… behöva falla på målsnöret? Styra om ännu en plan? Inte få träffa Emil, som jag inte sett sedan i september? Inget efterlängtat häng med prinsar nästa vecka?
Jag är förkyld, plötsligt. Sådär rejält och klassiskt med huvudvärk och ledbruten kropp, lite huttrig och rejält dysterkvistig men upprätt, jobbande och studerande ändå. Hemifrån, naturligtvis, och det är ju tur det. Jag brukar inte bädda ner mig och invänta tillfrisknande men med en Covid lika energisk som stormen Evert, är det iallafall ingen tvekan om att Stinas första besök hos trimmaren får vänta.

För ett år sedan hade jag inte blinkat. Jag hade glatt svept med mig vovven och åkt dit för att sedan styra volvon mot Dingle för att där sprida vidare mina baciller.
Jag börjar få riktig snits på att ställa in saker.

Apropå Evert, ja. Honom får jag alltså träffa. Han dundrade in oombedd inatt och ryckte och slet i vårt hus. Fönstren täckte han med blötkall snö,

bilar, som trots allt fraktar folk till arbeten som inte kan skötas hemifrån, har han slängt i diken längs med vår kust och jag sitter på min ö. Trygg, men uttråkad. Frossig och rastlös.

SKITTRÖTT på den sabla pandemin som dikterar villkoren för mitt och allas liv. Det räcker liksom med Evert och hans släktingar. De villkorar tillvaron rätt duktigt utan Covids hjälp.
Men i mitt knä sover en liten valp. På hundars vis verkar hon känna av min sinnesstämning och tittar på mig med sömndruckna ekorrögon innan hon borrar in nosen i min tröja och somnar.

Det är ju himla fint, iallafall.
Liksom tanken att jag kanske bara råkat ut för en vanlig bonnförkylning och att covid fortsätter att låta mig vara ifred.
Och framförallt; igår föddes en liten efterlängtad pojke; min syster fick äntligen bli mormor och jag är en tårögt glad gammelmoster. Nytt liv, nytt hopp och nytt, välgörande fokus.

Skall nog sätta mig och beundra bilden på den lille – ni får inte se, för det är inte min bild att visa men ni kan ju tänka er. En alldeles ny liten en med all världens klokskap i det nymornade ansiktet.

Sådärja. Nu har jag spillt ur mig och drabbat er med min dysterhet och det kan man tycka är övermåttan själviskt av mig. Jag blir så trött på mig själv när jag gör så att jag måste leta fram något positivt att avsluta med, liksom för att försäkra er om att jag inte är på väg mot ett meltdown. Så illa är det faktiskt inte alls. Men att jag i mitt självömkande glömmer en så glad nyhet som den om den lilla gossen, är kanske illa nog?
Jag skall försöka skärpa mig och hitta något trevligt att klottra om fortsättningsvis.
Covid – stick och brinn.
Evert – tror bestämt att du gått vilse. Vill du vara snäll och gå härifrån, lugnt och stilla?