Kvällarna i Rättvik är svala nu och om natten drar jag upp täcket över öronen mot nattluften in genom det öppna fönstret. Den intensiva delen av mitt uppdrag i denna vackra del av landet börjar tugga sig mot ett snart avslut.
De här kannorna lär det finnas många av på dalaloppisarna – skall försöka hitta en sån!Klicka på bilderna för full storlek!
Jag har gillat mitt dalauppdrag och tycker fortfarande om det. Det skall också ha något slags fortsättning ett tag till, om än inte på plats särskilt mycket. Och det är tur, för trots att det är ett finfint uppdrag, så längtar jag hem till Tjuvkil och till en lugnare lunk ett tag. Resorna börja ta ut sin rätt och kroppen är trött nu, berättar den. Jag lyssnar på det, lägger mig tidigare och ger efter när gäspningarna blir för många. Nu vill jag vakna i min egen säng om morgnarna, titta ut över grannskapet, kramas med hunden och äta frukost i mitt kök utan så många tider att passa.
Jag längtar efter att få packa upp alla olika stadier av min packning och hänga upp alltihop i min klädkammare igen.
En jobbvecka i Rättvik kräver sin speciella packning, en vecka i Stockholm, Karlstad eller Oslo en annan, och när det skall bilas mellan Tjuvkil och Murviel krävs ytterligare något helt annat, med tanke på att väskan skall packas upp på flera olika ställen och, om jag har otur, ta hänsyn till alla möjliga sorters temperaturer och väderslag.
HeiligenhafenLuxembourgAlvisse Parc
Jag känner mig som en baglady nu, ständigt med en packad väska på armlängds avstånd.
Jag har inte varit hemma i Tjuvkil sedan i midsomras och det är ju inte klokt, egentligen. Fast det hittar ju sin förklaring i att jag helt självvalt och med stor glädje lajvar Mary Poppins när jag med väskan packad turnerar mellan mina små älsklingar och både barnvaktar och njuter av att få vara nära dem.
Och ändå. Murvieldagarna har fått stryka rejält på foten detta år och den där långa, sammanhängande vistelsen har vi inte lyckats få till. Lika mycket som jag längtar hem till Tjuvkil, lika intensivt längtar jag efter ändlösa veckor i Murvelhuset, kanske till och med utan avresedagen inbokad. Jag skall planera annorlunda nästa år, har jag lovat mig själv.
Vi tog oss en rekordkort sommarsejour i vårt Murvelhus i år. Mycket av tiden gick åt till att iordningsställa och ändra om sådant som vi behövt göra ett tag, men som vi inte hunnit med tidigare i år. Det har ju varit en minst sagt hektisk vår sedan jag tog uppdraget i Rättvik i april. Familjen har dessutom prioriterats framför murvelmys och det har varit både nödvändigt och väldigt fint. Under årets murvelsemester varvades husfix med sköna timmar vid poolen; fysiskt arbete klarades av innan middagshettan satte in och efter att solen försvunnit bakom grannens hustak om kvällen.
Vi fyndade en bredare säng till det ena gästrummet och flyttade den gamla 140-sängen till det andra gästrummet. Där behöll vi den ena av de två enkelsängar som tidigare stått där, eftersom huset i slutet av säsongen har många gäster.
Ny 160-säng – tack, Davidssons!140-sängen fick flytta på sig.Ena enkelsängen kvar……blev en smula trångt, så den kommer nog att få flytta på sig så småningom.
I det stora rummet på entréplan har till slut dagbädden Hemnes gett upp:
Tavlor och vägghyllor skall upp men det är skönt med mer utrymme vid matplatsen!
Den har använts hårt i över 12 år, så den får ändå anses ha gjort vad man kan förvänta sig av den. Det kan vara så att ett och annat barn har hoppat och härjat i den genom åren, dessutom… Jag är inte särskilt ledsen över att den är borta, eftersom jag tyckt att den varit lite för skrymmande där den stått. Den har blivit kvar, eftersom sängplatserna behövts, inte för att den tillför något annat till inredningen. Nu får de sängplatserna istället i framtiden lösas med extrasängar, som tas fram vid behov.
Uppe i poolhuset har nya sovplatser ordnats i lilla boxrummet. Det där har jag funderat på hur vi skall få till hur länge som helst och till slut tänkt att vi skulle behöva platsbygga en våningssäng. Sådant kan vi inte fixa själva och hantverkshjälp kostar mer än Ikea, så vi löste till slut rummet med hjälp av den blågula kompisen.
Hantverkshjälp kommer att behövas iallafall för att ändra på dörrarna för att ge mer plats i det lilla rummet. Jag vill att det skall gå att öppna upp hela dörrväggen, precis som i det stora poolrummet, fastän med dörrar som löper smidigare. Fönsterrutor vill jag ha även in till lilla rummet, precis som vi låtit göra in till det stora. I den tankeprocessen landade jag till slut i att vi kanske lika gärna byter vikdörrarna i hela poolhuset, eftersom de blivit både tröga och i vissa lägen till och med farliga.
Vikdörrar längre ut vid pelarna skulle dessutom göra framförallt det lilla boxrummet större och därmed mer funktionellt. Pinterest och Google konsulteras därför flitigt nu för att få tips på smarta och inte alltför dyra lösningar.
Bilder från dofab.se
Jobbigast av alla våra småjobb denna gången var just att montera och få loftsängen på plats i det lilla boxrummet.
Skruvarna var många och monteringen tog tid, även om det inte var särskilt komplicerat. Men det hann bli rejält varmt innan jag var klar och det var inte helt lätt att baxa in monstret i det pyttelilla rummet. Den inåtgående dörren gjorde det inte direkt lättare och just den dörren blev startskottet för planerna på att byta ut hela dörrhärligheten i poolhuset till nästa säsong. Det ena ger dessutom ofta det andra, så nu funderar vi på att försöka hyra ut poolhuset separat som ett enklare och billigare semesterboende, men med full tillgång till poolområdet, förstås. Poolen är ju liksom det som lockar mest hos dem som lånat eller hyrt vårt hus sommartid iallafall.
Trots allt fix vi hade att göra, var det så galet skönt att vara där. Någon riktig canicule upplevde vi inte men det var ändå ordentligt julivarmt. Jag låg blötlagd större delen av den varmaste delen av dagarna men svepte till slut en handduk om kroppen, torkade mig och njöt av den något svalare men fortfarande ljumma kvällen. En och annan byfest klarades av,
liksom sedvanlig fredags-AT (aprés travail) på bykrogen och en sväng in till Béziers.
L’OrangeriePlace Jean Jaurés
I övrigt och när morgonens bestyr klarats av, tog vi det lugnt. Något annat är inte möjligt efter att dagen på allvar anmält ankomst med temperaturer som inte tillåter några mer avancerade övningar.
I september är vi tillbaka igen. Jag har då en del fjärrjobb framför skärmen att göra men i övrigt tänker jag bara fixa med sådant jag känner för, som att måla några väggar och kanske dörrar och sortera vår garderob?
Utflykter blir det garanterat; några frukostutflykter till havet, restaurang- och vingårdsbesök samt kanske lite sightseeing där vi inte har varit förut.
Min sommar fortsätter, alltså, även om några veckors intensivt jobb i Rättvik väntar först.
Utsikt över Siljan från min hotellrumsbalkongpå Lustigsgården.
Det är mindre än två veckor sedan vi kom hit och ändå känns det som vi varit här länge. Sommarvistelsen har aldrig varit så kort som i år och det känns lite märkligt. Skälen är många till att det blev så och det är också alldeles självvalt. Imorgon fylls huset med gäster och innanför terrassdörren är huset fejat och iordningställt för deras ankomst. Jag har hällt upp ett glas immande kallt rosé och bälgar dessutom i mig det ena glaset vatten efter det andra.
Dagen har varit varm och jag har varit igång en stor del av den. Mitt på dagen går dock inte det; då ligger jag istället nedsänkt i det turkosa i vår trädgård.
Boken jag fick i födelsedagspresent förra året och som jag började läsa då och sedan glömde bort. Nu har den hållit mig sällskap vid poolkanten och gett mig många igenkänningstillfällen. Författaren skriver om sitt hus i Roquebrun…
Sista badet innan hemfärd är alltid bitterljuvt. Aldrig är det så skönt som just då och aldrig blir det så långt som då. Efteråt blir jag sittande och tittar på rörelserna i vattnet, som min kropp just skapat och nyss lämnat, och tankar på vad som väntar därhemma bråkar om att få ta plats.
Jag är mer rastlös än vanligt inför denna hemfärd. Jag skulle behöva vara på minst fem olika ställen samtidigt de kommande veckorna och att det inte är görbart stressar mig mer än vanligt. Det blev en stökig sommar på alla möjliga sätt för många av mina allra mest älskade och vi får gå in i hösten utan den där långa, slappa, vilsamma sommaren som vi alla hade behövt. Jag tror att vi måste vara snälla med oss nu ett tag och inse att stordåden får vänta.
Ikväll, medan mörkret snabbt sänker sig över vår trädgård, har jag ändå tagit mig tid att som vanligt beundra tornsvalorna som blixtsnabbt susar genom luften, dyker och vänder uppåt igen De är färre nu. De är på väg söderut redan. Men cikadorna stannar. De gnisslar och fortsätter låta tills de plötsligt tystnar tvärt, nästan samtidigt allihop. De får sällskap en kort stund av fladdermössen, som byter av tornsvalorna i jakten på mygg och andra insekter. De fladdrar verkligen. Man hör det när de kommer nära, för ganska nära kommer de. Det är skönt med pergolataket, för med tanke på all fågel- och fladdermusspillning som hamnar på det, hade det inte varit så kul att behöva ducka för det. Fast jag gillar de små rackarna! De är häftiga, väldigt skygga och, som sagt, världens bästa myggjagare. Fast jag undrar om de inte ändå är ena riktiga latmaskar, för jakten pågår inte särskilt länge och fladdret från dem tystnar samtidigt som den sista cikadan ger upp och fäller ihop sina vingar någonstans i lövverket i trädgården. Då drar ensamma ugglan igång med sin klagolåt. Den låter lite spöklik men det är sommar och byn låter också av annat. Som bilarna på gatan utanför, grannhundarna som skäller eller barn som nattbadar i någon av alla trädgårdspooler som omger oss. Det känns tryggt och värmen om kvällarna är något som jag definitivt kommer att sakna så fort jag är sverigehemma igen. Den och alla nattljuden, det försiktiga prasslet i det torra gräset, kyrkklockorna, glada röster på gatan utanför och vår Stina, som jag jagar in varje kväll, eftersom hon får spel av minsta lilla plötsliga ljud, hur försynt det än låter. Den lilla vovven, som kurar ihop sig på sin egna kudde mellan sina människors diton varje kväll,
och vars kroppsspråk berättar så tydligt det bara går att vi är hennes och att hon både älskar och älskas så där självklart och förbehållslöst som bara en liten kärleksfull jycke kan.
Imorgon sätter vi oss i bilen och kör första etappen till Luxemburg. L har redan lagt sig, medan jag klämmer ut det sista av sammetsnatten och tänker stanna uppe tills ögonen faller ihop. Det blir inte jag som kör. Jag tänker sova första biten, sedan skall jag öppna bilkontoret. Vi sticker innan solen hunnit upp över cypresserna i trädgården och jag måste vakna av väckarklockan istället för av att solen värmer mina bara ben.
Mitt klottrande har verkligen hamnat i skymundan den senaste tiden. Jag gör mina reflektioner varje dag på Instagram och däremellan är jag mormor, farmor, rektor, mamma och allt möjligt annat. De senaste par månaderna har jag tillbringat i Dalarna tillsammans med några av mina allra mest älskade familjemedlemmar,
och för ett tillfälligt uppdrag på två skolor i vackra Rättvik. I höstas rektorade jag mig i Växjö och lärde känna så fina kolleger och medarbetare. Rättvik bjuder på precis samma sak och jag har och har haft det så bra här. Uppdraget fortsätter en liten bit in i höstterminen och det känns också bra. Det är som att jag har hittat mitt ”mojo”, min plats i skolvärlden. Jag kliver in, gör min analys av läget och sätter igång. Efter nära 40 år i skolans värld vet jag nog ändå vad jag gör och mitt kringflackande rektorsliv har gett mig ny energi – jag tycker om att jobba igen!
Maj på besök i en av ”mina” skolor
Sejouren i Dalarna är inte bara jobbmässigt något av en succé för min del; jag är faktiskt också alldeles tagen av landskapet och vänligheten jag möter här.
Och just när jag trodde att utsikten vid Söderås var något av det vackraste jag sett,
så letade jag mig vidare till Tällberg och tappade andan igen. Här finns de små kluster av hus som skapar små byar kvar och det bidrar till idyllen. Landskapet är kultiverat, hagarna omgärdas av gammeldags gärdesgårdar och allt är otroligt välskött. Det skulle kanske kunna upplevas som lite kulissartat men det känns istället bara levande och ompysslat. Små byar är fint, både i Dalom och nere i vårt franska viste!
I Tällberg tog L och jag in på Dalecarlia Spa Hotel, åt gott, simmade i spaavdelningen
och njöt av utsikten från vårt hotellrumsfönster. I Tällberg skall jag se till att semestra igen någon gång framöver. Ett Siljan runt känns som en bra idé – nästa sommar, kanske?
Dalavädret var dock äktsvenskt och jag har längtat ner till Murviel, till värme,
till ljumma kvällar,
Petetas i Murviel sommaren 2019
till cikadeväsen,
och till umgänge med vänner,
Herrplask sommaren 2013
I år är vi för ovanlighetens skull inte där samtidigt som solnafamiljen och det är förstås lite trist, men vi tar hand om en av mina ögonstenar istället och både kortar och senarelägger vår vistelse på grund av det. Det är jättefint, det med. Det kommer att vara värt uppoffringen att inte tillbringa lata sommarveckor i Murviel.
Jag har varit i Värmland för att vara beredd att passa en blivande storasyster;
innan jag drog vidare till Solna, där jag och L fixar i solnafamiljens radhus,
En liten lillasyster till Maj dök upp för en vecka sedan, bara timmar efter att jag var tvungen att åka därifrån! En smula snopet var förstås det, men igår for jag dit över dagen för att snusa på och beundra den nya lilla.
Nu är jag femfaldig mormor och tvåfaldig farmor och jag känner mig som värsta matriarken…!
Och jag höll nästan på att glömma! Vi har firat en så fin student,
Dessutom har bröllop hållits och min mamma fyllde 95 på samma dag.
Det var så fint och kändes särskilt märkvärdigt, eftersom de två datumen sammanföll och för att trakten har så många beröringspunkter med båda sidor av sonens familj.
Midsommar firades i Tjuvkil, där Åsa och jag invigde min kanot på spegelblankt hav;
Om en vecka bär det till slut ändå av till Murviel men bara för två veckor, vilket är en rekordkort sommarvistelse där för oss.
Mycket tid för stilla kontemplation har nämligen inte denna vår och sommar hittills bjudit på. Jag skall ta igen det i september och oktober, då jobbdelen av mitt liv får sakta ner för ett tag. Kanske kan jag då även återuppta mitt bloggande med tätare intervaller igen. Det är iallafall ambitionen!
Eller var det snarare en något tidig försommar jag upplevde? Efter ändlösa veckor med frost på bilrutan,
is på dalasjöarna och till och med lätt snöfall på vägen mellan Falun och Rättvik om morgnarna, så landade jag under mitt orangea parasoll i en skönt väderbiten transat med hunden flämtande i solen och tvätt på tork i en knappt märkbar vind.
Jag sätter mig sällan i direkt sol numer. Åtminstone inte om det inte finns vatten i närheten. Att plåga mig till en solbränna är inte längre något jag ägnar mig åt, men värme storgillas. Alltså var de där varma dagarna i Tjuvkil efterlängtade! L klippte vår lilla gräsplätt och det doftade intensivt av nyklippt gräs blandat med små puffar av lavendeldoft från lakanen på tork.
Humlesurr, fågelsång och långt borta ljudet från Marstrandsvägen fyllde luften. Barnröster hörs där ständigt också och hela området andas liv och harmoni när alla letar sig ut ur sina hus för att sniffa på våren. Jag tillät mig att njuta av det. Imorse bar det av igen till den här ljuvliga lilla loppan;
Det är njutning av ett annat, fullkomligt ljuvligt slag. Med henne är livet ett sagoäventyr där Maj är regissör, rollbesättare, scenograf och manusförfattare och det gäller att hänga med i svängarna, för det går undan. Inom loppet av bara några minuter förflyttar vi oss sömlöst mellan Alfons, Pettson och Findus, Mamma Mu & Kråkans och Bockarna Buses värld. Det är hisnande fantasifullt och intensivt.
Mitt tillfälliga uppdrag i Rättvik är drivet av just möjligheten att få hänga mer med Maj ett tag. Det hann bli alldeles för lite av den varan under vintern som just passerat. Just nu funderar jag också över hur jag skulle kunna få till motsvarande med oslobarnbarnen och gullungarna i Solna, för hur viktigt det än är med långa vistelser i Murviel och vilsam tillvaro i Tjuvkil, så måste längtan efter småttingarna också hanteras. Flera av våra svenska vänner och bekanta i Frankrike har gett upp sina franska visten med hänvisning till just längtan efter barnbarnen. Jag förstår dem. För egen del är dock inte det aktuellt. Murviel är alldeles för mycket av ett ”hemma” för att jag skall vilja ge upp det.
Faktiskt är murvelhuset den plats som varit min längst av alla mina olika boenden genom livet. Det är också den plats jag älskat – och älskar! – allra mest. Om två veckor åker vi en snabbtur dit. För min del bara över en helg, med L kan stanna lite längre. Det känns lite som den tillvaro vi hade när murvellivet var nytt och Skavstakärran flög på lördagar och tisdagar. Det blev många korta resor och precis som då, är en helg bättre än ingenting alls. Allt har dessutom sin tid och nu är det intensivt jobb, barn och barnbarn som gäller några månader framöver.
Förra veckan, bara dagar innan vi flög ner till Murviel, satt jag i vårt tjuvkilskök och misströstade medan jag krafsade ihop ett inlägg som jag sedan inte hann lägga upp. Det handlade förstås om vädret och löd så här:
Det är april redan och påsken är avklarad. Jag sitter vid mitt köksfönster med ännu en kopp kaffe framför mig – vilken i ordningen vet jag inte; jag har tappat räkningen. Ute skiner solen på gnistrande vit snö, det droppar från taken och jag kan inte bestämma mig för om det är lite nostalgiskt mysigt ändå eller om jag bara är sur på skiten.
Jag får försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt och inse att detta mitt snöhat faktiskt inte är riktigt så kompakt som jag vill låta påskina. Det finns tillfällen när jag ändå motvilligt erkänner att det kan ha sina poänger. Det blir till exempel mysigt att kura inomhus; det är trots allt vackert att se på i rätt miljö; och aprilsnö försvinner snabbare än en avlöning där dagsmejan sätter igång att jobba.
Tidig förmiddag…… några timmar senare…sen eftermiddag…Och nar dagsmejan slutgiltigt gjort sitt.
Det porlar, kluckar och rinner. Hunden blir stående i dörröppningen istället för att genast springa ut som hon brukar när terrassdörren öppnas — Det är för blött, ser hon ut att tänka.
Den lille barnbarnsprinsen har åkt hem och huset är tyst. Solen in genom fönstren avslöjar små handavtryck och spår av gula stövlar som sprungit ut och in i nästan total frihet. Det gör mig en smula rastlös. Jag saknar honom, förstås, och ser till att sysselsätta mig för att hålla längtan stången. Imorgon drar vi söderut igen. Det blir en kortare tur än planerat, eftersom ett nytt hyrrektoruppdrag väntar.
I en dalastad den här gången, för det gäller ju att se till att inte hålla sig för nära sitt tjuvkilshem!
Ett bra sätt, kan jag berätta, att cementera sin hemlängtan. Min starkaste längtan just nu, förutom den ständiga efter småttingarna, är dock den till Murviel. Uteluncher och kanske årets första pooldopp hägrar!
Nu sitter jag här, med en utdragen utefrukost medan solen silar genom akaciaträdets lövverk. Hunden ligger bredvid mig på mjuka kuddar på en bänk med full koll på ägorna och med sina människor nära.
Hon trivs lika bra här som vi och hon är numera så resvan att hon stolt struttar fram på både flygplatser och tågperronger. Hon vet vad som väntar och hon får följa med och det räcker långt. Hon är inte så svår, vår jycke.
Som alltid när vi är här på våren är det säsongsförberedelser som gäller. Terrassen spolas ren och fixas till,
poolområdet fejas och befrias från vinterskräp och poolen öppnas för första gången för säsongen.
Det är helt ljuvligt att greja med, eftersom det så tydligt markerar slutet på vintersäsongen och bär på löfte om långa lata sommardagar på världens bästa plats.
Inomhus fejas det också och både klädkammare, linneförråd och skafferi får sig en rejäl översyn. Jag måste ha raka rader och prydliga högar i sådana utrymmen för att inte drabbas av klåda och stress. Med många gäster i olika omgångar är det ofrånkomligt att just min ordning rubbas en smula, så nu rev jag ut allt och började om från början,
Vid en sådan mer genomgripande städning är det nästan pinsamt att bli varse hur mycket skrot som bara skyfflas in i sådana utrymmen, för att för tillfället försvinna ur ens åsyn och sedan bli bortglömt och kvar i sisådär en fem år eller sju.
Men nu är det gjort.
Gårdagen visade temperaturer förbi 30-gradersstrecket och vi fick krypa in i skuggan med våra apérogäster, trots att klockan redan passerat 6 med råge.
Jag tappade räkningen på hur många gånger jag badade igår. Det var helt enkelt för varmt att stanna i solen utan att hoppa ner i det turkosa med jämna mellanrum. Vi njuter alltså av sommartemperatureri vår murvelträdgård. Jag hade gärna stannat hela våren men plikten och familjen kallar. På måndag är det dags; då bär det norrut igen. Det får gå.
sätter igång fantasin på mig på ett alldeles eget sätt. Hittar jag fjällvidder däruppe eller är det bara en hoper vassa toppar som kräver järnfysik för att bestiga?
På vägen från Béziers till Barcelona med tåg häromsistens hänger Pyrenéerna med länge. De dyker ständigt upp utanför tågfönstret och ingen skärm i världen kan konkurrera med utblicken över dem.
En riktigt klar dag kan vi se dem långt borta från utsiktsplatsen utanför slottet i Murviel men för de mesta göms de i soldis och för all del ibland av moln. Jag har flugit över dem många gånger
och nuddat kanten av dem i bil men aldrig på riktigt prioriterat att faktiskt åka upp i den i mäktiga bergskedjan. Varje gång jag ser dem, påminns jag om att det borde vara dags men hittills har det stannat vid det.
Men, som sagt, jag älskar berg. Fraktas gärna upp på dem, njuter av utsikten från dem och mot dem. Men de är också besvärliga, lynniga och till och med potentiellt farliga. Allt sådant vill jag hålla mig ifrån. Ändå dras jag till dem; känner mig trygg när de finns i närheten. Berg är barndom och trygghet. Berg känns igen. Halvvägs upp på ett berg med oändligheten framför mig är jag omsluten och känner mig vaktad på. Det är Telemark, Hardangervidda, Gaustatoppen, iskalla, blygrå Tinnsjøen och oändliga sommarveckor utan kompisar.
Det gamle huset, Tinn, Telemark
Men där fanns bestefar, onkel och tante och kusin Jarle, som byggde serpentinvägar för leksaksbilarna i dikeskanten tillsammans med mig. Jag kan blixtsnabbt plocka fram de där minnena. Allrahelst så fort ett berg dyker upp i mitt synfält.
Vi har sovit i egen säng och duschat i egen dusch och gjort vad vi har kunnat för att komma ikapp med förlorad sömn. Det blommar i vår trädgård och det är fint att vara tillbaka.
Vi har haft en alldeles fantastisk semester och jag vill absolut tillbaka till St Martin igen. Axlarna sjönk ner till ett läge som de nog inte befunnit sig i på väldigt länge. Jag skulle kunna berätta om hur härligt det varit med värmen och de kritvita stränderna;
och jag skulle kunna orera vidare om alla mocktails;
Och om mysiga, spektakulära, enkla och lite flådigare restauranger;
eller om den som var en stor besvikelse;
EmiliosThe Boiler House
jag skulle också kunna berätta om upplevelsen under Mardi Gras, då vi pustade i värmen och njöt av all färgprakt på Marigots gator.
Men jag låter bilderna göra just det jobbet. Jag skall istället ägna några rader åt det som istället golvade mig och som satte igång alla möjliga tankar hos mig. Jag har inte hunnit sortera dem alla ännu, men gemensamt har de att de har mycket få beröringspunkter med det som beskrivs i turistbroschyrerna om ”the friendly island”. Visst kändes St Martin både vänlig och välkomnande och ganska snart förstod jag att vår och andra turisters närvaro är alldeles avgörande för den lilla öns existens. Mycket lite produceras på St Martin, så det mesta måste importeras. Det gör ön sårbar. Att handla på SuperU hade känts helt hemtamt, om det inte vore för att hyllorna med jämna mellanrum gapade tomma.
Det två dagar långa relativa oväder som vi fick uppleva, märktes direkt i butikshyllorna, eftersom leveranserna försenades på grund av de kraftiga vindarna. Det är också förstås en kontrasternas plats, med vräkiga megalyxjakter i hamnarna och ute på redden;
Liksom groteska kryssningsfartyg,
Monstruösa Icon of the Seas
från vilka passagerarna fraktas i bussar till shopping och stränder i några timmar;
Bikini Beach när kryssningsfartyg anlänt…
Lyxiga hotell och semesterhus sågs också förstås, men det som framförallt ständigt var närvarande i mitt synfält var alla förstörda byggnader i olika stadier av återuppbyggnad eller som övergivna ruiner;
Över 90% av ön förstördes av orkanen Irma i september 2017. Vindar på över 80 sekundmeter hamrade över de Karibiska öarna i 37 timmar, vilket gjorde orkanen till den kraftigaste och mest ihållande sedan mätningarna började göras. Och St Martin var en av de hårdast drabbade öarna. Det återstår ohyggligt mycket återuppbyggnadsarbete och takläggarna på ön är de som över sju år senare får slita mest – utan hållbara tak är det ingen idé att göra något annat, så överallt står betongskal med vackra, solida plåttak i väntan på att mer pengar skall trilla in.
Här kommer vi och våra turistkolleger in i bilden. Vi handlar och vi handlar dyrt. Går det att veta att pengarna hamnar där de behövs som mest? Nej, det gör det förstås inte. Vi hyrde en liten studio av en privatvärd på Airbnb, handlade i affärer bortom turiststråken och på marknaderna och åt middagar tämligen långt borta från de lyxigare kvarteren. Direkt ner i småbutiksägares fickor, hoppades jag, men det där med att turista på ställen där fattigdom syns överallt är alltid ett moraliskt dilemma. Särskilt tydlig blev de stora skillnaderna i levnadsvillkor när vi gjorde en dagsutflykt till den gamla svenskön St. Barths. Den drabbades också hårt av Irma men av det syntes inga eller ytterst få spår. I Gustavia var gator och husfasader prydligt återställda och hamnpromenaden var en uppvisning i överflöd och privilegier.
Här fanns och finns resurser. Anrika Eden Rock, till exempel, totalförstördes men tronar återigen på sin klippa och bröstar sig med sin vackra, välordnade strand som om ingenting har hänt.
Hit åker Hollywoodeliten och här häckar kungligheter skyddade (nästan) från paparazzi och nyfikna blickar. En natt på detta hotell är inget för en plånbok i normalstorlek men en öl eller mocktail i baren, det unnade vi oss. Att sitta där omgiven av allt överflöd och fundera över alla sköna 💸 som sänkts ner i bygget för att de redan besuttna skall få tillgång till sin tummelplats igen, gör mig smått illamående. Hur många återställda bostadshus hade de summorna räckt till på St Martin, kan man undra?
På St Barth handlade jag ingenting. Men vi åt lunch på en ohyggligt trevlig restaurang längst inne i hamnen och dessutom var maten där både fantastisk och i sammanhanget helt normalt prissatt.
Bästa måltiden på hela resan!
Där satt vi en bra stund och mumsade, medan vi betraktade besättningarna på lyxyachterna svabba däcken och polera jollarna blanka.
Är det kanske en smula förmätet av mig att oja mig över hur vulgära skillnaderna mellan de båda öarna är? Eller för den delen över kontrasterna bara på St Martin? Behöver jag skämmas över min relativt sett priviligierade ställning och är det jag gör?
Jag vet inte. Men kanske det kan beskrivas som ett slags ansvar att se och att reagera; att åtminstone försöka förstå hur min egna närvaro påverkar i såväl negativ som positiv riktning. Jag behöver också ta reda på mer innan jag eventuellt åker dit igen, för tillbaka vill jag nästa år. Att klippa svansen av nordisk senvinter och landa en sväng i fransk vår innan återfärd till Sverige är det ljuvligaste och mest själviska jag har gjort på länge. Det har gett mersmak.
Murvielklotter 