidare utan vidare dröjsmål.

Väl över gränsen kände jag mig smått euforisk; snart, snart får jag träffa Iben, tänkte jag, och tryckte kanske lite extra på gasen.

Så fick jag dig i mina armar, till slut. Alldeles omtumlad, lättad och överväldigad. Med näsan på din fjuniga hjässa och på dina runda små kinder; älskade lilla Iben!

Jag och din bestemor Margit ägnade sedan en alldeles fantastisk augustikväll åt att prata om din mamma och pappa och vilka de var när de var små och vem av dem som du är lik. Båda två, kom vi fram till, där vi satt i augustikvällen, alldeles lyckliga över att du äntligen finns.
Som alltid när jag otåligt väntat på ett litet mirakel, har jag stickat. Det har jag också gjort till dig; i samma färger som till kusin Maj i Göteborg. Likadana mössor, som kan värma era små huvudknoppar, har jag också stickat, för ni är ju nästan precis lika gamla, du och Maj!

Jag fick lite bråttom att bli klar med din tröja, som liksom kusin Bertils lilla blå, kusin Brors lilla julröda och kusin Majs gulrandiga, fått följa med mig när jag kuskat omkring på svenska, tyska och franska vägar. I vinden från havet på Tjörn har jag också stickat och tänkt att det där vattnet som glittrar i gattet, det når ända fram till Oslo – till storbyen där du bor.

När vi varit ute på vägarna, har barfar L fått köra. Jag har inte haft tid, för jag har varit upptagen med att sticka och tänka på två små nya barnbarn; på Maj Constantia och på dig, Iben Elisabeth, farmors ljuvliga lilla namne.

Trädgården som lekplats

En vit och en blå afrikansk lilja

Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!

I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.

Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.

Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.

När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studs­matta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;

Inte fick den samma attraktions­kraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!

Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.

Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.

Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.

Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.

Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…

Maj Constantia

Etiketter

, , , , , ,

Älskade lilla Maj Constantia!

För snart en vecka sedan föddes du och jag, din mormor, har tumlat runt i alla känslolägen sedan dess. Först nervös väntan på din ankomst, precis som det var när dina fantastiska storkusiner Bertil och Bror föddes, sedan euforin och lättnaden när du till slut kom!

Dagen då din mamma och pappa åkte in till BB, var en riktig ovädersdag; himlen bråkade, lät och jublade och jag tänkte att de högre makterna ville berätta att nu händer det något stort och viktigt.
Och så var det ju; du hände!

Ett litet knyte med kolsvart hår, silkes­len kind, knubbiga små armar och ben, och din mammas långsmala fötter. Och såklart den allra, allra finaste!

Och så blev jag trefaldig mormor!

Nyfödda Bertil-, Bror-, och Majbebisarna 2014, 2017 och 2021❤️❤️❤️

Det är så fint att jag med jämna mellan­rum måste gråta en skvätt. Av pur glädje, förstås.

Visste du, Maj, att vi fick dig i julklapp? Din mamma och pappa packade in dig i ett paket som vi öppnade i tur och ordning på jul­aftonen för drygt sju månader sedan. Eller, nej, det var förstås inte du som låg i paketet, utan en ballong med kräftans stjärntecken på, så att vi fick gissa vad det kunde vara. De är lite kluriga, dina päron😉

Din mormor var lite trög, men fick hjälp på traven av bormor Vicy med att något skulle hända i juli. Och det var ju du! Fast någon kräfta blev du inte, utan ett lejon, eftersom du lät oss vänta lite längre, älskade lilla Majbus!

Sedan dess har jag väntat ivrigt på dig! Längtat har jag också gjort och undrat vem du är. Under tiden har jag stickat – en randig onesie till svala augustikvällar och långa septemberpromenader med Kerstin, i skogen runt er knut.

Medan jag väntat på dig har jag rest, med både bil, båt och flygplan! Och vet du; du har varit med mig hela tiden! Jag har stickat fram rand efter rand och tänkt att där kan vi trä in ett litet ben och se där blev det plats för ett ben till! Sedan stickade jag ihop benen och stickade en rumpa ovanpå.

Då fick jag hålla styr på stickorna och räkna noga för att det inte skulle bli fel. Det blev fel ändå, för precis när det var rumpdags, körde vi in i en mörk bilkö i Elbetunneln. Det går inte jättebra att sticka i mörker, förstår du.

Men det ordnade sig. Solen fanns utanför tunnelmynningen och jag kunde återgå till tankarna på dig. 

Efter rumpan var det dags för ryggen och magen och då gick det undan! Och tur var väl det, för plötsligt fanns nästan ingen tid kvar och de där gula ränderna har nästan blåst bort  och sånär hamnat i ett stålgrått hav.

Eller regnat bort i en kvarglömd korg på murvelterrassen när himlarna plötsligt öppnade sig en natt när vi låg och sov.

Dyngsura stickprojekt

Till slut blev det bråttom, trots att du lät oss vänta lite extra på dig, för medan solen gassade och havet lockade, hade jag två hela ärmar kvar att sticka innan dressen blev färdig.

Men klar blev den medan ljusa barnröster och klirret från frukostporslin hördes från grannens trädgård om morgnarna; havet i gattet utanför hade ömsom vita gäss, ömsom låg det helt stilla medan vi väntade på nyheter om att du snart skulle vara här. 

Maj Constantia.

Jag säger ditt namn om och om igen och är så glad att du är här. Ler och tycker att det är så fint.

Att du är så fin.