Britterna skrålar glädjestrålande på sina pubar igen, Erna aviserar lättnader i Norge, och Danmark öppnar upp för resor till och från den omhuldade landtungan, låt vara med krav på vaccinpass men utan karantän. I min franska covid-app ser jag att R-talet i Occitanie nu är 0,98 men att vården är fortsatt ansträngd. Det pratas om en fransk platå, att antalet rapporterade fall inte längre ökar och jag känner hoppet stiga.

I Sverige är experter försiktigt eniga om att efter den pågående tredje vågen kommer ingen ny. Om inte viruseländet muterar bortom all kontroll, om inte hela världen inte får tillgång till vaccinet, om inte ”om” ställer till det. Det är så många ”om inte” att jag blir alldeles matt; så mycket hängslen och livrem i varje uttalande att det blir alldeles omöjligt att få en klar bild av läget. Finns det ens en klar bild av läget att berätta om eller är det bara fromma förhoppningar som vädras?

Oavsett, väljer jag en något mer optimistisk hållning nu än för några veckor sedan. Våren har dessutom marscherat in med besked denna helg och trädäcket görs redo för en ny säsong.

Vi har väldigt mycket trädäck att göra rent efter den långa vintern men jag har fått en hel del gjort i helgen. Idag plockades äntligen utemöblerna fram, rengjordes och återtog sina vanliga platser. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Skall jag ändå våga hoppas på en aldrig så liten svensk måltid al fresco i närtid, funderar jag? Hade jag inte varit så upptagen med iordningsställandet av terrassen, hade det redan skett. Det har definitivt varit varmt nog idag. Våra olika sittplatser är ännu så länge lite sterila men imorgon åker pimpet fram och kanske, kanske blir det en frukost här imorgon?

Det ser onekligen ganska så lovande ut de närmaste dagarna, om jag skall våga lita på mina väder-appar! Svensk utesäsong invigs därmed försiktigt denna helg med ett glas rött från Languedoc och lite popcorn.

Men allra mest förbereder jag mig mentalt för langedocsk sol i närtid. Otåligt väntar jag på besked från Macron, medan den planerade och bokade resan ner bara är ett par veckor bort. Semester, minsann, varvat med lite fjärrjobb och franskplugg.

Det spritter försiktigt i livsandarna och det är till och med så att jag lite försiktigt vågar hoppas på glada, badande prinsar i murvelpoolen i sommar. Vi pratar iallafall om det, prinsarnas päron och jag och det räcker för att hålla optimismen vid liv.

Nu blir det alltså hopp och fri lek och vi kan glömma allt vad covid, Corona och R-tal heter, eller?

Nja.

Inte än på ett bra tag, men jag märker ändå hur annorlunda det åtminstone känns att planera nu, jämfört med för bara ett kort tag sedan. Vårsol, relativ värme och ett nyskurat trädäck hjälper en bit på väg. 

Tid för PCR-test och reseintyg inför avfärd är också det bokat, så nu är det mesta på plats. Stina skall få en dos leptospirosvaccin till nästa vecka men sedan är det bara viruset som skulle kunna ställa sig ivägen för resan. Eller en förkylning, eller…
Nä,  vet ni vad, nu GÅR vi definitivt mot ljusare tider, förhoppningsvis på mer än ett sätt.

Så det så.