… under någon enda av alla planerade och aborterade resor till Murviel under det gångna året.

Men nu så!

Imorgon bär det av och jag är otålig som en nioåring dagen före tioårsdagen.
Innan corona hade hunnit ställa till det hade jag hunnit bli en smula restrött. De många korta resorna till Murviel gjorde att jag trots min ständiga murvellängtan kände ett visst motstånd inför varje resa. Självklart försvann den känslan så fort jag var på plats. Det räckte med att komma över krönet efter béziersrondellen med Corneillhan på kullen till höger och Murviel framför bergen i fonden för att axlarna skulle sjunka ner och för välmågan att parkera sig.

• 

• 

• 

Av motståndet fanns varje gång inte ett spår kvar.
Sådant motstånd känns helt osannolikt nu. Istället kryper det i kroppen av förväntan. En ljuvlig helg med prinsarna följt av efterlängtade dagar med mamma har jag fått med mig men med mina två yngsta har jag fått låta nöja mig med Facetime och telefonsamtal. Längtet efter alla mina är där ständigt, för vi är ju ytterst sällan allihop på samma ställe samtidigt. Så måste det få vara och jag inser att det är en ynnest att få längta så
Men nu ser det alltså verkligen ut som om längtan till Murviel äntligen skall få stillas. Sakta, sakta börjar siffrorna se bättre ut. Macron har meddelat tidplanen för hur restriktionerna skall lättas i Frankrike och det känns till slut ok att åka nu.

Om besluten kring åtgärder och restriktioner tidigare kommit snabbt och med pondus, verkar det nu som om politiker runt om i Europa försiktigt försöker snegla på varandra för att kunna ha ryggen fri och skylla på den andra, om det skulle visa sig bli fel. En avvaktande, darrande hållning råder; skall vi våga hoppas på att de långsamt nedåtgående siffrorna fortsätter på rätt kurs?

Det är Valborg idag och Tjörn badar i sol. Det mesta är packat och redo inför avfärd och eftermiddags fick vi gäster på besök en liten stund.

• 

• 

Försiktigt öppnar vi oss mot omvärlden igen och valet att sitta ute gjordes för att vädret var så härligt, inte för att vi var tvingade till det. Bara en sån sak! Vi åt havskräftor, tog en promenad och njöt sedan av eftermiddagssolen på terrassen.

Det är vackraste tiden överallt nu och Tjörn är inget undantag. Stina och jag traskar ner till havet, njuter av stillheten och glittret i havet. De små promenaderna och havet alldeles nära kommer jag att sakna i Murviel, för, som sagt, jag har längtet som en ständig följeslagare. Fint längt, är det. Inte vemodigt.

• 

• 

• 

Avresan är bara timmar bort. Jag har klippt mig, fått naglarna fixade på salong för första gången(!) i mitt liv,

och packningen är på plats i den nytvättade bilen. Stina har varit lite orolig av allt bestyr men nu är hon lugn. Skall bli spännande att se hur resan med henne skall gå – liten valp på lång resa med sin flock! Följ oss på vägen, om du har lust, och bered dig på täta uppdateringar från sydligare nejder!