Etiketter
Causses et Veyran, Familjen Nathorst, fönsterrenovering, fransk byskola, fransk skolmat, languedocgrönt, Saint Nazaire de Ladarès
Det ligger till på det viset att jag börjar tröttna på mig själv och mitt eviga tjatter om hur ljuvligt jag tycker att livet i Murviel är. Jag tror att ni, kära bloggbesökare, har förstått att det förhåller sig så vid det här laget. Men jag har vant mig vid att med jämna mellanrum knattra ner tankar om murvellivet – och annat med, för den delen – så i ett försök att hitta nya infallsvinklar, slog mig det uppenbara att det också finns andras historier att berätta. Många andras, till och med. Idén knycker jag från bloggen Freedomtravel, där det intressanta bloggarparet har intervjuat andra likasinnade husbilsresenärer. Himla kul idé, faktiskt.
Först ut är härmed familjen Nathorst, som med buller och bång landade i pyttelilla byn Saint Nazaire de Ladarès i februari i år.
De kom från Skåne, där de genom företaget Stilrent på landet hjälpt kunder med byggnadsvård av olika slag. När jag förstod att de var på ingång, insåg jag snabbt att här kanske jag hittat någon som är villig att ta sig an våra fönster i Murviel utan att skaka på huvudet och föreslå nya i PVC istället för renovering.
Vi blev deras första kunder och på murvelhuset sitter nu alldeles nykittade och linoljemålade fönster i ljuvligt languedocgrönt.
I torsdags morse for jag till deras by för att titta på huset som de nyligen flyttat in i och som de nu är i full färd med att renovera.
Resan till ett eget franskt hus har varit minst sagt krokig men nu är de där, hela familjen bestående av Annelie, Rickard och coola Tilde, nio år. Deras lättnad går nästan att ta på. De ser lyckliga ut. Fast några fritidsbekymmer lär de inte ha inom överskådlig framtid.
Deras historia är rent filmisk och vi är många som följer deras vindlande äventyr med stort intresse. Fast hur började det, egentligen? Hur kommer man på tanken att lämna Sverige och ta med sig en åttaårig dotter ut på okända äventyr? Hur vågade de språnget? Jag bestämde mig för att gå till botten med detta och började intervjua dem, ivrigt knattrande ner svaren på äpplet.
Flytten till södra Frankrike var alls inte resultatet av åratal av research, funderingar och letande efter det perfekta projektet men tanken, en drömsk, ofärdig sådan, den fanns långt innan Tilde föddes. När hon så anmälde sin snara ankomst, kändes det därför viktigt att ge henne ett någorlunda internationellt namn. De skulle ju så småningom flytta utomlands. De visste bara inte riktigt när. Att det skulle bli Frankrike var däremot tämligen bestämt, trots att Rickard inte satt sin fot i landet innan de for iväg för att rekognoscera sommaren 2015. Annelie, däremot, tillbringade många semestrar på Franska Rivieran som barn och Rickard förstod efter hand att här fanns något som var värt att undersöka, så han hängde på. Båda två tyckte att tanken på en möjlig flytt långt bort var kittlande men alls inte omöjlig. Frankrike kändes kulturellt nära fast ändå annorlunda. Som ett äventyr som ändå går att överblicka.
Huset i Skåne, som de nu har sålt och lämnat, låg på landet och familjen funderade först på att försöka hitta en gård med tillhörande land i Limousin. Men när de gjort klimatläxan, kunde de konstatera att där nog skulle bli för kallt på vintrarna. Därför övergavs tanken på ett franskt liv på landet för den om ett nytt liv i en liten by, där Tilde skulle kunna ha nära till både skola, aktiviteter och vänner.
Hemma i Skåne bodde de avsides och skolflickan Tildes behov av vänner på nära håll hade börjat göra sig påmint.
Sju månader efter flytten till Frankrike tjattrar Tilde obekymrat på franska med både vänner och grannar. Rickard och Annelie är hjälplöst efter och kan alls inte mäta sig med dotterns nyfunna franska kunskaper. Dessutom säger de stolta föräldrarna att Tilde är tio gånger friare här! Hon har vuxit enormt på bara några månader, är jätteduktig och klarar sig själv. Här vågar de släppa iväg henne utan att oroa sig för vare sig trafik eller andra faror. Flickan med det fantastiska kastanjefärgade håret är ute och leker med byns alla barn, övervakad från byns alla fönster hela tiden.
It takes a village to raise a child.
Sägs det.
I Saint Nazaire de Ladarès är det verklighet. Tilde går ingenstans utan att åtminstone ett par ögon ser.
Rickard tycker att det andas barndom som han minns den från när han var liten; kompisar alldeles nära och föräldrar som hjälps åt att veta var älsklingarna håller hus:
– De äldre i byn har snorkoll på hela familjen! Hävdar Rickard.
Att Tilde på barns vis så snabbt tillägnat sig sitt nya språk innebär att hon får tolka när grannarna behöver prata med mamma Annelie och pappa Rickard. Jag tror visst och bestämt att hela familjen är inte så lite stolta över detta faktum. Tilde, som först inte vill vara med och berätta om sitt franska äventyr kan till slut inte låta bli att ge sig in i diskussionen. Hon berättar att alla i byn är jättesnälla. Hon berättar om den gången när hon ramlat på cykeln och skrapat sina flipfloptår i asfalten och bybarägarens son kommit rusande för att hjälpa henne.
Tilde blir ivrig att få berätta. Matte, engelska och musik är roligaste ämnena i skolan, får jag veta, liksom att hon tycker att hon håller på att tappa svenskan. Då fyller mamma Annelie i och berättar att Tilde minsann pratar i sömnen. På franska. Och det går jättebra att prata franska, tycker Tilde men ännu så länge är det det svårt att skriva. Tilde går i en åldersintegrerad klass i grannbyn Causses et Veyran och åker skolbuss dit fram o tillbaka två gånger om dagen; först på morgonen till lektionerna, sedan tillbaka till Saint Nazaire för att äta en fyrarätters skollunch (sic!) i byns Salle de fête.
Klicka på bilden för att se filmklippet!
Skolmaten förtjänar egentligen ett eget blogginlägg och det är inte svårt att förstå att Tilde tycker att den franska skolmaten är mycket godare än den svenska!
Vårterminen blev tuff för Tilde, som när hon kom knappt ens kunde säga bonjour. Men nu verkar hon ha hamnat rätt. Hon får gå om en klass och då tycker Tilde att det mesta är lätt. I den nya klassen går 6 barn i motsvarande årskurs 2 och de resterande nio barnen går i det som i Sverige skulle motsvaras av årskurs 4.
Såväl St Nazaire som Causses et Veyran är små byar och familjen berättar att båda skolorna kämpar för sin existens och har därför gått samman för att få lite volym i klasserna. För Tilde är den ordningen både bra och dålig; det är tryggt med mindre klasser men resurserna är förstås begränsade. Att få gå i en fransk motsvarighet till våra svenska språkklasser för nyanlända har det aldrig varit tal om. Det finns helt enkelt inte att tillgå i så små byar.
Tilde tycker att skolan hemma i Sverige – Nils Månssons friskola – var bättre, för där kunde hon prata svenska. Så saknar hon syskonen i Sverige också men det är ändå bra i Saint Nazaire. Om de skulle flytta därifrån skulle hon istället sakna bästisen Gwen. Och pojkvännen. Tilde berättar ivrigt om alla klasskamraterna; om Clement, som sitter längst bak, om Leila som sitter bredvid henne i solen och om bästisen Gwendolyn, som är några år äldre och från Belgien. Hon berättar om Teddy, som är väldigt söt och om hans inte riktigt lika söta bror Fabian, liksom om Tristan, som är Gwens pojkvän.
Det är alldeles underbart att lyssna på alla små historier om den nya franska vardagen som bubblar ur Tilde. Mamma och pappa Annelie och Rickard säger att Tilde är trygg och acklimatiserad nu. Det tror jag minsann att de har rätt i! För egen del har föräldrarna också hittat en lunk och en trygghet. Barägarens son frågar de om allt från kaminer till kalkputs och han har alltid svar. Familjen har blivit etablerade bybor.
Jag sitter här i vårt snart färdigrenoverade tjörnhus och tänker på familjen i den lilla franska byn och på hur fulla av förväntan de verkar vara. Det är så fint att tänka på att jag bara knattrat på utan att tänka på att inlägget kanske blir lite väl långt. Nu har jag därför klippt ut andra hälften av historien om familjen Nathorsts franska äventyr och skall be att få återkomma med en fortsättning följer. Då blir det bilder inifrån familjens hus också – nu kan ni väl knappt bärga er, va?
