De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

• 

• 

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...