Så går en vecka i Murviel…

Etiketter

, ,

Det känns som om vi varit här mycket längre. Det är en långsam lunk och en stilla vistelse. Vi får besök av badglada barn ibland, som tur är,

men umgänget i övrigt får ske i små portioner, några i taget.

Medan vi semestrar vid poolen med slöläsning, korsord och ohemula mängder vatten, fortgår arbetet nere i huset. Halva rummet är klart och attiraljerna har flyttats till den färdigmålade delen och målarna har kastat sig över köket. De är alltid tre stycken, ibland fyra och det går undan, vill jag lova!
Städar efter sig gör de hela tiden också.

Det känns nästan oanständigt slött att överlåta allt arbete på andra men jag tror inte de vill ha vår hjälp. Skulle vi gjort det själva, som jag i något outgrundligt anfall av optimism hade tänkt mig, är det tveksamt om det hade varit helt klart ens nästa sommar! Lika bra hade det definitivt inte blivit och inte hade vi gett oss på bjälkarna heller. Och bjälkarna, ja, de gör hela rummet och jag älskar dem! Dessutom kommer de att knyta ihop alltihopa, eftersom de har nästan samma nyans som bänkskivorna av ek.

Hyllplanet vid bjälken är densamma som bänkytorna

Varje morgon knatar L till bagaren medan jag får fram frukosten på terrassen. Då är de redan igång med arbetena inne i det stora rummet. Efter frukost far L och handlar medan jag får undan äteriet och kanske hinner med första simturen innan han är tillbaka. Det är samma rutin varje morgon och vi är tidigt uppe numera. Fast imorse for jag iväg istället, utrustad med handsprit och munskydd. På SuperU var alla väldigt noga med att hålla avstånd, måste sägas, trots att det ändå var en hel del kunder i affären. Och munskydden? Jag kan inte låta bli att fundera över om de där hemmatillverkade av tyg verkligen tvättas efter varje användning? Och det petas och pillas på dem; jag gör det själv utan att tänka men då åker den medhavda spritflaskan fram och händerna spritas! Munskyddet åker i tunnan utanför affären direkt när inhandlingen är avklarad. Inget återbruk här inte!

Vanligtvis har jag inga som helst problem med att handlingen inte sköts av mig. Fin arbetsfördelning, rentav. Men idag var det dags för en apéro med några av bygrannarna för att fira sagda L, som fyllt jämnt och då kan jag ju inte gärna överlåta införskaffandet av varorna åt honom. Något slags överraskningsmoment fick det ju ändå lov att bli.
Maria, byns totala tårtmästare, fixade tårtan;

 

En bragd under normala omständigheter men nu, i värmen, inget mindre än ett mirakel!

En pyramid med hieroglyfer till pensionären (nåja, kanske ändå inte riktigt) som skall läsa arkeologi i höst. Dessutom fick han en surikat iklädd khakiuniform – passande i öknen och för att L gillar surikater.

I övrigt fick tilltuggen vara av sådan karaktär att ingen tillagning krävs, eftersom köket är täckt av både fint byggdamm och skynken som skydd för målarskvättet.
Jag försökte göra mig till med presentationen istället, inspirerad av en bild på Instagram…

Vi hade egentligen planerat för en stor sommarfest men det var före Corona… Nu fick vi istället se till att vara tillräckligt få för att kunna sitta familjevis och buffén fick bli coronaanpassad den också, med den obligatoriska spritflaskan strategiskt placerad vid ena änden av buffén.
Det blir sisådär ett års förskjutning på allting, så det är mycket som förväntas hända nästa säsong. Den manar till eftertanke hela tiden, denna covidriga situation, men det finns något högst tillfredsställande i det också. Det behöver inte alltid vara så stora åthävor; en liten fest är också en fest!

Och barnen badade, drack Orangina och lekte med hängstolen

medan vi vuxna sorlade på medan myggorna bet. Inte mig men de andra.
Nu sover jubilaren, allt är bortstädat och jag, comme d’habitude, dröjer mig kvar på terrassen omsluten av sammetsnatt.

Klicka på bilden för ett kvällssvep med musik!

Semester

Etiketter

, , , ,

Den har infunnit sig. Semesterkänslan. Jag har inte lämnat huset och trädgården alls idag. Jag har läst, stickat lite, simmat, slumrat, simmat lite igen, ätit en lätt lunch, simmat, slumrat på ett flytetyg,

fått stekt medelhavsmakrill till middag, ätit en glass, sippat lite rosé och har njutit av kvällen och utsikten. Loj, som läser deckare på schäslongen iklädd tubsockor och gympaskor,

och himlen och träden som speglar sig i poolen. En och annan pytteliten languedocsk mygga gör sig påmind men de är inte många. Enligt säker källa for en myggbil genom byn några nätter innan vi kom och sprejade giftigheter på kräken. Tur det, för trevliga är de inte och Loj blir också trevligare när de är färre. De gillar honom, nämligen, men han gillar inte dem.

Cikadorna har tystnat, svalorna har jobbat klart,

och ensamma ugglan håller mig sällskap.
Kvällarna avslutas på terrassen nere vid huset. Framför mig ligger trädgården i sammetsmörker och det prasslar lite i lövverken. En turkos strimma upplyst pool syns, ackompanjerad av ljusslingor och solcellslampor lite här och var. På bordet levande ljus och ett glas vatten. Det är allt.

Jag tror att kvällarna är det jag tycker allra mest om här. Mörka, varma, omslutande.
Sorlet från trädgårdarna runtomkring. Loj som gått och lagt sig och jag ensam kvar ute.
Och så lilla älskade Bertil, som drömt något och vaknat och vill ringa mormor på Facetime. Jag får vara med en stund och natta på distans, sedan säger han pussåkram och gonatt och jag känner mig för en stund alldeles äktlycklig.
De här kvällarna…❤️

En viss tvekan

Etiketter

,

Det är som att vi trevande letar oss tillbaka till varandra igen, murvelhuset och vi.
Till och med solen har tvekat lite idag.

Jag har rensat i poolhuset och spolat rent i poolbadrummet, tvättat klinkersen och betongsulan vid matplatsen.

Mattor har kommit på plats och ljuslyktor har placerats ut. Kuddar och dynor har skakats av och lagts på utemöblerna. Här är vårt vardagsrum om somrarna och det kommer att vara ännu mer så nu, medan arbetena pågår nere i huset:

Torgmarkisen är fransig och tyget sprött; den får göra sin sista säsong i år.

Poolbadrummet ramas in av nytt vildvin – det är helt galet hur fort det växer! – och jag tycker det är så charmigt.

Vi lämnar det kvar tills i höst men då måste det ner, tillsammans med murgrönan och vildvinet på grannladans vägg, annars kommer råttorna och bygger stad i det igen.

I takt med att vinter- och vårskräp försvinner, blir huset åter mer och mer vårt. Det surar en aning fortfarande, som om det vill berätta att det känt sig övergivet. Bortglömt.
Hus skall bebos.
Murvelhuset vill bebos av många men i år får det nöja sig med L och mig. Vi är ändå glada över att äntligen få ta hand om varandra, vårt hus och vi. Jag inbillar mig att jag kan se på husets väggar, hur det lite nymornat och stelt sträcker på sig och undslipper sig ett försiktigt ”välkomna”. Vi ber om ursäkt att det dröjt så länge och förklarar för det att ett virus kom i vägen,

Fransk coronahumor...

för både den sedvanliga säsongsöppningen under påskveckan och för hela familjens sommarplaner. Jag berättar att familjen längtar hit och med det tycks huset låta sig nöja.

Det är ljuvligt.

Cikadorna håller samma konsert som alltid, duvorna, som verkar ha slagit läger på grannladans tak, har skrämts iväg och poolen glittrar som den alltid gör.
I byn finns de fastboende vännerna men flera badkompisar saknas i år.
Claes och Eva, som alltid är pigga på tidiga morgonutflykter till falaiser och till ställen de hittat och gärna visar oss andra.

Juli 2019

Bitte, min mesta badkompis och Janne med den underbara takterrassen och Åsa, som kommer cyklande med sin lurviga lilla Aska från grannbyn St Genies.

Aska sprang lägligt in i bild!

Den här sommaren kommer de inte och trots all sommarparafernalia blir det inte riktigt murvelsommar utan dem och familjen i omgångar på plats.
Vi utnyttjar detta något trista faktum genom att låta hantverkare gå loss på det stora rummet, som sagt. Skulle någon nu lyfta på luren och hojta ”hej, vi kommer!”, skulle vi tvingas säga att det inte går. Alla sovrum utom vårt är tillfälligt plomberade och i hallen på andra våningen står möbler staplade. Fint damm ligger över alltihopa, trots att Will och hans kompanjoner ägnat två dagar åt att städa bort så gott det går.

Första dagen på plats har varit sval för att vara sydfransk sommar och det var kanske lika bra det. Risken hade annars varit överhängande att jag legat blötlagd i det turkosa större delen av dagen. Imorgon kanske jag gör det och då är det dessutom trevligare och lite mer iordninggjort runt omkring mig än vad det annars hade varit. Lite socialare är vi förhoppningsvis då också. Det dräller ju faktiskt av bra folk härnere, trots att den vanliga skaran inte är komplett. Och dem vill vi ju träffa!

Påsk 2019