I en provisorisk valphage

Etiketter

, , , ,

… av kompostgaller ligger Kerstin och sover. En snart tio veckor gammal lagottoullig sötchock valpsover tungt medan jag blir sittande bredvid, uppfylld av den där allt uppslukande förundran över det nya lilla livets perfektion.

Naturen har ordnat det vist med den där gulligheten som väcker omsorgsnerven också hos den allra mest förhärdade. Nu tillhör inte jag just den förhärdade skaran utan är istället den som börjar ge ifrån mig förtjusta läten redan vid blotta tanken på liten Kerstin.

Alltså sitter jag här och njuter av mitt sovande pälssällskap.

Jag är valpvakt.

Det är första gången.

På TV:n rullar Musikhjälpen.

Stickningen har fått följa med men den förblir liggande bredvid mig.

Det är lika bra det. Jag stickar som en tokig och har stickat på mig både onda armbågar och en knasig pekfingerled. Hela min kropp berättar att det är dags för julledighet.

Den är mörkertrött.

Bångstyrig att tippa ur sängen på morgonen, trots att den vaknar tidigt.

Helt omöjlig att hålla vaken när den slängs i soffan om kvällarna.

Så ljustörstande att den börjar bli irriterande att släpa runt på. Den, kroppen alltså, drömmer om att vakna i murvelhuset av att solen letar sig genom de kala trädgrenarna och in genom fönstret som står på glänt.

Insvept i duntäcket mot den kvardröjande nattsvalkan, sträcker den långsamt på sig och med påfylld energi tar den sig an den occitanska varianten av tidig vinterdag.

Jag lovar att det är något helt annat än det mörker som så här långt lidet på den västsvenska vintern hotar att krama ur den sista resten av fysisk energi hos mig.

Det är märkligt. Jag tycker ändå att jag har det bra. Jag jobbar på världens finaste arbetsplats med de bästa av kolleger – både bepälsade, behornade och tvåbenta sådana –

och får hänga med Kerstin, prinsar och mina viktigaste i världen, så den mentala hälsan är det inget fel på.

Varje terminsslut ser ut så här och så har det alltid varit. Det tär bara mer på min allt äldre kropp nu. Den behöver mer omsorg än den får.

Jag skall försöka ge den lika mycket kärlek som jag ger mina ständiga renoveringsobjekt. Den behöver ju så lite. Dagar i Murviel räcker bra. Särskilt när de följer på julfirande med precis alla som behövs för en riktigt god jul.

Om bara en liten vecka…

Oförutsägbarhet och ombytlighet

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.

 

Inte bara vanligt vatten

Etiketter

,

Jag har sagt det förut men det kan måhända tåla att sägas igen; det är ingen enkel sak att byggleda på distans. Någon som minns att det pågår en murvielsk köksrenovering, till exempel? Etapp 2 var planerad att vara klar i september, så jag rusade runt under min septembervistelse för att få fatt i vitvarorna och lyckades nästan. Spisleveransen fick jag låta bygrannar ta hand om, medan kylskåpet hann komma innan jag flaxade norrut igen. Under min snabba oktobervistelse hann jag sedan montera återstående skåpstommar och jag hann också planera vidare med François.
I övrigt stod köksarbetet still.
Det står fortfarande till synes still och nu är det december.
Men inte allt arbete syns, minsann! Mejlväxling fram och tillbaka har pågått i några veckor och nu är till slut kökskranen – vår
robinet – beställd! Ur den kommer vi att kunna fylla många glas med bubblande, kylt och filtrerat vatten.

En kraftfullare variant än vad som normalt installeras i vanliga hem fick det bli, men med varma somrar och semesterfirande familjemedlemmar och vänner i långa rader, känns det bra att arbetet med att hålla vätskebalansen blir mindre slitsamt när kranen är på plats. Inget mer kånkande på petflaskor från affären och ingen kyl proppfull med vattenflaskor på kylning. Bara att vrida på kranen och voilá; friskt, kallt, bubbligt och miljövänligare vatten!

Ville bara berätta. Att jag ser fram emot det. Kökets kanske mest nödvändiga pryl, faktiskt. Och jag är inte ens lite ironisk.

Bara trött, för det blev visst lite sent igen.

Bonne nuit!