… av min billiga franska duschcreme.

Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.

För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys!
Ett år sedan.
Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam.
Jag är hon nu.
Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.

Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt.
Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil.
Kommer vi iväg i april?
Troligen inte.
Men i maj?
Jag lever på hoppet.
Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.

Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård.
Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone.
Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen.
Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.
Nästan så att till och med jag känner mig lite sorgsen å dina vägnar, det är och har varit tuffa tider – som vi alla hoppas snart ska bli bättre. Men, då håller vi alla tummar för maj för om du frågar oss så är det den i särklass bästa månaden här nere. Oftast knallblå himmel, grönt, friskt, blommande och frodigt. Stina kommer att älska trädgården!
GillaGilla
Just i maj har jag hittills bara kunnat knipa åt mig någon långhelg och vid något tillfälle en hel vecka, så tanken på att kanske få till en längre period i just maj lockar onekligen. Stinas föregångare älskade trädgården, så jag tror nog att den kommer att falla även unga pälsfröken på läppen😉
GillaGilla
Känner igen det där. Både sista dropparna av duschcremen (jag skall öppna den sista AMORA Moutarde de Dijon burken idag) och hemresan i februari förra året. Även jag återvände då från den senaste Frankrikeresan, störtförkyld! Håller tummarna för att ni kommer iväg i maj, det brukar vara en underbar månad att resa på, men jag är ju gift med en lärare så jag vet hur svårt det är med semestrar då.
GillaGilla
Vet inte i vilket tillstånd jag varit om jag inte kunnat komma ner hit på så lång tid. Att inte veta hur huset klarat sig. Men man får ge sig ner i zenmood och så har du ju Stina af Tjörn som sällskap nu. Håll ut, kämpa, lev i nuet.
GillaGilla
Stina af Tjörn – det gillar jag😂 Och visst håller hon humöret uppe på oss! Huset är som tur är under uppsikt med hjälp av snälla bygrannar – annars hade jag nog ansett det helt nödvändigt att åka ner och titta till det! Men vi kämpar på och försöker hålla ut.
GillaGilla