Rubriken tarvar nog en förklaring och det skall ni få! Jag har precis lagt upp ett nytt sidhuvud på bloggen – V’s vy över Murviel – och jag slås igen av hur fantastiskt vackert det är att komma åkande från Béziers med Murviel och bergen i fonden. De intensivt blåa skiftningarna mellan berg och himmel och de vidsträckta vinfälten framför.

Det blir så tydligt hur Murviel ligger alldeles i kanten av de begynnande dramatiska bergen, snirklande upp för en egen liten kulle och med det platta landskapet som breder ut sig mot havet på andra sidan. Så har mina fantasier om den perfekta boplatsen alltid sett ut; det trygga, till synes ointagliga berget i bakgrunden och vidderna framför. Här behöver inte blicken fara åt alla håll för att hålla koll på mindre vänligt sinnade besökare! Grottmänniskomentalitet hos mig, alltså, och inte något som handlar om en faktisk rädsla.

Inte behöver jag gå så långt tillbaka som till förfäders grottor heller för att hitta förklaringen till varför jag tycker att just ett sådant landskap är så intagande. Svaret finns betydligt mer närliggande i tid än så och handlar om en trygg barndom, som om somrarna tillbringades på en av världens vackraste platser.

Tinn i Telemark. I Norge

Gamle huset på den branta bergssluttningen med åsen i ryggen och den djupblå Tinnsjön och ännu mera fjäll på andra sidan. Ointagliga, branta fjällväggar och uppe på vidderna blåne bak blåne – blå berg i olika nivåer och olika blåa skiftningar vid horisonten. Jag har ingen aning om det stavas så, blåne, men jag kan höra mamma prata om det och bestefar på sin karakteristiska tinndôlska. Bestefar kunde sitta i timmar och njuta av sin utsikt och förstod vad varje krusning på Tinnsjön, varje molntuss på himlen skulle innebära för vädret de kommande timmarna och nästa dag och nästa.

Att bergen får mig att tänka på min barndoms norgesomrar är kanske inte så konstigt men ytligt sett är det förstås mycket som är annorlunda och ändå…

Minnen djupt inne i mig tränger sig yrvaket fram utan att jag fullt ut ser kopplingen ännu men kanske är inte skillnaden så stor mellan franskt lantliv och dess  motsvarighet i den oländiga norska terrängen?