Pinel Island

Etiketter

, , , , , , ,

Vi tog en liten färja till Pinel Island på atlantsidan och hamnade på ännu en paradisisk strand; den bästa hittills, i mitt tycke. Stranden är inte stor men sanden är gnistrande vit och den ligger skyddad från hårda vindar och de dyningar, som på flera av de stränder vi besökt, gjort bad omöjligt och rentav farligt.

Färjan tar inte många minuter och den åker fram och tillbaka i skytteltrafik. Den enda bebyggelse som finns på ön är de två strandklubbarna. Vi valde Yellow Beach alldeles där färjan lägger till.

Hit åker man inte för att det är lyxigt, utan för att känslan är avspänd och karibisk – om jag nu är rätt person att fundera över vad som är karibiskt och inte!

Oavsett strand, har jag skaffat mig den något dekadenta vanan att beställa en fruktig mocktail från min solstol under parasoll.

Piña Colada utan alkohol

Badar gör jag förstås, i ett salt, mjukt och ljummet hav; just den här dagen är det dessutom så lugnt att ett skönt guppande i det intensivt turkosa är fullt möjligt. En kombination av snälla vindar och den skyddade viken, troligen.

Det där att tillbakalutad i sin solstol betrakta allt som händer runt omkring är ingen oangenäm sysselsättning. Alldeles i strandkanten ligger till exempel ett par sumpar fulla med humrar.
Med jämna mellanrum kommer restaurangpersonal ångande för att hämta en eller ett par av stackarna för att förbereda dem för grillen eller grytan – en bättre måltid på den färskaste av humrar når snart en lycklig mage!

Det är ett litet skådespel i sig, liksom det också är nyfiket spännande att betrakta livet ombord på de många katamaranerna, som kastat ankar alldeles utanför stranden.

Jag fantiserar om Below Deck och funderar över om det det möjligen är ägarna av båtarna själva som vi ser ombord, eller om figurerna på katamaranerna har chartrat härligheterna.

”It’s a fun day” bräker högljutt de amerikanska damerna i solstolarna bredvid oss och vi håller med. En av de bättre, till och med.

Vi reagerar över att klientelet här är företrädesvis amerikanskt. Vi hör i stort sett allt de säger, för särskilt tystlåtna är de inte och kanske inte heller helt nyktra för det konsummeras en del öl. Gärna stående eller sittande i vattnet.

Ganska underhållande är de i lagom doser.

Pinel Island är så härligt att vi bestämt oss för att åka hit igen till helgen. Sedan börjar det närma sig hemfärd. Jag både vill och inte vill åka tillbaka men jag börjar sakna vårt murvelhus och jag längtar efter hunden. I Sverige och i Norge finns sedan en hel hög älsklingar som jag vill träffa nu, trots att jag då måste dra på mig ullpaltorna och fullständigt byta klimat. Det blir tufft, men älsklingar kan kompensera för mycket, vill jag lova!

På jakt efter den tid som flytt

Etiketter

, , , ,

Häromdagen åt vi middag på en tidigare sockerplantage. Jag hittade stället under en av mina många futila googlepromenader i jakt på öns historia bortom romtillverkning, lyxjakter på väg in och öns bästa äterier. Stället heter Emilios och här utlovades en historisk upplevelse tillsammans med den smaskiga maten.

En del av det vi åt var verkligen smaskigt men i övrigt kom alla förväntningar på skam. Vi satt i vad som kallas ”The Boiler House”.

Det var snyggt inrett men också fullständigt rensat på allt som kunnat påminna om den verksamhet som en gång fanns här; platsen där saften pressades ur sockerrören och sedan omvandlades till råsocker genom att kokas i olika omgångar tills all vätska och alla orenheter var borta.

I marknadsföringen utlovas även historieberättande serveringspersonal men inte ens när ägaren själv kom förbi och hälsade, erbjöds historieberättande.

Till slut har ändå googlandet gett resultat och jag hittade en ganska nyutgiven bok av en svensk uppsalahistoriker. Boken ger genom ett antal människoöden en bild av slavkolonin St Barthélemy under de knappa hundra år som ön var svensk.

Redan i de inledande texterna är den informativ och intressant och att Sverige faktiskt var en slavnation under slutet av 1700-talet och under första halvan av 1800-talet är inte något som det pratats så mycket om. Vi är mer upptagna av historien om mordet på kungen, som fått ge sitt sitt namn åt öns huvudort Gustavia.

Att ligga under en parasoll på ännu en paradisisk strand medan jag läser om detta är en upplevelse av ett alldeles eget slag.

Eller som bokens inledande motto citerar:

”Det förflutna gör fysiskt ont när vi närmar oss det med ögonen fulla av nuet.”

//Carlos Drummond de Andrade, 1929

Den här ständigt dubbla upplevelsen följer med mig under våra veckor här. Vår och andra turisters närvaro ger ön välstånd men står också för en kontrast som med jämna mellanrum smärtar. Vi är inga miljardärer och det här är en semester som krävt ett år av planering och sparande för att komma till stånd.

I ett ljuvligt slött otium på en av de mer lyxiga stränderna, beställer jag en Lobster Hot Dog, som smakade så gott;

Jag försöker att inte skämmas när allt jag kan önska kommer till mig där på stranden, men min ganska enkla (med svenska mått mätt) bakgrund knackar mig på axeln och undrar om jag hade kunnat föreställa mig detta när jag som barn lekte bland de idylliska hyresradhusen i den lilla bruksorten. Den enda referens till något liknande, som jag då hade, var Pippi Långstrump på de sju haven…

Det värsta är att det ger mersmak; hit vill jag igen!

Så får det kanske bli men då skall jag vara ordentligt påläst. Inte på vilka restauranger eller plager som är bäst eller var jag hittar den bästa shoppingen. Istället vill jag tugga i mig romaner, där de karibiska öarna figurerar i en eller annan form, liksom mer faktabaserad läsning. Jag har många frågor som jag vill ha svar på innan jag flyger in över Maho beach nästa gång.

Maho Beach

St Martin

Etiketter

, , , , , ,

Jag ligger ofta under ett parasoll här och lyssnar på bränningarna. Läpparna smakar salt och jag har en gul solhatt på huvudet. Den köpte jag häromdagen på Maho Beach, när vi tittade på flygplan som landade.

Maho Beach

Stranden kokade av turister; de flesta av dem kom i stora busslaster från kryssningsfartygen. Jag höll på att få solsting, så den gula hatten räddade mig verkligen.

Om vi badade där? Nä, det frestade inte!

Vi är på semester på St Martin i franska Västindien och jag får kämpa med att ta in allting. Det är drömlikt vackert ena stunden och hjärtskärande trasigt runt nästa hörn. Den lilla ön har hämtat sig bra från den förskräckliga orkanen Irma, som drabbade ön 2017, men de är inte klara med återuppbyggnaden på länge än. Många är husen utan tak fortfarande och trots att det är drygt sex år sedan Irma drog fram och förstörde allt i sin väg, påminns man ständigt om vilken katastrof hon lämnade efter sig.

Jag njuter förstås av att vara här, skam vore det annars, men jag är ödmjuk inför vilket privilegium jag åtnjuter och vilket andras slit som möjliggör mitt tillfälliga karibiska otium.

Baie Rouge – ”Grabbarna” konstaterar att dyningarna är för kraftiga just här just idag, så vi for till en annan strand.

Vi har många saker att pricka av under denna resa och igår kunde vi sätta en bock vid besöket på djungelpoolen Loterie Farm. Vi åkte dit och hängde på låset och kunde välja våra platser utan konkurrens från andra badglada.

Det kändes otroligt fräscht och paradisiskt med sitt läge mitt i grönskan och även om det spelades musik ganska högt, kändes det rofyllt och härligt

Vid lunch hände något. De unga och vackra med fest på dagordningen tog stället i besittning och champagnekorkarna började flyga. De såg ut att ha kul men det blev dags för oss något äldre att lämna plats för dem.

Nu är den utflykten avklarad och vi har vänt blicken mot nya ställen att upptäcka. Idag hälsade vi på Bob på hans Tropical Café i Grand Case.

Bobs kompis Fred bor granne med våra reskamrater och byvänner i Murviel, så självklart var vi tvungna att åka dit. Det var både härligt och gott, så där stannade vi ett bra tag.

Grand Case är för övrigt värt ett alldeles eget inlägg; det är vackert, ruffigt, charmigt, sorgligt, fascinerande och husen som kantar den långa stranden skriker historia, såväl närliggande som betydligt äldre.

Grand Case

Vi har hunnit med en rad andra stränder också, där vi antingen bara ätit en lunch invid havsskvalpet eller slöat under en parasoll och guppat i det intensivt turkosa vattnet. Jag låter bilderna få berätta om hur härligt det är:

Årets första inlägg

Etiketter

, ,

Jag inser att mitt bloggskrivande börjar ske med allt glesarare intervaller nu. Bara korta notiser på Instagram är vad jag hunnit med den sista tiden. Nu minskar mitt jobbtempo en aning för en stund och jag låter axlarna sjunka tillbaka i ett mer bekvämt läge. Mitt jobbliv är för tillfället, om inte helt pausat, så åtminstone satt på sparlåga. Det är planerat så. Januari och februari detta år är tänkta för återhämtning och jag tillåter mig själv att låta bli att planera så mycket. Det har trots det redan blivit en del flackande fram och tillbaka men det är av kära anledningar, så jag skall inte klaga.

Tiden i Murviel är mer upphackad än vad jag hade önskat, dock, och jag längtar efter längre sammanhängande tid här, främst för att jag har en del småprojekt som det kliar i fingrarna att få sätta igång med.

Lilla gästtoaletten på bottenplan, till exempel, som nu äntligen har fått efterlängtad kärlek. Väggarna där har lagats, spacklats och målats. Röda har de blivit, väggarna.

Romesco från Farrow & Ball, heter färgen, från butiken Gabanou i Boujan-sur-Libron i utkanten av Béziers. De är väldigt vänliga och hjälpsamma där, så det är dit vi far numera när färg skall införskaffas. Varför Farrow & Ball, kan man undra? Borde vi inte måla franskt och med traditionell färg? Kalkfärg, till exempel? Det är nästan alltid mitt utgångsläge att titta på det mer traditionella först. Vårt hus är gammalt och förtjänar varsamhet när det skall pysslas om. Men de tidigare ägarna for inte varsamt fram. Fönstren behölls och den gamla entrédörren men inte mycket annat. Den gamla rumsindelningen är helt borta och väggarna runt den lilla gästtoan är nya och av gips. Där finns ingenting gammalt att bevara så där blev det bra med en lättmålad färg som tål lite vattenstänk och som är lätt att torka av. Vi måste ta hänsyn till det senare, med tanke på hur många fina stora och små gäster som fyller vårt hus. De här småprojekten ger mig stor tillfredsställelse med sin överskådlighet och begränsade påverkan på livet i övrigt. De stora, omfattande renoveringarna hoppas vi slippa, åtminstone i närtid!

Nu skall det förstås aldrig ropas hej, med tanke på de något kostsamma överraskningar vi fått genom åren, men mitt inredarfokus skall nu på allvar riktas mot sovrummen på övervåningen. Och där tänker jag till slut måla med kalkfärg, så det så! Där tillbringas ytterst lite tid av både oss och alla gäster, så avtorkbarheten och övriga praktikaliteter känns inte lika prioriterade som i huset i övrigt. Däremot vill jag ha det mer ombonat och mysigt än vad de ännu så länge kritvita väggarna tillåter. Rofyllt skall det vara där man skall sova!

Utsikt mot måne och tidig kväll i trädgården från sovrumsfönstret.

I övre hallen har förbättringsarbetet redan kommit igång. Där kom välbehövlig förvaring på plats inför förra säsongen;

de fixade badrummen älskar jag, även om det faktiskt återstår några detaljer att fixa även där;

och den lilla tvättstugan har efter många om och men blivit precis så funktionell som jag hade hoppats. Tidigare fanns varken vask eller rinnande vatten, vilket ju var lite knas i just en tvättstuga.

Den här sortens hemmapyssel hjälper mig att koppla av; det och att sticka. Det senare har krävt varma kläder, för det har varit vinter även i Murvelhuset. Flera lager ylle har jag iklätt mig för alla stillasittande aktiviteter;

Här skriver jag på min reMarkable; skrivplattan som är just, remarkable!

Gardinerna av sammet har dragits för när mörkret har fallit och det är förvånansvärt mycket kalldrag som försvinner då. Dessutom har vi fått vår öppna spis sotad,

så det har eldats friskt i den sedan dess.

Vi har länge velat installera en insatskamin i den för bättre effektivitet och nu har vi fått bekräftat att det går. Dock är skorstenen smal och det krävs ett skorstensrör hela vägen, så alldeles billig lär inte en sådan installation bli. Men bra kan det bli!
Tanken är att några uthyrningsveckor skall få bekosta det. Fast det där funderar vi inte på just nu. Jag har varit tillbaka i Sverige en kort sväng. Som kallast var det -27 grader. När jag åkte tidigt i måndags morse regnade det och var nollgradigt. Men i Murviel har vindarna vänt, ylle lagts åt sidan och kortärmat letats fram.
Jag sitter i solen, det är drygt 20 grader i skuggan och hunden gör mig sällskap. Vi njuter båda två.

Temperaturskillnaden dessa mina senaste dagar landar på i runda slängar 50 grader(!) och tanken svindlar medan min lekamen jublar.

En romjul* i Tjuvkil

Etiketter

, , , , ,

Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.

Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:

Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.

Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.

Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.

Inte kul.

Jag längtar till Murviel.

Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.


En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjor och en liten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.

Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.

*(fra det norrøne rúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)

En helt vanlig vinterdag i Murviel

Etiketter

, ,

Nästan två veckor har gått sedan jag kom hit och även om temperaturerna varit behagliga i stort sett hela tiden, så är det dagar som denna som är särskilt välgörande.

Jag vaknade av fågelsång och sol genom fönstret på glänt imorse. Jag behövde inte dra upp täcket över öronen mot sval morgonluft, utan konstaterade att luften där utanför var mild redan.

Dörrarna har stått öppna hela dagen,

medan vi plockat bort efter gårdagens adventsmys med vännerna.

Jag har suttit i solen och stickat,

men yllet i knäet blev till slut för varmt, så jag fick lägga det ifrån mig och istället vända nyllet en stund mot solen.

Vinterdag iförd solglasögon och kortärmad T-shirt är min sorts vinter! Morgondagen ser också ut att kunna bli fin, enligt Métio-France.

Får se vad vi kan tänkas vilja hitta på då.

December

Etiketter

, , , , ,

Har jag berättat att jag är barnsligt förtjust i advent? Julafton är fin men jag är inte överdrivet förtjust i julmat. Lika mycket som advent älskar jag vårt årliga julbak, numera med stafettpinnen för huvudansvaret överlämnat till nästa generation:

I matchande förkläden, naturligtvis

Fast varje år slänger jag pepparkakor och hittar sista påsen saffransbullar någon gång runt påsk, för inte heller är jag särskilt förtjust i bullar och kakor.
Men att julbaka är ett måste.
Inför varje första advent.
Glada barn, som äter mer deg än de borde, kaos, julmusik och ibland snö utanför fönstret hör till. I år bakades det med ymnigt snöande utanför köksfönstret i Solna.

Andra bakomgången företogs däremot med slösande sol utanför den öppna terrassdörren i Murviel:

Julkänslan finns här också men den är annorlunda. Mitt på dagen är solen intensiv som en påsksemesterdag i min barndoms norska fjäll men när kvällen kommer och alla ljusen tänds i vårt murvelhus, då är julkänslan nordiskt mysig. Inga gigantiska tomtar eller blinkande blå ljusslingor som bara ser malplacerade ut i en miljö där vintern, som jag känner den, är på säkert avstånd.
Igår tog jag och Åsa en tur in till Béziers. Log, ändå uppskattande, åt vinterlandskapet med fakesnö som byggts upp vid Jean Jaurés,

tog en tur längs med Paul Riquet, som kantas av små bodar med saker att äta och krimskrams att köpa.

Det gör ingenting att det är en smula tacky, att det inte är julgranspynt av tovad ull och hantverk av god kvalitet till salu, som på den enklaste av svenska julmarknader. För eftermiddagsljuset är varmt där det silas genom de kvarvarande guldfärgade löven på platanerna,

och att sedan kunna ta en kaffe i solen innan hemfärd slår det mesta.

Hemma i murvelhuset står granen på sin plats invid trappan och i fönstren lyser en stor adventsstjärna och dito stakar. Pyntet är bara svenskt, för här får de occitanska fransoserna ursäkta; de har inte en chans mot oss nordbors känsla för julgemyt! Och hur skulle de ha kunnat skaffa sig det när de aldrig har behövt betvinga ett kompakt midvintermörker månader i sträck?

Occitansk vinter

Etiketter

, ,

Den är kännbar redan i luften ovanför Stockholm, euforin över ljuset där ovan molnen; där fanns den ju kvar, solen! Jag lämnar Sverige i den värsta av mörkertider och den korta resan i bil mellan Solna och Arlanda påminde mig återigen om varför murvelhuset finns, varför vi gjorde det till vårt för ganska exakt 12 år sedan.
Det började snöa i det kompakta tisdagsmorgonmörkret utanför köksfönstret i småttingarnas radhus i Ulriksdal. Det singlade lite trevande först men tog fart ordentligt efter några kilometer på E4:an. Till sist var sikten närmast obefintlig och avfarten till långtidsparkeringen vid Arlanda var nästan omöjlig att skönja. Som att köra inuti en lovikkavante var det. 

Jag har ju, som bekant för alla som känner mig bara lite, gjort slut med vintern. Den är för besvärlig och potentiellt farlig, helt enkelt. Kvar i det eländet lämnar jag alla mina kära, som dessbättre inte hatar vinter lika intensivt som jag. Men anar jag ändå inte en viss vinterutmattning hos några av dem, nu när de själva i några år tvingats stångas med bångstyriga barnoveraller, tidiga vintermorgnar med barnvagnshjul som trögar sig fram genom snömodden och få eller inga tillfällen att snöra på sig skidorna för att ge sig ut och njuta av det i fantasin gnistrande vinterlandskapet?

Jorå, så där kan det faktiskt se ut under några sällsamma vinterdagar vid kusten…

För inte har heller jag i alla tider fått något desperat i blicken vid åsynen av det där kalla, vita. Det är istället den brunsörjiga och obevekliga besvikelsens verk. Sällan blev vintrarna i Stockholm så där julkortsvackra i rätt tid och när så skedde, var det sällan vid en tidpunkt som lät sig användas till vinterutflykter i den gnistrande naturen.

Men nu är jag här, i murvelhuset och i en livgivande occitansk version av vinter med de där intensiva himlarna och temperaturer som har vett att hålla sig inom anständighetens gräns.

Redan vid inflygningen till Montpellier, lättade trycket över bröstet och jag tog djupa andetag genom min snuviga näsa.

La Grande Motte i kvällssol

En vacker solnedgång mötte oss och luften kändes mild och snäll. Mina torra läppar och händerna med självsprickor anade genast morgonluft och de närmaste dagarna skall jag mest ägna mig åt att tanka ljus och hämta nya krafter. Huvudet skall inte tillåtas tänka ut alltför många husprojekt den här vändan ner. Jag önskar bara att mina fina, som strävar sig fram i snögloppet i norr, också var här. Då skulle jag placera dem framför brasan om kvällarna

och bjuda dem på luncher vid havet om dagarna;

Barnen skulle få leka med hunden på vinterglesa medelhavsstränder,

och när andan faller på, skulle vi dra iväg på en och annan julmarknad.
Fast de har fullt upp med sitt, förstås, så jag får göra allt det där utan dem. Det blir bra det också. Jag är hemma här.
Mår bra och slipper axlar som ständigt vill upp till örsnibbarna.

Och det är ingen liten sak, minsann.

Fullmåne och nya grannar bakom poolhuset…