Etiketter

,

Jag har bloggat regelbundet sedan 2007. Möjligen börjar det bli en något daterad syssla men jag hänger i. Det har blivit ett behov och något som hjälper mig hålla tankarna i schack när vi inte är där. Jag tycker också om att läsa andras men flera av mina favoriter uppdateras inte längre alls eller har numer allt längre intervaller mellan inläggen. De dagliga bloggpromenaderna är därför snabbare avklarade numer och har egentligen nästan helt ersatts av en daglig sväng inom småtrevliga instagramkonton. Inget fel på dem, men jag kan sakna det långsammare, kanske mer eftertänksamma formatet som bloggar står för. Vill ha både och fortfarande.

Murvielklotter passerade 1000 inlägg för några veckor sedan och i takt med att inläggen blivit fler har jag börjat fundera över hur jag skulle reagera om allt plötsligt försvann. Om klottret drabbades av en bugg som åt upp allt. Jag skulle inte tycka om det, inser jag, eftersom bloggen blivit ett dokument över snart ett decennium av mitt liv. Ett omvälvande, fantastiskt, förfärligt och ljuvligt decennium i en enda salig röra.
Alltså gav jag mig ut och googlade efter företag som omvandlar bloggar till fysiska böcker och hittade några stycken i USA och i Storbritannien innan jag landade i Stockholm hos Blogg till bok, där jag beställde en bok från 2012 års bloggande;

Det blev inte en, utan två, eftersom inläggen var för många för att rymmas i en bok, men det blev riktigt proffsigt. Inte all sidbrytning hamnade där den skulle och vissa sidor fick minimalt med text men på det stora hela blev det förvånansvärt bra.

Snabbt gick det också, både att ladda ner inläggen och att få böckerna i brevlådan. Nu vet jag att första årets murvelbloggande har en fysisk backup och jag kommer att göra böcker av resterande år också. Helt billigt är det inte men värt pengarna, tycker jag nog. 577 sidor fördelade på två böcker med helt ok bildkvalitet på bloggfotona är inte illa.

Böckerna skall få flytta till Murviel och bo i de nymålade hyllorna i det stor rummet i murvelhuset.
Om knappt tre veckor …?
Känns märkligt att tänka sig att det det kanske trots allt kan bli av. Bläddrar lite i bloggböckerna och drömmer mig dit så länge.