… och jag sveper in mig i ylle inifrån och ut på vistelsens hittills ruggigaste dag,
för att gå på söndagsmarknad i ett ganska öde och snålblåsigt St Chinian och en sorglig julmarknad i Cessenon,
då blir effekten total när bilder från ett badrum i Solna plingar till i min telefon. Det är ungefär samma väder där som här idag och det enda vi kan malla oss med just denna dag är att dagen trots allt är betydligt längre här än där.
Varje sommar kommer familjen Solna till Murviel och det har blivit barnens och de vuxnas semesterparadis. De badar dagarna i ända,
och äter långa frukostar på terrassen och man får ju förstå att längtan tillbaka till en sådan tillvaro blir stark när duggregn, mörker och några ynka plusgrader utanför fönstret inte lockar till några mer avancerade uteaktiviteter. Men då serrni, då finner Bror och Elsie på råd och med fantasins hjälp drar de till Murviel! De tvingar sin hulda mor att leta fram badkläder, armpuffar och flytväst, får på sig dem och hoppar i det närmaste de kan komma en pool hemmavid;
Aaahh, så skönt! Solen skiner, cikadorna spelar och där ligger Bror och flyter i bassängen. Elsie har som tur är fått på sig UV-dräkten – hon vill ju inte bränna sig i det starka lampskenet!
Det blir inte mer sommar än så här, åtminstone inte i Solna i december. Kan svårligen tänka mig ett bättre sätt att fira advent på😉🎄
När jag tänker på hur mina tidiga blogginlägg kom till och vad som upptog mina tankar då, för snart tretton år sedan, slås jag av minnet av hur lätt det var att knattra ner stjärnögda berättelser om det ljuvliga och nya murviellivet. Ingen stökig verklighet lyckades armbåga sig fram av det enkla skälet att det där känslomässigt ostyriga då inte gick bredvid mig på samma sätt som det gör nu. Att jag hade en stressig jobbtillvaro, till exempel, var ju stök av just sådant slag som busenkelt gick att skuffa undan så snart konturerna av Murviel visade sig på krönet vid Corneilhan när vi lirkat in en kort murvielvistelse och kom åkande från flyget i Béziers.
2012
Jag hade många att älska och bekymra mig för redan då men nu är de ännu fler och tankar på alla dem varken vill eller kan jag skuffa undan. Beskrivningen av det där ytligare njutet faller sig därför inte lika naturligt längre men jag skall ändå göra ett försök. Några grubblande, lite tunga dagar har förbytts i ett lättare sinnelag igen och energin att åstadkomma något är tillbaka.
I denna återfunna sinnesro valde jag mellan att måla våra sängbord, dyka in i ett av gästrummen för en ny omgång kalkmålning eller nöja mig med att måla dörren till vårt sovrum. Det fick bli det senare!
På med de gamla merylbrallorna, som nog snart får anses ha gjort sitt,
och fram med Farrow&Ball-burken igen.
Med ny ljudbok i öronen, håret på ända och plasthandskar på händerna för att slippa målarfläckar på desamma när det skulle svidas om för lördagskväll på byn, skred jag till verket.
Det gick snabbt och det är alldeles otroligt tillfredsställande att se vilken skillnad några penseldrag åstadkommer. Lite spill blev det förstås, så kroppssanering kändes vettigt efter kladdandet.
Vi har ju numera ett badkar, gudbevars,
så efter första strykningen målarfärg på sovrumsdörren, tappade jag i ett bad och kröp ner.
Bara en sån sak; att kunna ta sig tid till sådant är verkligen en ynnest!
Sedan for vi iväg till Béziers och de nyinvigda hallarna, där vi bokat bord på Plancha, ett av de många nya äterierna där. Vi utspisades rikligt,
och stället fylldes snart av besökare i alla åldrar och det blev stimmigt, härligt och fullt av liv.
När vi åkte därifrån,
bestämde vi genast att hit måste vi åka en gång till innan vi vänder norrut. Då skall vi också se till att närmare undersöka julmarknaden på Allée Paul Riquet och de fantastiska juldekorationerna på Place Jean Jaurés. Förhoppningsvis är möjligheterna att bli av med bilen något större än vad de var denna vimlande lördag.
Nu tar jag natt, efter att ha tittat på invigningen av Notre Dame i repris.
Det har hunnit bli december redan och jag sitter i Murviel och tänker på en tidig söndag i november. Jag minns en blek sol som bländar mig där jag sitter bakom vindrutan i min bil. Radion skvalar försynt och på lagom volym och i baksätet sitter Bertil och gungar rytmiskt fram och tillbaka i takt med musiken. Ett litet leende spelar i hans vackra tioåriga ansikte och allt är sällsam harmoni. Vi hämtar Bertils mamma efter hennes nattpass på sjukhuset – ytterligare en anledning till att rasta bilen, förutom att Bertil finner ro och blir lugn av bilåkning.
Bertil, mitt älskade äldsta barnbarn, kronprinsen och han som är mitt allt, har svår, ångestladdad autism med intellektuell funktionsnedsättning. Han har inget fungerande tal men kan många ord och har många känslor och tonvis av kärlek. Det mesta är svårt för honom och få saker är självklara. Hjälplöst ser vi på hur ingenting blev som vi hade önskat för honom och det är en tyngd vi ständigt bär. Istället för en vidgande horisont, krymper hans värld i takt med att det småbarnssöta ersätts av prepubertal kalvighet. Med det försvinner även omvärldens förståelse och det blir allt svårare för honom att fungera i en värld som på intet sätt är anpassad för honom. Ingen som inte lever det kan fullt ut förstå vad just detta innebär för Bertil förstås, men också för alla som finns runt omkring honom och vars tillvaro ständigt och med nödvändighet villkoras av hans behov.
Men när så mycket är så svårt blir också alla känslor runt det stora. Bertil är min första barnbarnsstolthet och jag älskar honom oändligt. När han har det bra, när ögonen – de stora, vackra – glittrar och när vi är tillsammans så är de mina lyckligaste stunder. De är betydelsefulla på alla sätt och att stanna i de stunderna, se dem och uppleva dem, blir ögonblick som samlas på hög. Jag tror – jag hoppas – att han känner hur älskad han är och jag tänker att det är min allra viktigaste mormorsuppgift; att visa honom hur viktig han är för mig.
En lite yngre Bertil❤️
För snart två veckor sedan julbakades det med Bertils syskon och kusiner medan Bertil var på sitt korttidsboende. Utan ett sådant arrangemang hade denna kaotiska tillställning inte gått att genomföra. Intrycken hade blivit alltför många. Så det kräver planering och en logistik som skulle göra den mest luttrade av logistiker häpen. Det är med gemensamma krafter men allra mest är det Bertils mamma, min äldsta, som står för de mest avancerade fiolerna. För det beundrar jag henne gränslöst. Men bakade gjorde vi:
Första snön hann komma, till barnens stora glädje, men tyvärr anmälde även diverse vinterbaciller sin ankomst och bagarskaran blev därför något decimerad. Men roligt var det och julemysigt och med ett ”same procedure as every year” kring genomförandet. Vi kan det här nu. Jag och Åsa har hållit på sedan 1982, först som unga studenter, sedan med mina småttingar, följt av år då Åsa och jag fick klara av bakandet själva när ungdomarna hade annat för sig.
Julbak på Tjörn för några år sedan
Men nu, när de har egna små, har bagartraditionen fått ny, obändig kraft och det känns som att vi lämnar över stafettpinnen men att jag och Åsa finns med som ett slags seniora bagarcoacher. Förhoppningsvis får vi vara med ett bra tag till, för det här är en dag som också stavas lycka. Barnen har matchande julekläder och vi vuxna fick matchande bagarstrumpor,
och ur högtalarna strömmade både bra och riktigt dålig julmusik.
Fastän saknaden efter Bertil är ständigt närvarande när han inte kan delta, så är det något alldeles sällsamt att få vara omgiven av så många av barnbarnen samtidigt. Förnumstiga klokskaper på två- och treåringars vis, en sjuårig storkusins/storebrors fina funderingar kompletterade med en ettårings vilda framfart och ett och annat sammanbrott när intrycken blev för många och energin tröt; i allt detta var kärleken påtaglig. De tröstade varandra, bedyrade att de var bästa vänner och slogs om åtråvärda leksaker om vartannat och hela den kaotiska scenen gjorde mig alldeles varm.
För så här är det ju; livet med barn är inte perfekt och ordningssamt. Det är en värld långt bortom den perfektionism som lite för ofta målas upp av en smula ängsliga och inte sällan lite självgoda, självutnämnda experter. När det är på riktigt, är det bullrigt, oberäkneligt, otroligt komiskt, livsbejakande, kramigt, kladdigt, snorigt, vackert och gulligt och en obeskrivlig ynnest att få vara med om som gammal matriark.
Nu gäller dock Murviel i några veckor och det gör mig också lycklig.
Vemodet över det som är obeskrivligt stökigt finns där i bakgrunden men jag kan njuta av Murviel iallafall. När bara vi är där, jag, L och hunden, ligger var sak på sin plats, det är mysigt och ombonat och jag skramlar runt med mina funderingar över vilka småprojekt jag skall dra igång härnäst. Och jo, jag vilar mycket också. Sover tills jag vaknar med lilla vovven ihopkrupen intill mig och äter långa frukostar. Det är lycka det med, om än av ett helt annat slag.
Under vår senaste vistelse i Murvelhuset kom vi oss iväg på åtminstone några utflykter – en av dem till fascinerande Cirque de Navacelles.
Jag har länge velat åka dit men det har liksom inte blivit av. Jag nämnde visst just denna utflykt i mitt senaste inlägg men tillvaron låter mig inte riktigt ägna tid åt bloggkrafsande i tid och otid. Men nu så.
Jag vill nu varna för en passage om elbilar; vad nu det har med Cirque de Navacelles att göra! För den tålmodige kan dock just dettta kanske klarna så småningom.
Vi har nämligen skaffat elbil och är galet nöjda. Med bilen, vill säga. Och körkomforten, liksom med känslan av att ljudlöst susa fram på vägarna utan att spotta ut en massa gräsligheter (jo, jag vet att tillverkningen av såväl bilen som batterierna den får sin kraft ifrån är allt annat än miljövänlig). Vad jag däremot inte är nöjd med är laddmöjligheterna.
Jag har varit ute på bilens tredje längre tur. Bilen har varit fram och tillbaka till Oslo, Rättvik och Stockholm och besviket tvingas jag konstatera att laddmöjligheterna lämnar en hel del övrigt att önska. Ibland är laddstationerna svåra att lokalisera och jag inser att den ordentlige (alltså inte jag!) tar reda på i förväg var laddstationer med lämpliga intervaller finns. Jag trodde verkligen att det skulle vara mer självklart utbyggt än vad det faktiskt är.
Även den ordentlige/-a kan dock stöta på patrull, när den lokaliserade laddaren är ur funktion eller upptagen av någon annan hugad eltankare. För en nybliven laddbilsägare är det dessutom en djungel av appar som måste laddas ner på telefonen innan det går för sig att ladda, för på förvånansvärt många av stationerna går det inte att bara langa fram sitt kreditkort och betala, som man gör vid en bensinpump.
Hittills har jag registrerat och laddat ner appar hos sju olika leverantörer och jag blir lika irriterad vid varje ny laddstation, för det blir sammantaget väldigt tidskrävande. Nåväl, när de hittats och 30 till 40 minuters väntan är över, går det bra att köra vidare.
Tillfredsställande?
Inte mycket.
Men jag hinner blogga!
Toabesök, en kopp kaffe och införskaffande av lite färdkost går snabbt och scrollande på sociala medier är snabbt avklarat det också. Alltså bloggar jag. Och då är vi tillbaka i Cirque de Navacelles! Om du inte hunnit tröttna på elbilspladdret, så får du nu veta vad elbilar och spektakulära utflyktsmål har med varandra attgöra; svaret äringenting alls, förutom att jag hinner få på pränt det som hunnit ligga och ruva i flera veckor, vilket måhända är en bra sak!
Cirque de Navacelles från utkiksposten La Baume Auriol
Vi åkte dit helt oplanerat när vi plötsligt insåg att vi hade två timmar tillgodo för en annan plan och insåg att Cirque de Navacelles var inom räckhåll. Det var lunchtid och vi tänkte att med lite flax kanske vi skulle kunna hitta något att äta i den pyttelilla l’hameau Saint-Maurice-Navacelles längst ner i den isolerade dalen. Om inte, resonerade vi, skulle vi nog överleva ändå, eftersom vi ätit en stadig frukost innan vi for.
Under alla år i vårt Herault har vi lärt oss att luncher är allvarliga saker och något som man inte bara släntrar in på ett hak för att riva av för lite bukfylla. Desto lyckligare blev vi då när vi hittade ett creperie i den urgamla, sömniga lilla eftersäsongsbyn;
Solen sken, det var lagom varmt, personalen var hur trevliga som helst och crepesen var riktigt goda.
Här finns fina och dramatiska vandringsleder som vi inte gick, däremot strosade vi runt i den lilla byn och tittade fascinerat på det vackra lilla vattenfallet, de urgamla husen och bergssidorna som omringar alltihop.
Här har tiden stått stilla och fantasin får fritt spelrum.
Vad har utspelat sig här?
Varför valde man att anlägga en by just här? På toppen av en kulle, som i fallet med traktens cirkulader, kan jag förstå men nere i en grop? Är inte det ett väldigt utsatt läge?
Det får sin förklaring när jag börjar läsa på; floden Vis som vindlar genom dalen, valde någon gång under historien en annan väg, så som floder ibland gör, och lämnade efter sig en uttorkad flodbädd som förstås visade sig vara alldeles särskilt bördig. Här bosatte sig därmed jordbrukare för någonstans skulle de ju också bo. På platån ovanför var jorden allt annat än bördig, vilket förklarar varför denna svårtillgängliga plats fick sin lilla by.
Jag funderar vidare över att platsen kanske inte väckte så stort intresse under de mer dramatiska historiska perioderna i området, för den känns som ett lätt byte utan flyktvägar, om nu någon skulle ha fått för sig att anfalla.
Under vårt besök råder bara lugnet. Det är vackert och fascinerande men jag skulle inte beskriva det som idylliskt. Trots varm septembersol, vindlande söta gränder och välbekanta stenhus känns det nästan lite kusligt att befinna sig på botten av dalen med bergväggarna runtomkring. Jag föredrar vidder och befinner mig hellre på toppen av berget än vid dess fot.
Vi är tillbaka i vår svenska verklighet, eller kanske snarare vår nordiska, eftersom vi genast efter återkomsten till Tjuvkil packade om och drog till Oslo.
Där finns två sötnosar som skulle barnvaktas och mysas med innan en mer ordentlig landning i Tjuvkil igen.
Det där med ”ordentlig” är kanske i och för sig en sanning med modifikation, eftersom hösten kommer att fortsätta att innehålla en del kuskande. Fast lugnare blir det definitivt och att komma hem till vårt radhus igen kändes annars obeskrivligt skönt.
Höstbild installerad på The Frame i köket. Med fransk touch, naturligtvis.
Jag har längtat intensivt efter vårt sverige-hemma, kanske inte under murvielveckorna men definitivt annars. Var det kanske inte till och med ett lyckorus jag kände när jag för en och en halv vecka sesan klev in genom dörren och allt var precis som när vi lämnade?
Var det inte till och med så att jag njöt av den välbekanta utsikten från övervåningen trots att marken frostgnistrade i morgonsolen och att nattkölden slagit sig på de stora fönsterrutorna?
Njuta av just frost är kanske att ta i i mitt fall. Kanske kan det till och anses vara att fara med osanning? Jag har ju liksom gjort slut med vintern, jag. Fast jag gillar ju ull och det är skönt att inte ullstickningen kräver ett bord att ligga på medan den stickas för att det annars blir för varmt i knäet.
Nisselue med rudolfar…
Ända sedan i slutet av maj är det linneplagg och möjligen ibland en tunn kofta som hängt på min kropp. Förvirringen vid återkomsten var därför påtaglig; höstkläder, äger jag ens sådana?
Med i bilen på väg upp genom Europa fanns höstjackan som jag i en hast fick med mig när jag lämnade ett somrigt Sverige i början av september. Den kom till användning redan i Metz i norra Frankrike, där regnet hällde ner över vårt lilla Wikkel-house på Domaine de la Residence;
Ett riktigt bra och hundvänligt stopp på vägen visade det sig vara. För det fanns fina små promenadstråk och för mig fanns en pool, där jag plaskade runt i ensamt majestät.
Mat fick vi också på restaurangen, där plötsligt stora filmdukar rullades ner för fönstren och ett nästan halvtimmeslångt bildspel om Rom spelades upp, ackompanjerat av italiensk musik i en salig genreblandning.
Lite udda, onekligen, men det var förvånansvärt underhållande.
Resan genom Tyskland flöt sedan på ovanligt bra men autobahn är, comme d’habitude, mestadels en mördande trist historia. Men vi plöjde hela sträckan och landade i Heiligenhafen för övernattning innan ruttens sista resben genom Danmark och Sverige.
Soluppgång över Fehmarn
I Heiligenhafen stötte vi helt oplanerat på languedocvänner, som också var på väg hem. Vi käkade trevlig middag tillsammans och sedan övernattade vi på ännu ett riktigt bra ställe; ett mysigt, rent, väldigt trevligt och framförallt hundvänligt ställe:
Handdukar till blöta, sandiga hundtassar i hotellentrénBeach Motel Heiligenhafen
Jag tror att vi hittat en ny favoritrutt genom Europa. Bra övernattning är A och O – jag är färdig med hotell som inte håller måttet! Prismässigt var de båda ställena högst rimliga också. Men det kanske skall få dröja lite innan vi bilar ner igen, för trots god nattsömn i sköna hotellsängar, så tar det på krafterna att vara ute på långtur på vägarna.
Men med det sagt är redan nästa murvielresa bokad. Med flyg och utan övernattningar efter vägen.
En och en halv vecka har gått sedan jag lämnade Rättvik. Eller åtminstone lämnade den vackra dalaorten som en fysisk plats; jag fortsätter att arbeta för kommunen på distans ett tag till under hösten. Hade jag fått önska mig något, hade det varit att mer koncentrerat fått fokusera på utvecklingsfrågorna men de trängs som så ofta bort av de mer vardagliga i alltför stor utsträckning. Men jag skall inte klaga, för uppdraget är bra och själen har fått sitt med allt vackert som ständigt fångat mitt öga.
Men nu är det Murviel som gäller och här är det trots allt mer av det landskap och framförallt det klimat som får mig att må som allra bäst.
Snart en vecka har gått av en mer rumphuggen murvielvistelse än vad jag ursprungligen hade planerat för. Men nu sitter jag här i solen, med fötterna i det ljumma turkosa, och låter lugnet ta tag i mig.
Den tre dagar långa resan ner är till slut bortvilad men rättviksjobbet har fått följa med ner tillsammans med fix med mitt egna Kennari; det lilla företaget som hjälper skolor med fjärrundervisning i modersmål. Det är inte alldeles lätt att låta jobbet begränsas till bara ett par dagar i veckan men jag försöker. Med fötterna i poolvattnet stirrar jag på vårt poolhus och skissar på en ny exteriör med vikdörrar längre ut än de befintliga. De som finns där nu gnisslar och kärvar ihop konstant och de som stänger uteköket hoppar fortfarande ur skenan de löper i och blir potentiellt livsfarliga.
Skulle vinden få ordentligt fatt i dem när de är öppna, skulle de kunna mosa också den mest imposanta av trädgårdsgäster. Så kan vi ju faktiskt inte ha det längre!
En liten utbyggnad i glas på max en halvmeter, tänker jag därför. Vikdörrar, förstås, för att de skall kunna öppnas maximalt och i härdat glas, såklart. Vi får räkna på det. Tanken är också att göra poolhuset mer beboeligt för fler, genom att det lilla boxrummet då skulle kunna rymma en fullängdssäng till. Då kanske vi också skulle kunna nöja oss med att bara hyra ut poolhuset och ha det stora som bara vårt och några utvaldas. Airbnb har visserligen fungerat bra men uthyrning i större skala kräver en hel del. Jag har också insett att vi behöver finnas mer till hands, åtminstone mellan uthyrningarna. Ja, ja, on verra! Jag varvar mina lata timmar vid poolen med jobb, som sagt, och fix med huset. Än så länge har det bara resulterat i tre målade tavelhyllor och ordning på tavelväggen, som ersätter den trasiga extrabädden, äntligen.
Färg har dessutom införskaffats och fraktats ner för att äntligen få ny färg på de kritvita sovrumsväggarna:
Jotun minerals, för enkelhetens skull, fick det bli. En dov persikofärg till huvudsovrummet och en halmgul till de båda gästrummen hoppas jag skall bli toppen. Idag på förmiddagen bar det av till Caylar för att reka lite. Kunde vi månne hitta stommen till den inglasning av verandan på framsidan av huset som vi tänkt oss?
Inspirationsbild!
Nog för att stället är fullständigt proppfullt med gamla grindar, staket, portar, dörrar och fönster i smide men det krävs att vi tar med oss en kunnig person för att se vad vi faktiskt skulle kunna använda som delar i vårt framtida jardin d’hiver på framsidan av huset.
Vi hittade en vacker dörr, som nog skulle kunna passa och som den gamle monsieur’n sa sig vilja ha 100€ för:
Hittar vi bara en kunnig smed som kan hjälpa oss att plocka ihop materialet på smidesjärnsbrocanten i Caylar, kan vi få till något riktigt snyggt och unikt. Men det var ju just det; var hittar vi en smed med ett sådant specialintresse och som inte kostar så himla mycket att det faller på det?
Nåväl, så länge får det duga med att drömma och planera och det äger sin alldeles speciella charm det med!
Nära Caylar ligger för övrigt Cirque de Navacelles och dit åkte vi i väntan på att Skrotnisse skulle öppna. Men det är en annan historia för ett annat inlägg.
I min pendlarbil på väg upp till Rättvik fick jag plötsligt för mig att jag skulle skriva. Jag blev uttråkad av alla granar och furor och plockade fram min reMarkable. Vad jag fick ur mig? Tja, en lägesbeskrivning, typ:
Jag är på väg till Rättvik i bil igen. Som passagerare den här gången. Vid ratten sitter L, så att jag skall få en paus från pendelrattandet, och i baksätet sover hunden lycklig över att få följa med.
Tre veckor återstår av mitt uppdrag på plats, sedan väntar en nedbantad version av det på distans. Det är en sällsamt vacker augustidag och vi susar fram på nästan tomma landsvägar med solen silande genom rader av spikraka furor. Upplevelsen är en helt annan än den under torsdagskvällens körning på samma väg fast åt andra hållet för en vecka sedan. Då var jag ensam i bilen och min blick svepte från höger till vänster och alla övriga sinnen var på helspänn. Det är älgland vi pratar om på sträckan mellan Rättvik och Karlstad och i skymningen känns skogen lika hotfull som den är glittrande vacker i förmiddagens augustisol. Här vill jag verkligen inte köra i vare sig tät novemberdimma eller i lovikkasnö i januari, så just detta veckopendlande är för mig synnerligen säsongsberoende.
Inte bara älgland, utan epa-traktorland också…Jobbdatorn har på fler sätt än ett inte greppat att semestern är slut.Lingonris på frukostbordet på Lustigsgården
I Murvelhuset njuter just nu tredje omgången hyresgäster av tillvaron och det innebär ett välkommet tillskott i murvelkassan. Det behövs för de två projekt vi tänker oss inför nästa säsong, med poolhusförbättringar och förhoppningsvis ett orangeri på framsidan av huset.
Inspirationsbild…
En tur till skrotnisse i Caylar har för ändamålet hamnat på min to-do-list inför vistelsen i september. Stället är ett Mecka för den som letar efter återbrukade räcken och fönster & dörrar i smide.
Caylar, 2018 – det är här jag hoppas hitta smidespartier till mitt orangeri…
Sedan återstår bara att hitta en duktig hantverkare som kan hjälpa oss att få härligheten på plats, förutsatt att skattkistan i Caylar kan få fram materialet, vill säga. Sådant sitter jag och tänker på medan mil efter mil av skog passeras. Till slut blir den utsikten tämligen enahanda och jag längtar efter vidder och utsikt över västkustskt hav, eller över languedocska vinfält, eller för all del över Siljan!
Det senare duger bra som substitut ett tag; det är ju inte för inte som den vackra sjön i folkmun kallas för mashavet!
Murvielklotter 