Vi har faktiskt aldrig firat midsommar i murvelhuset förut. Mitt skolliv i kombination med att yngsta med vänner gjorde midsommarfirande i Murviel till sin tradition, gjorde det tidigare svårt att få till så tidiga sommarresor söderöver.
Sill och nubbe mitt på dagen i stekande sol lockade dock inte, så det fick bli ett lättsammare näringsintag och först efter att dagen övergått i tidig kväll. Gubbröra fick vi ändå och lax, ostron, sallad och paj, följt av ostar och sedan jordgubbar, havreflarn och glass till dessert.
En midsommafusion, helt enkelt. Vädret har de senaste dagarna varit lite oberäkneligt. Igår kom en rejäl störtskur medan vi smörjde kråset på sommarrestaurangen på Chez les Amis.
Torsdagsmorgonen bjöd sedan på sol, sedan några lätta regnstänk, för att under eftermiddagen övergå i sol och en languedocblå himmel igen.
Det blev en fin liten midsommar.
Gästerna har gått hem, L och hund sover och jag sitter ute på min terrass i fladdret av stearinljus och lyssnar på nattljuden. Grodkonsert som vanligt sedan cikador och svalor tystnat, och i fjärran musik från byfesten. Midsommar firas inte, däremot bjuds det på ”Fête de la musique” i byarna varje år.
Det är varmt. Eucalyptusljuset håller myggen hjälpligt borta och jag är så glad över att vara här. Imorgon kommer prinsar och prinsessan Karlsson med päron.
Om jag ser fram emot det?
Jovars.
Murvielklotter 
Vågar man äta ostron under månader utan R?
Vi kommer att passera vackra Frankrike om ngn vecka.
Vi är sugna på ostron men rädd att bli sjuka.😬
GillaGillad av 1 person
Jorå, det vågar man! Vi mår prima så här dagen därpå😉
GillaGilla
Jag lade nyss ut en bild på Facebook som visade ett lokalt litet ostronstånd, taget i den lilla byn Fouras-les-Bains, nära La Rochelle på franska atlankusten. Bilden är taget 1960 när jag tillbringade min första sommar där och efter ha varit utsatt för påtryckningar av min franska familj gav efter och började äta de saltvattensmakande äckliga slemklumparna. Och nästan kräktes. Sen gick veckorna och detta serverades dagligen som entrée och jag vande mig. När jag åkte hem åt jag säkert 20 ostron varje dag. Men sedan dess, icke ett ENDA! Varför? Jag har tillbringat mängder med tid i ostronlandet Frankrike, inte minst i Bretagne men hade då tre vänfamiljer som i omgångar råkat illa ut med svår magsjuka och två av dem fick dessutom gulsot som krävde sjukhusvård. En av männen har fortfarande sviter av detta många år efteråt.
Själv prövade jag efter övertalning ett enda ostron och blev så illa sjuk att jag trodde döden skulle inträffa. Det lockar liksom inte efter det och folk kan tala sig hur varma som helst för detta – jag vet vilka effekter det kan bli och äter hellre andra skaldjur än just de här som jag dessutom tycker är enormt upphaussade på ett sätt som de inte var när jag träffade på dem som femtonåring. De kostade då 50 centimes per kilo och var vardagsmat och man åt dem bara. Helt nyfångade några timmar innan.
Fransmännen själva är enormt försiktiga och det där med månader utan R är inte utan skäl. De anses visserligen nyttiga med sina b-vitaminer och sitt selen men det är ju av ringa betydelse. Däremot innehåller de om man har otur både virus och bakterier som inte sköljs bort men framförallt giftiga algtoxiner som gör en ordentligt sjuk.
Som med allt annat gör man som man vill. Men med de här erfarenheterna i bagaget är det lätt att avstå! Däremot älskar jag moules frites men dem kokar man iallafall!
Tänkte bara tillägga att det här med Fête de la Musique är en relativt ny företeelse i Frankrike och den firas i varenda stad och minsta by med självaktning. Alltid 21 juni i samband med sommarsolståndet. Väldigt trevligt! På många ställen i landet firar man också runt midsommartid Fête de St. Jean (kusin till Jesus) med vårdkasar och eldar som på vår Valborg (och ibland med fyrverkerier). Denna musiktradition plus det likaledes trevliga Fête des Voisins borde man införa lite varstans också här i Sverige, det skulle lätta upp!
GillaGilla
Jujedamej, vilka hemska ostronupplevelser du haft! Vi tar det försiktigt men är förstås medvetna om riskerna.
Fête de St Jean är ju precis som St Hans i Norge och Danmark med eldar och gemyt. Fast på Johannes döparens dag, 23 juni – Jean, Hans, Johannes😉
GillaGilla
Jag skrev inte om mina upplevelser för att avskräcka någon annan. Vi har ju alla våra egna erfarenheter, i synnerhet kring mat som leder till fortsatt förtjusning eller avståndstagande. Märkligt nog blir det ofta diskussion om detta – surströmmingsätare tycker att de som inte ens klarar lukten när burkarna öppnas är fegisar eller allt möjligt annat. Jag är inte uppvuxen med att ostron betraktas på samma sätt men nu verkar det ha gått status i de svåröppnade moluskerna. Man måste liksom gilla dem annars är man konstig.
Man undrar vad det är för värderingar som ligger bakom vissa maträtter. Jag fullkomligt älskar anklever så som den serveras i Frankrike och beställer den utan att skämmas. Jag har varit på en av de största uppfödningsgårdarna och sett hur ankorna föds och göds och kan helt och hållet avfärda myterna om de hemska trattfyllningsmatningarna genom matstrupen. På samma sätt fullkomligt avskyr jag chèvre – getost i alla dess former, mild eller lagrad, gratinerad eller naturell har en – för mig – så vidrig smak att den alltid går bort.Inga som helst problem i Frankrike, den ersätts bara av annan ost. Men i Sverige blir det kommentarer: Va, gillar du inte ”schävré” som det dessutom ofta uttalas, även på restauranger med klass.
Och, jag tror att Fête de Saint Jean firas just den 23 juni -lustigt! Hoppas du har en härligt tid med prinsar och prinsessa!
GillaGilla
Inte tolkade iallafall jag din kommentar som avskräckande utan just som ett inlägg. Det tog lång tid för mig att klara molluskerna men nu älskar jag dem! Och chèvre! Har dock full respekt för att man är av motsatt åsikt😉
GillaGilla