Nu har jag officiellt semester, med sista teamsmötet för den här terminen avklarat igår. Det mötet prövade min simultankapacitet ordentligt men jag kan konstatera att den är helt intakt, simultankapaciteten, alltså. Vi hade styrelsemöte i fem timmar. och jag var sekreterare; hälften av deltagarna – inklusive jag själv – på länk, resten på plats. Bara det upplägget är en utmaning. Jag satt dessutom mitt i morgonbestyren,

med sex småttingar, fem vuxna och en hund runt omkring mig.

Jag pluggade in mina lurar, fokuserade intensivt på min skärm och stängde ute allt som pågick i det stora rummet. Vän av ordning kan ju undra varför jag inte gick undan men det skall jag berätta att det gick inte. Tjocka gamla stenväggar släpper inte fram några som helst signaler, så det var bara att lita till de gamla simultanskillsen.
Storprinsen sprang runt mig och sjöng, frukostbestyren slamrade, bebis skrek efter mat, lillprinsen hade en beaf med besökande barn och kaffebryggaren puttrade, trafiken på gatan larmade och hunden skällde på varje förbi­passerande utanför. Sedan skulle solkrämer på. Det är en kamp och om den kampen låter det.

Mycket.

– Det är som i triaget på akuten, sa Johanna och tog sig för pannan.

Men jag älskar det. Det är barndom, det är ett ljuvligt kaos och det är glädje.

Glass- och ballongdagar, helt enkelt.

Till sist kom frukostdisken bort, L for och handlade och resten av gänget trampade ut i trädgården för ett morgon­dopp. Det blev knäpptyst och hunden lade sig tillrätta på mina fötter.

När sista punkten klarats av, önskade alla vi mötesdeltagare varandra glad sommar, sedan gjorde jag resten av familjen sällskap och tog semester.