Etiketter
Makaronerna är bortspolade från terrassgolvet,
barnstolen är skrubbad och ställd i ett hörn,
dukarna ligger prydligt ihopvikta i köksskåpet – bara den som för tillfället används ligger på matbordet och i kylskåpet får plötsligt vattenflaskorna plats. Poolhanddukarna ligger i en imponerande stapel i poolhusbadrummet
och jag tittar förundrat på den och funderar över var alla de handdukarna varit den senaste tiden. De av ketchup, yoghurt, glass och bearnaisesås nedkladdade stolskuddarna har fått åka i tvättmaskinen på 90 grader och är som nya igen; i linneskåpet är hyllorna återigen fyllda med nytvättade lakan och den vanliga ordningen i huset är nästan helt återställd.
Elefantrutschkanan, krokodilgunghästen, babypoolen och en salig blandning uteleksaker har fått flytta in under terrassen, skrubbade och avspolade också de. Där får de ligga undan solen och vänta på när trädgården nästa gång fylls av barnskratt och småttingar som kastar grus, hittar spännande leksaker för kreativa användningsområden
och plaskar omkring i poolen.
Sakerna ligger kvar där jag lägger dem nu. Jag sveper med blicken och är rätt så tillfreds med en sådan ordning. Jag tycker ju om när det inte är alldeles för grufsigt runtomkring mig. Men jag sopar hellre grus, plockar hellre leksaker, stuvar hellre om i kylskåpet i futilt hopp om att hitta ett utrymme som inte är upptaget och jag tvättar hellre dukar varje dag och rycker tag i någon annans handduk för att min egna hamnat runt någon annans axlar och jag har mycket hellre älsklingarna hos mig än att sitta och titta på puffade kuddar som får ligga kvar där jag lagt dem. De är många, kuddarna, och kan, förutom att ligga vackert uppuffade i soffan, användas som byggstenar för kojor eller som täcke när en liten kropp dröjt sig kvar lite för länge i vattnet och behöver värma sig.
Jag konstaterar nöjt att de franska ägorna pallar trycket och håller för ganska stora påfrestningar. Att få ordning igen efter en sommar med semestrande favoriter i långa rader går fort och lätt för det finns numer en bra grundstruktur.
Lilla B och hans entourage har alltså åkt hem. Bagaren nere i rondellen, alldeles där byn börjar, har i tre dagar fått klara sig utan besök från finurliga Linnea, som hämtat bröd varje morgon,
och som till slut lärde sig säga bonjour. Att vinka av dem vid flygplatsen var riktigt trist, fast Bärra var glad och skrattade högt och applåderade vid både start och landning.
Enligt uppgift. Jag blev ju kvar i Murviel. Hos cikadorna, ny värmebölja och nya gäster.
Murvielklotter 
Oj, oj Elisabet så jag avundas dig. Ditt tålamod, din ork och framförallt din glädje över att ha huset fullt så som du beskriver. Trots att det förstås är alldeles självklart underbart med både barn, barnbarn och andra småttingar vete katten om jag orkat med som du! En sån där ”tornadotillvaro” som ett hus innebär med så små kladdiga barn orkar jag numera bara med i korta passager. Att få mina stolskuddar nerkladdade så som du beskriver skulle göra mig galen TROTS att jag vet att de går att stoppa i maskinen och få rena igen. Jag funderar länge över dina bilder och tänker över varför jag inte skulle klara det du gör. Kanske för att jag var hemma med mina småttingar i många, många år, med dagbarn dessutom och verkligen känner att jag gjort mitt när det gäller en sån tillvaro.
Jag fick riktigt fnatt härnere för några år sen då en gammal god fransk vän stolt kom hit på besök med dotter med familj varav en liten flicka i värsta spring-i-benen-åldern. Under lunchen vi bjöd på lyckades hon slå sönder sitt glas, välta ut sin tallrik, kasta just spaghetti omkring sig och avsluta med att smita in och kleta ner vår ljusa soffa med sin chokladglass som hon naturligtvis vägrade äta vid bordet. Kemtvätt, inte bara av sofföverdraget utan vattenspolning av bord, stolaroch terrass plus toalettsanering efter felbajsning – ja inte var vi glada och något återbesök har det aldrig blivit. Det där är förstås ett skräckexempel och mina egna barnbarn sköter sig stillsamt, franskt uppfostrade som de är.
Jag önskar verkligen att jag kunde ha en så generös och avslappnad hållning inför så mycket gäster i olika åldrar i mitt hus men i mitt fall går det inte längre. Älskar min familj och alla stora sammankomster vi haft genom åren kring jul, midsommar, påsk och födelsedagar där jag varit spindeln i nätet. Men nu fungerar det inte längre så. Desto roligare att följa ditt franska murvelliv där huset verkligen har blivit allt det du drömde om – inte bara för er utan alla generationerna. Chapeau!!
GillaGilla
Tack, så fin betraktelse över mitt inlägg!
Jag njuter aldrig så mycket som när huset får inrymma så många fina. Att familjerna skall känna sig som hemma och inte behöva springa och vakta på sina små hela tiden är så viktigt för att de skall vara semester och vilsamt för dem. Dessutom är jag ju inte ensam om att med jämna mellanrum röja, så det går bra.
Jag är dock medveten om att det kommer en tid när jag kanske inte orkar i samma utsträckning men jag hoppas att den är långt borta och att den inte infinner sig innan småttingarna slutat kladda! Barnbarnsbarnen får säkert sysselsätta sin far-/mormor/-far istället på sina semestrar;)
GillaGilla
Jag inser också att mycket av mina känslor beror på att vårt hem – och vi har numera bara ett – inte alls är inrett för och anpassat till liv med småbarn över spädbarnsåldern. Därav berättelsen om katastrofbarnet vars föräldrar tillät det härja fritt med stor förödelse. Sånt gillar inte jag alls, det är bara släpphänt.
När vi hade vårt stora hus med gästhus med pentry, lektomt, brygga, strand och båt i skärgården var det en annan sak. Alla var där precis som hos dig även om jag minns att föräldrarna tog huvudansvaret för barnen och röjde själva efter dem och vi turades om med matlagning och annat. Huset var rustat för barn, klet och lek och då blir det förstås mycket lättare!
GillaGilla