Mycket kan hända och händer

Etiketter

, , , ,

Jag drar en engelsk fras – förlåt, Åsa, men den behövs här:

It has been a week and a half

Planerna kring vår nu överstökade flytt inbegrep i inledningen av vår flyttlogistik inte den lyckosamma mellanlandningen i Ulebergshamn, som vi hade turen att få ordnad sådär i elfte timmen. Därför bokades tidigt en murvielresa i direkt anslutning till överlämningen av Tjörn. Vi gav avfärden söderut en veckas marginal för att hinna träffa barnbarn och min mamma och all planering utgick dessutom ifrån ett sverigeliv i kappsäck. Vi räknade alltså med att vi snabbt behövde ta oss till vårt för en tid enda hem i Murviel. I två bilar dessutom, för att få med oss sådant vi ansåg oss behöva ha ständig tillgång till.

Vi hade generösa erbjudanden om lån av vänners sommarhus i minst lika ljuvlig miljö som i Ulebergshamn, så visst hade det säkert fungerat också. Men när erbjudandet om att hyra ulebergshamnshuset dök upp, löste det i ett slag alla mindre välplanerade delar av flyttlogistiken.

Vi kom snabbt i någorlunda ordning i Ulebergshamn, trasig näsa och stukat finger till trots.

Men när planeringen, som från början hade ytterst små marginaler stördes av inte bara kampen att få fatt i vård av flyttskador, utan också av sådant utanför vår kontroll, ja då krympte möjligheterna att snabbt byta fot. Bilen som jag krockade förhållandevis lätt i somras (bara plåtskador, skall tilläggas) är på verkstan. Den skulle enligt uppgift varit klar för över en vecka sedan. Det var den inte. Dessutom blev faluborna sjuka och den planerade roadtrippen dit blev istället en tågresa med tre dagars försening. Häng med en älskad liten unge som man inte fått umgås med ordent­ligt sedan i maj ställs inte utan vidare in.

Så gör man inte.

Tåg tur och retur Göteborg-Falun är mer tidskrävande än att flyga till Murviel, kan jag berätta. Men jag hann både jobba, färdigställa en stickad väst till Maj och läsa inredningsblaskor, så det är ändå helt ok att åka tåg.

Bror och jag skulle ha gjort en tågutflykt i anslutning till faluntrippen, men den fick vi också skjuta på. Just detta kanske snarare får skyllas min uppskurna näsa än andra omständigheter, som visserligen knuffade avresan framåt med en dag eller två, men den arma näsan och det stukade fingret krävde som sagt sina modiga timmar att få hjälp med.

Att dra på tågutflykt med Bror hör till kategorin påhitt som ger massa energi. I lördags bar det till slut av, en vecka senare än planerat. Bror och jag tog pendeln från Solna in till Centralen.

Jag vet inte vem av oss som var mest uppspelt över att få ägna ett dygn åt sådant som vi gillar allra bäst. För Brors del handlar det om fordon av olika slag som går på räls. För min del är det förstås inte den rälsbundna delen av resan som lockar mest, utan att få åka iväg med lillprinsen med fullt fokus på bara honom i ett dygn. Med Bror som resesällskap blir det en hel del trainspotting. Vi åkte efterlängtad rött tåg; ett sådant som Bror ser parkerat vid pendeltågstationen varje dag när han går hem från föris.

Ett sådant skall mormor och jag åka en dag”, har han andäktigt förklarat för sin mamma.

Sådant ställer man alltså inte in, vare sig på grund av trasiga näsor eller på grund av bilar som inte hinner repareras i tid.

I Göteborg åkte vi spårvagn och drag­spelsbuss och åt glass tills lillprinsen var alldeles slut.

Det ville han dock inte tillstå, utan spärrade upp ögonen och berättade att trött var han minsann inte!
Men hotellet var också skoj, med en takterrass med utsikt över plingande spårvagnar och som dessutom inbjöd till roliga lekar.

Och lördagsgodis får man förstås på lördagar. Liksom Cola upphälld i glas med fot, som lämpar sig att skåla med.

Sen somnade vår hjälte.

Och vaknade pigg som en mört,

åt hotellfrukost och trampade sedan iväg till stationen för att titta på fler tåg innan det bar hemåt igen. Behöver jag berätta att Bror älskar tåg?
Hemma i Solna väntade Storprinsen som fyller åtta år idag. Tårta och sång och paket fick det bli för att fira honom och så fick mina intensiva veckor en formidabel final i det bästa av sällskap.

Men mamma då? Henne skulle jag ha åkt förbi i fredags på väg upp till Stockholm men bilen blev som sagt kvar på verkstan. Det gick bara inte att få till på annat sätt än att skippa turen till mamma och för det var jag både ledsen, arg och inte så lite irriterad. Jag hade ju tänkt ut det så bra! Men onsdag blev torsdag som blev fredag utan att vi kunde hämta bilen och plötsligt hade vi ett rejält problem på halsen; L åkte med vår franska madame (bilen, alltså; Madame Peugeot) i fredags medan jag drog till Stockholm för att hämta Bror för vår tågutflykt.
Nu är vi till slut båda på plats i Murviel – jag flög med RyanAir igår och det kändes alldeles som före pandemin att få landa i Béziers igen. Men hur får vi hem bilen från verkstan när ingen av oss är kvar i Sverige?

Vi ringer vänner, såklart! Som ställer upp, hämtar bilen åt oss och ställer den på en säker plats tills vi är tillbaka igen. Man måste älska vänner. Speciellt när tighta planer går om intet.


Det som skulle ha blivit en lugn vecka efter flytten blev alltså allt annat än. Det ena efter det andra klippte marginalerna i bägge ändar men jag är ändå nöjd över att lyckats ha fått till nästan allt det som planerats. Även om det fick kastas om och trippen till mamma inte blev av.

I processen har jag betat av mitt digra jobbkompsaldo, vilket är bra både för mig och arbetsgivaren. Denna vecka upprättas dock kontor i Murviel för att kunna leverera det som utlovats i tid. Det blir skönt med vanliga rutiner igen och att få kombinera det med murvellivet. Då skall det förhoppningsvis kännas som att jag har fast mark under fötterna igen.

Rapporterna från Murviel skall sedan förhoppningsvis handla mer om av vindruvsaft klistriga gator och om en och annan intressant växt som fångar min uppmärksamhet. Eller om hur blått havet är. Och ljummet.

Väsentligheter av annat slag, därmed.

À bientôt!


Kvällarna är svalare nu

Etiketter

, , , , , ,

Det har gått en vecka redan sedan vi röjde det sista i huset på Tjörn. Det har inte precis varit stilla liv sedan dess och de sista timmarna på Vrakvägen blev dessutom kanske något mer dramatiska än vad jag hade önskat.

Jag skulle kunna ge mig i kast med en salvelsefull berättelse om två frustrerande dagars möte med svensk vård, eller rättare sagt med den förfärande dåliga organisationen av densamma. Det skall dock omedelbart sägas att när man väl tråcklat sig förbi alla makalösa hinder och nått fram till faktiska personer, har de inte varit något annat än proffsiga, empatiska och hjälpsamma.
Så vad hände den där onsdagen för en vecka sedan när jag ”bara” skulle ångtvätta sängen vi lämnade kvar?

Jo, ångtvättar har sladdar.

Ett hus som det flyttas ut ur har prylar överallt som man måste kryssa förbi.

På sladdar kan det snubblas.

Det gjorde jag.

Och mötte Billy bokhylla.

Där satt jag sedan på golvet med blodstänkt skjorta och med en näsa med ett tämligen djupt hack i och en växande blåtira. Skärrad och med darrande fingrar ringde jag en vårdcentral, bara för att hamna i en tidskrävande chattfunktion, som i slutändan ledde till att jag fick veta att det inte fanns några lediga akuttider. Hjälp med min trasiga näsa fick jag till slut, fast på en annan vårdcentral och många timmar senare.

Limmad och tejpad näsa med hjälp av
fina Närhälsan i Hunnebostrand

Dagen därpå upprepade sig historien, när jag insåg, eller snarare råddes, att kolla upp mitt svullna, varma och stela pekfinger. Jag vågade mig på ett nytt samtal, som naturligtvis genast övergick i en lika tidskrävande chatt som dagen innan. Att chatta med närhälsan innebär att ensidigt svara på förprogrammerade frågor, där svaret från faktisk person den här gången lät vänta på sig i fem(!) timmar.
Och vad blev svaret?

”Vi har tyvärr inga fler akuttider idag”.

Då uppsökte jag i egen hög person ännu en vård­central men fick samma svar. Inga akuttider. Tänk om min blåtira, min hackade näsa och mitt ömma finger varit resultatet av en misshandel, som jag inte ville berätta om? Nästan modigt att skicka mig på porten utan att åtminstone ställa några kontrollfrågor, hann jag tänka.

På den tredje vårdcentralen har jag tur och råkar komma precis när en patient med bokad tid uteblivit. Här fick jag remiss till röntgen på sjukhuset i Kungälv, där det dessbättre gick ganska snabbt. Inte heller hade jag någon fraktur på sagda pek­finger, bara en kraftig stukning och framtida stickprojekt kan därmed anses räddade.

Lättnaden jag kände, när jag skuttade ut från sjukhuset den där sena torsdagseftermiddagen, över att slippa uppsöka ännu en vårdinrättning överskuggade vida lättnaden över att fingret inte var brutet. Två dagar åt fanders mitt i flyttstöket behövde åtminstone inte bli tre och jag kunde återgå till mina försenade planer och rummen i tjörnhuset kunde göras redo för städfirman.

Det skall sägas att skadorna jag fick när jag snubblade mitt i flyttstöket var små, om än inte möjliga att ignorera. Senare konsekvenser av ett fult ihopläkt sår mitt i nyllet och risken för ett felställt pekfinger, tvingade iväg mig. Om jag inledningsvis försökte intala mig att ingen läkarvård nog behövdes, så hjälper inte precis de där chattarna till och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som ger upp och låter småskador ta hand om sig själva. Med risk för komplikationer långt senare. Pekfingrar är trots allt intrikata konstruktioner och ärr mitt i nyllet vill man ju gärna begränsa så långt det går.

Min irritation över hur det är beskaffat med tillgången till vardagsvård var monumental de där dagarna förra veckan, men nu har vi börjat boa in oss ”hemma” i Ulebergshamn och jag har hunnit med en vända till älskade lilla Maj i Falun,

Mmmm, gröt❤️

och irritationen har runnit av mig. Vi har testat ljuvlig hämtgnocchi med pesto och räkor på Hos Olga i Hunnebostrand

och vi har suttit nästan alla kvällar på vår veranda och blickat ut över den lilla hamnen medan solen gått ner bakom Uleberget.

I Ulebergshamn bor dinglekollegan Sissel och idag visade hon oss sitt favoritbadställe,

och vi promenerade längs vattnet medan hon berättade om stenhuggarna som ända in på sjuttiotalet högg granit och skeppade ut den här ifrån Ulebergshamn. Spåren efter den verksamheten är ytterst tydliga. Stora stenblock kantar stränderna och det lyckas vara vackert, det med.

Den lilla grusvägen där det en gång låg räls, som de tunga stenblocken drogs på, slingrar sig fram,

och vi smakar på nyttiga enbär men låter bli slånbären som växer längs med stigen vi sedan väljer på väg hem till Sissel och hennes man.

Där fikar vi i deras trädgård medan husets vovve Mynta försöker leka med Stina, som inte riktigt vågar. Men fina mot varandra är de ändå.

Det är paradisiskt.

Kvällsljuset sedan. Jag kan inte se mig mätt och jag kan inte sluta fotografera. Idag har vi fått bort de sista flyttkartongerna från det kombinerade kök- och vardagsrummet och friden sänker sig. Jag tar några steg in i rummet för att fånga utsikten inifrån rummet.

Att diska här gör inte ont,

inte heller att äta sina måltider vid det lilla bordet som fått följa med från Tjörn,

Elefantlampan har hittat sin tillfälliga plats,

men i övrigt är det inte mycket av det möblemang vi hade på Tjörn som fått flytta in här. I Tjuvkil skall vi börja från början med inredningen, så det blir en total nystart på fler sätt än ett. Vi flyttar ifrån den fabulösa utsikten över Ulebergshamn och in i ett radhusområde med ett plank runt vår lilla tomt. Men havet är nära där med och framförallt kommer vi närmare Göteborg och vettiga kommunikationer för våra många resor. Vi har redan märkt att ett permanent boende härute alls inte skulle passa oss i längden, eftersom vi här är om möjligt ännu mer bilberoende än vi var på Tjörn.

Alltså passar vi på att njuta av allt det vackra medan vi är här, men konstaterar att vi ändå är nöjda med att det är för en begränsad tid.

Till helgen drar jag till Solna för att hämta Bror. Vi skall åka tåg och spårvagn och bo på Gothia Towers, där det finns en skojig glashiss. Sedan tågar vi tillbaka till Solna för att fira storebror Bertil, som fyller åtta år, innan jag (och L, som bilar ner) drar vidare till Murviel.

Om jag känner mig som en nomad?

You bet.

En ganska lättad och ganska glad nomad. Utan blåtira, kan tilläggas. Den har dragit vidare.

Bara dagar kvar

Etiketter

, , ,

Vi har packat ihop båda våningsplanen så långt det är möjligt och har kommit en bra bit på väg med källare och garage. Vi röjer det sista där imorgon, sedan är vi redo för flyttgänget som kommer på tisdag.

På vinden har vi i princip inte varit sedan flyttlasset gick från Blåsut för sju år sedan men dit hade heller inte särskilt mycket burits upp. Några kassar CD-skivor gicks igenom, men av alla dem har bara fem sparats.

Precis som vid våra tidigare flyttar, går det flera lass till återvinning och loppis och jag förundras över hur det är möjligt att samla på sig så mycket. Då har vi ändå röjt flera gånger, i takt med att huset renoverats rum för rum.
Jag kan trots allt konstatera att detta så här långt varit vår smidigaste flytt hittills. Vi har i princip inte haft några helt oöverskådliga kaoshörnor att hantera, eftersom vi i princip har haft koll på vad vi sparat och varför. Det som får följa med nu är noga utvalt. Ytterst få möbler får följa med och det som inte ratas har antingen en egen historia, som behöver få fortsätta att vara en del av oss, eller så tycker vi helt enkelt att de fortfarande är jättefina. Som den knarriga laminostolen som L: s pappa fick redan på 50-talet.

Snyggare patina än vad den har får du leta efter!

Eller Anna-Stinas två skåp; egentligen inte alls den stil jag är ute efter i radhuset i Tjuvkil, men de är fina och jag tror att svärmor ler i sin himmel över att de tas omhand.

Glasskåpet med de tunna, tunna benen skall få husera mina garner och bo i vårt sovrum. Varje morgon i Tjuvkil skall det vara det första jag ser. Fast det dröjer förstås, så skåpen får mellan­landa i Ulebergshamn, dit vi tar vårt pick och pack redan nästa vecka.

Det blir dock inte många dagar i Ulebergshamn innan jag först åker på turné i två omgångar, för att sedan ramla ner i Murviel om knappa tre veckor.

Där skall vi pusta ut och skapa fransk vardag för ett tag. Jag skall jobba, förstås, men framför allt skall vi njuta av septembersommar och ge oss iväg på små utflykter tillsammans med stackars lilla Stina, som börjar bli en smula otålig över att hon får leka så lite med oss. Det får bli ändring på det, helt enkelt.

Och hur har jag det med flyttångesten? Jo tack, den har ingen fram­trädande plats längre. Överallt står nu flyttkartonger och över golven dansar dammet som virvlats upp när allt flyttats runt. Det är helt enkelt inte mysigt här längre och jag vill till slut bara härifrån.

Det är inte bara minnen av mitt egna liv som dyker upp i gömmorna som nu gås igenom. Kärleksbrev(ha ha!) jag fått, sista aulauppsatsen jag skrev en majdag i Bregårdsskolans aula, där svensklärare Bengt kommenterat med att det jag skrivit var poesi (jorå, han gillade det mesta jag skrev), hittade jag bland barnens teckningar och hundratals foton, som jag glömt bort. Ytterst lite av det har jag kastat. De har fått ligga där och vänta på att bli återupptäckta i hur många år som helst. Det märks dock att de redan sorterats och bedömts ha ett värde.

Artonåriga jag kliver fram, och hon som var 35. Hon känns ändå ganska lycklig. Och älskad. Omhuldad, sedd och respekterad. Jag ler och lägger tillbaka allt i de prydliga lådor sakerna redan låg i.

Förrådet är nu nästan tömt och i hallen utanför tornar staplar av flyttkartonger och förvaringsboxar upp sig. Jag bestämmer mig för att det får vara nog för idag och tar mig upp från källaren. I vardagsrummet sitter L med en stor trälåda i knäet.

I den hittar han sin mammas första körkort och sin mormors folkskolebetyg från 1898! Tanken svindlar. Så bläddrar han vidare bland gulnade ark och hittar sin mosters dödsannons från 1936. Då var svärmor tio år och den döda systern 25.

Tuberkulos.
En liten runa får henne att kliva fram som en ung kvinna med många vänner. Hennes sjukdom och död påverkade min svärmor starkt. Systern, som var 15 år äldre än henne, betydde mycket för barnet Anna-Stina. Jag förundras igen över att de där små gulnade tidningsklippen över­levt inte bara en, utan mängder med flyttar och vemodet griper tag igen.

Bilder på andra, sedan länge döda släktingar fladdrar förbi. Många av dem minns jag, andra har jag aldrig träffat. Vad finns kvar av dem? De gör sig åtminstone påminda när de kryper upp ur gömmorna och för en kort stund får liv igen. Allt stillnar för en stund.

När lådan med foton och papper, som jag fått med mig från rensningen av min egen mammas lägenhet förra året, ramlar en avriven bit brunt kuvert ut. Min mammas handstil griper tag i mig och tiden stannar helt. Den sorglösa artonåringen släpper det sorglösa. Hon -jag- hade bara ett år tidigare förlorat sin pappa. Texten på den bruna lilla lappen har mamma skrivit av från pappas dödsattest.

Men artonåringen som var jag VAR lycklig. Efter fem år i skuggan av cancer var jag trots allt lättad och äntligen ung på det där be­kymmerslösa sättet som en tonåring av någon underlig anledning förväntas vara. Och det var mycket tonår som behövde tas igen.

Evigheter sedan, alltihop, och ändå plötsligt så nära.

Fyra nätter återstår på Vrakvägen, sedan går första etappen av vår utdragna flytt. Kommer vi att plocka fram alla de här minnena igen eller får de stanna kvar i sina lådor tills vi flyttar nästa gång? Jag gissar att de raskt kommer att knuffas längst bak i minnesbanken igen men det var fint av dem att hälsa på för en stund.

Jag tror att det är dags för ett sista bad under” stjärnhimlen” i vårt fantastiska badrum;

Jag är dammig efter timmarna i förrådet, och badrummet är nu det enda stället i hela huset som är fritt från flyttkartonger.
Och minnen.

Det blir skönt.

Så slår det mig att nästa gång jag packar min väska …

Etiketter

, , , , ,

… för att lämna huset på ön, så är det för gott.
Jag kom hem från ännu en roadtrip härom dagen, efter värmländsk grillfest,

välbehövligt häng hos tre av fem barnbarn och efter en sväng inom mamma. Det kläms in en hel del under de där tripperna och jag får erkänna att jag efter en sådan tur ändå är lite trött. Då är det skönt att komma hem, packa upp väskorna och flytta ut ur necessären och in i tomma badrumsskåpshyllor. Men den här gången; lite långsamt, men som vanligt på autopilot, gör jag som jag brukar, när blicken möter min egen i badrumsspegeln och jag blir stående. Med ansiktskrämen i ena näven, tandborsten i den andra, stirrar vi dumt på varandra, spegelbilden och jag:

– Du gör det här för sista gången just här på den här fläcken, i det här huset, säger jag till spegelbilden; du kommer inte att packa upp någon necessär här igen, har du tänkt på det?

Jag gör en massa saker för sista gången de här veckorna. Jag kör över tjörnbron i augustisolnedgång och utbrister för mig själv, högt och med rösten full av beundran, att det verkligen är makalöst vackert. Jag ringer mamma och hojtar glatt att ”nu är jag på broa”, precis som jag brukar göra för att mamma skall få koppla av och släppa oron över att något skall hända mig ute i trafiken. 

Mamma är 93. Klar i knoppen men långsammare nu och allt hänger hon inte med på längre.

Sista samtalet till henne från just broa har troligen ringts nu. Av rätt anledning, skall tilläggas, för mamma finns ju kvar, medan huset på Tjörn snart är någon annans.

Vi njuter av vår näst-sista helg i tjörnhuset och jag pendlar mellan att otåligt vilja lämna och en känsla av lätt panik över att det snart inte längre är vårt. Kanske har det med tidpunkten att göra; så här års, hemkommen från Murviel och tillbaka på jobbet igen, brukar jag köpa nya blommor, kanske byta gardiner, möblera om och fundera över hur vi bäst skall höstmysa till tillvaron bakom dörrar stängda mot höstrusk.

Bertil på höstlovsbesök 2018

Istället packar vi ihop. Kastar lystna blickar ut till det ljuvliga augustivädret innan vi dyker ner i flyttkartongerna igen. Vi åker till Loppis i ladan och återvinningen istället för till badklippor, och den occitanska färgen på skinnet bleknar istället för att bättras på under västkustsk sol. 
I fredags åkte jag tidigt till Dingle och tappade som vanligt andan vid åsynen av slöjorna över daggvåta ängar med betande får och kossor och över viken alldeles innan Tjörnbron.

Tidig morgonfärd i augusti 2019

På måndag gör jag också det för sista gången; åker till jobbet i Dingle från Tjörn, alltså. Sådana stunder får jag jobba hårt för att mota vemodet.

Kollegan i Dingle utbrast i fredags, efter att jag gnällt en stund över flyttångesten, att jag ju valt helt fel tidpunkt att flytta på. Man flyttar i november, när västkusten är som jävligast,

inte i augusti, när det är som allra bäst.

Hon har, som alltid, helt rätt.

Som tur är vet jag att vemodet kommer att övergå i lättnad när allt är klart. Vi har dessutom fått erbjudande om att hyra ett hus i Ulebergs hamn medan vi väntar på att vårt radhus skall bli klart. Det kommer att göra livet betydligt enklare under det limbo som uppstår under vår tillfälliga bostadslöshet. Pryttlarna får följa med till sagda hus, magasinet kan sägas upp och jag slipper leka baglady med resväskan ständigt packad. Vi kan helt enkelt fortsätta att leva som vi gjort hittills; med två hem med nästan allt på plats och bara en kabinväska med när vi reser mellan de två hemmen.

Ulebergs hamn, Hunnebostrand

Galet vacker utsikt kommer vi att få njuta av också, allt tack vare bekymrade vänner som hör sig för och på alla möjliga sätt hjälper oss att hitta lösningar.

Himla tur när de egna planerna möjligen är en smula vidlyftiga …

Ett vemod knuffas undan av otålig beslutsamhet

Etiketter

De har åkt nu, kusinerna Iben och Maj. Till slut lyckades båda familjen i semesterns sista skälvande dagar trycka in en tripp till Tjörn. Två små roliga, gulliga, ljuvliga ettåringar, som båda börjar i barnehage/på för­skola på måndag, gav mig den energi och beslutsamhet som jag behövde för att komma igång ordentligt med flyttbestyren.
Majs mamma och Ibens pappa rensade de lådor med deras saker som blivit kvar här (tjörnhuset har otroligt mycket förvaringsplats) och sedan dök de ner i lådorna med sparade barnkläder. Åtråvärda kläder valdes ut och fördelades och min nostalgitripp ville aldrig ta slut.

Men nu är det gjort. De har sagt hejdå till tjörnhuset och kört vidare hem till vardag och alldeles nya rutiner bortom föräldraledigheterna.

Kvar är vi och ett allt tommare hus. Det är nu det märks att det trots allt de senaste sju åren gjorts en del rensningar. Det som stått i förråd, garage och hyrt magasin är i allt väsentligt redan uppsorterat, möjligen med undantag för en del av de saker som vi tagit hand om efter våra mödrar. Det hyrda magasinet har sedan fotografering och visning varit svårt att överblicka. Det var bråttom att få bort saker och det fanns inte tid att sortera ordentligt. Inför gårdagens färd dit gruvade jag mig därför – tänkte att det här kommer att ta tid att få ordning på…

Möbler och flyttlådor huller om buller …

Men en dryg timme senare stod tjuvkilsprylarna prydligt till vänster i magasinet, kläder och skor för kommande höst och vinter lättillgängligt till höger, murvielprylar i högra hörnet längst in, och alla möbler som skall lämnas till loppis i mitten.

Möblerna är min svärmor Anna-Stinas. De är jättefina, men det är en inredningsstil som trots allt inte är vår. I radhuset i Tjuvkil tänker vi ta ett omtag och inreda utan vare sig nostalgi eller krusiduller. Alla sådana böjelser får murvelhuset istället ta hand om. Jag längtar till sagda murvelhus nu mer än någonsin. Där är fortfarande vårt ”hemma” intakt. Det är tryggt, välkänt och vårt.
Det är känslomässigt ansträngande att flytta. Det har jag knockats av vid de flyttar vi gjort det senaste decenniet. Jag tycker otroligt mycket om vårt tjörnhus men jag påminner också mig själv om att när vi flyttade hit till vårt tidigare sommar­ställe, så var tanken att stanna ett år eller två för att renovera …

Sedan skulle det säljas och vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och prinsarna. Istället blev det sju fina år i lugnet och vinden på Vrakvägen.

Tankar på Stockholm finns överhuvudtaget inte längre, trots prinsar och numera lilla elsietrollet. De bor stort och jag hälsar på dem ofta.

Ett drygt halvår utan ett sverigehemma väntar. Hur kommer det att påverka oss och våra framtida planer? Blir Tjuvkil det fasta? Eller blir Murviel rentav ett primärhemma?

Mycket hinner hända på ett halvår, det har jag lärt mig. Jag kommer säkert att hinna dryfta mina tankar här många gånger innan vi står där vid dörren till det splitternya radhuset och sätter en blänkande nyckel i låset.

Mest känns faktiskt allt det här bara spännande nu. Jag pausar flyttbestyren i några dagar och drar på grillfest till Värmland, följt av efterlängtat häng med solnafamiljen. Efter det är det ingen pardon. Då finns inte längre något det där kan vi ta imorgon. Men jag är beslutsam nu. Det bockas av på att-göra-listan i planerad takt och mentalt har jag till slut redan flyttat. Jag säger förlåt till tjörnhuset och bedyrar att det är högt älskat och alldeles säkert får nya fans i familjen som snart tar över.

Om att vara mitt uppe i en eftertanke

Etiketter

, , ,

Jag vaknar ganska tidigt av mig själv numera. Riktigt pensionärstidigt, fastän jag ännu inte är pensionär på riktigt. Har liksom bara börjat nosa på möjligheten att inte vänta så länge till på det livet. Numer verkar det där med livet som pensionär fungera annorlunda än förr för väldigt många. De pensionerar sig och sedan konsultar de, coachar, hoppar in på vikariat eller jobbar extra. På egna villkor och när de har lust. Eller för all del för att pensionen blev så mager och mer kulor behöver flyta in.

Mitt huvud är som vanligt fullt av planer. Jag ser inte framför mig en stilla tillvaro där varje dag är den andra lik. Det har mina dagar hittills sällan varit, så varför skulle jag vilja leva annor­lunda när jag har full frihet att forma mina dagar utan de fasta ramar som ett jobb tvingar på mig?

Imorse slog jag upp ögonen strax före åtta. Hunden krävde morgonkramar medan dagen utanför de tunna fördragna gardinerna med lagom sommarfladder avslöjade en sådan där typiskt inställsam, nästan vindstilla sommardag som bara Tjörn förmår ordna fram.

Snabbt får jag i mig frukost och hastar upp till badrumsbalkongen för en stund i morgon­solen och där slår det mig med full kraft att de här stunderna har ett väldigt nära förestående slut. Jag håller andan en stund. Känner efter. Lyssnar på Lena PH: s sommarprat om just ingenting men med hög igen­känningsfaktor och kommer fram till – igen – att det ändå är som det skall. För hur många förmiddagar varje sommar har jag kunnat sitta här?

Vi åker ju härifrån när möjligheten till det är som störst! Hur många är istället dagarna när jag kurar inomhus medan vinden viner och regnet piskar? Förvisso ganska mysigt det också, men ett mys mindre kopplat till en specifik plats.
Jag är inte ledsen över att flytta, bara stundtals lite vemodig. Men det är en bra känsla för den betyder att vi har haft det bra här; att vi inte flyttar från något vi vill bort ifrån, utan till något som förhoppningsvis skall passa våra behov nu bättre. Förändring är bra när den får vara självvald. Då kan den bjuda på både spänning, förväntan, lite skräckblandad förtjusning och till och med lite krydda i tillvaron. När tvivlet griper tag om mig, åker jag till Tjuvkil. Där blir jag faktiskt glad varje gång. Arbetet på radhusen ser ut att ha stått mer eller mindre stilla sedan vi var här sist.

Men i den lilla småbåtshamnen råder sommar. Vinden knäpper i segelmasterna,

vid badbryggan har badföreningens medlemmar picnic i medhavda campingstolar och i ”kjosken” köper jag en lakridsstrut.

Jag får barndomsvibbar här. Slitna träskor mot grusig vägren, sommarlov och dagens femte glass (nejdå, jag nöjer mig med högst en om dagen numer). Stämningen är lite sömning, ett förr i tiden som stannat kvar. Jag hoppas att det får förbli så, lite skevt, en aning avskavt och inte alls tillrättalagt. En buss med gles tidtabell och ett frivilligt flit som håller bodarna upprätta. Med tanke på hur mycket som nu byggs på Tjuvkils ängar, är förstås risken stor att vägen breddas och asfalten slätas ut, men jag skulle vilja kulturminnes­märka hela klabbet. Jag vill ta mina besökande småtroll i handen och traska ner till kjosken och köpa glass. Den skall vi äta vid ett av de uppställda borden under ett GB-parasoll medan vi tittar på vattenglitter och guppande småbåtar. Jag bestämmer att havet känns mer tillgängligt här än nedanför björnbärssnåren vid huset på ön.

Det är inte vackrare, kanske till och med tvärtom, men på något sätt känns det snällare, mer tillåtande och mer allmänt än vid vår vrakvik, där bryggorna trots allt är någons privata.

Och Tjuvkil är definitivt riktigt charmigt! Tror jag tänker bli en sådan där riktig bevarandepensionär som far runt med namninsamlingslistor i högsta hugg! Att jag själv utnyttjar förnyelsen på ängen och armbågar mig på plats i den lilla idyllen tänker jag inte låta bekomma mig alls.

Så det så.

Mellandag med almanacka och att-göra-listor 

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag har dråsat ner i soffan tillsammans med hunden i huset på Tjörn, efter tre resdagar genom Europa.

Vi hann fram till Hannover innan första bilkön satte stopp för vår smooth sailing.

I två och en halv timme segade vi oss fram innan det släppte och vi kunde ta oss vidare till Heiligenhafen och Hotel Seestern.

Vi fick ett rum med utsikt över restau­rangens soptunnor och med kuddar så knöliga att jag höll på att gripas av panik. Jag blev lite besviken på Heiligenhafen denna gång. Mitt i turist­säsongen lyckades den vackra lilla staden kännas trött och oinspirerad. Det lilla hotellet med en lång historia gemensam med en och samma ägarfamilj i flera generationer har egentligen en ganska skön retrokänsla och hade säkert upplevts charmigare med utsikt över strand och småbåtshamn istället för soptunnor. Och med en kudde som låtit nacken vila… Men jag fick en god Grauburgunder till min vegetariska grillmix och sedan en riktigt gräddig mjukglass i hamnen, så jag får sägas vara relativt nöjd med stoppet ändå.

Extra skönt var det ändå att väl framme på Tjörn få krypa ner i rena lakan, med örat mot favoritkudde och insvept i skönt duntäcke invid sovrums­fönster på glänt. Sval och frisk havs­luft svepte in och Stina, vår älskade fantastiska, resvana globetrotter,

återtog snabbt sin vanliga position på min arm. Så har hon inte legat på hela vistelsen i Murviel; det har varit för varmt för det. Jag stoppade näsan i hennes mjuka päls, klappade henne och viskade gonatt i hennes öra och somnade på stört.
Idag tillåter vi oss en mellandag för att planera och samla krafter innan tjurrusningen mot överlämningen av huset på Tjörn i slutet av augusti. Från soffa och fåtölj har detaljerade att-göra-listor skrivits och vi har avtalat med både städ- och flyttfirmor. Det känns som om vi ligger bra till tidsmässigt, med tanke på hur mycket vi rensade inför fotografering och visning. Luttrade flyttare som vi kanske ändå får sägas vara, så räknar jag dock med att total flyttstress och tidspress ändå kommer att sätta in. Vi laddar alltså för det också.

Idag är det till slut jeans, T-shirt och små strumpor på för första gången på över en månad.

Hade jag ens sådana kläder …?

Växlande molnighet, frisk vind och en aldrig så liten höstkänsla präglar redan första dagen på vår ö. Det är faktiskt njutbart, för en stund, med luft som är lätt att andas. Jag älskar sommar och värme men har heller ingenting emot att ta paus från det en stund. Tack vare Murviel finns inte längre någon väderstress kvar hos mig om somrarna. Jag sveper gladeligen en kofta om axlarna för ett tag, trygg i förvissningen om att sommaren fortsätter i Murviel långt efter att den gett upp på vår ö.
Imorgon skall jag krama på Maj, äntligen!

Maj iklädd mormors bralla❤️

Och jag skall införskaffa diverse förvaringspryttlar – på Rusta; var annars? – för såväl nomadliv som magasinering. Vad blir ”hemma” det närmaste halvåret? Vi har adressändrat tillfälligt till Murviel, så då måste det vara murvelhuset som blir vårt ”hemma” för ett tag. Åtminstone får brevlådan bo där. Och det känns ju till och med lite spännande!

Nu har vi städat i Frankrike

Etiketter

,

Ni kommer väl ihåg, kära bloggkompisar, att Frankrike ligger på Fernands aveny i Murviel? Det kom Bror fram till när han var här och då måste det ju vara så. En annan ung poolbesökare fastslog lika säkert häromsistens att Frankrike faktiskt ligger i Sverige och om det förhåller sig så, måste det rimligen ligga en hel del i den stora klimatskräcken, för det har varit riktigt varmt i Frankrike. Som ju alltså ligger i Sverige, som vanligtvis inte brukar vara riktigt så varmt.

När jag lämnade prinsarna och deras lillasyster på flygplatsen i Montpellier för en dryg vecka sedan, var båda prinspojkarna ledsna. Bror tyckte att jag gott kunde följa med till Paradgatan och sa med bestämdhet att jag absolut ville åka dit tillsammans med honom.

– Såklart vill jag det, sa jag. Jag måste bara tillbaka till Frankrike och städa först, sen kommer jag!

Med det svaret lät sig Bror nöja ända fram till gaten när det var dags att gå ombord. Uppbragt deklarerade han då, enligt uppgift, att de förstås inte kunde gå ombord på planet innan mormor kommit tillbaka från städningen av Frankrike! Jag skulle ju följa med till Paradgatan hade jag ju sagt. Begreppet ”sedan” som mått på tidsrymd är onekligen en tolkningsfråga.

Nu är vi till slut på väg norrut och från bilen facetimeade vi med Bror imorse. Han sken som en sol, glad över att Frankrike äntligen var färdigstädat så att vi snart kan hänga på Paradgatan igen. Och jag är förstås lättad över att kunna hålla mitt löfte, om än med en aldrig så liten fördröjning.

Vi lämnade murvelhuset tidigt imorse för färden norrut och förestående flytt från huset på ön.

Blodapelsinssol i höjd med Orange!

Förutom prinsar och lillasystertrollet får jag snart träffa Iben och Maj; barnbarnsflickorna som jag inte har träffat på ett bra tag och som båda har lärt sig så mycket sedan vi sågs senast. Båda två fyller ett år väldigt snart och med bara ett par veckors mellanrum. De födelsedagarna vill jag inte missa!

Det är alltid vemodigt att lämna Murviel men jag vill det ändå nu. Vi åker inte ”hem” den här gången. Hemmet på Tjörn är sålt och skall packas ihop och jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna inför huset de kommande veckorna. Jag gissar att jag kommer att behöva vara så effektiv och välplanerad att jag inte kommer att hinna fundera så mycket.

Bilen upp är bara lätt packad. De kläder som behövs och några av familjen L:s saker är det enda som följer med norrut. Inga sedvanliga tvättmedelspaket, tvålar, vinlådor eller marknadskorgar har stuvats in och det känns ovant och märkligt. Istället skall våra två bilar stuvas fulla med prylar åt andra hållet i höst; till ett hemma som är franskt, ett murvelhus som för ett halvår kommer att vara vår enda fasta punkt, vårt enda hemma.

Vi har landat på vårt stamlokus i Luxembourg. Jag har simmat i en stojig bassäng, ljusår från den stillsamhet som rådde här förra sommaren, då covidrestriktionerna fortfarande hårt reglerade antal personer i poolen samtidigt och då middagen fick intas på rummet.

Så här stilla var inte poolen idag …

Trots platsbristen i poolen idag, är det otroligt skönt att få sträcka ut i vattnet efter många timmar i bil. Hund och husse sträcker ut de med. Fast i sängen …

Imorgon fortsätter vi genom Tyskland till Heiligenhafen och ännu en hotellnatt innan vi far vidare genom Danmark till Tjörn via Puttgarten-Rödby. Men först middag på den luxemburgska hotellterrassen

och sedan rejält med sömn innan vi är redo för autobahn och en och annan högst sannolik kö.

À demain!