Vi for till Roquefort, en och en halv timmes bilfärd från Murviel, i torsdags. Småbarn befolkar murvelhuset nu och den planerade tidiga avfärden försenades något, eftersom en av de yngre husockupanterna valde att nattsudda lite extra kvällen innan.

Men iväg kom vi. Vägen dit är bitvis spektakulär och hade vi kommit iväg lite tidigare, hade vi hunnit med Millau också, men den här gången fick vi nöja oss med att se den spektakulära bron från motorvägen och på väldigt långt håll.

Vi kom fram lagom till lunch

och luttrade som vi hunnit bli genom åren härnere, förhåller vi oss naturligtvis till den heliga lunchtiden och inledde därför oststadsbesöket med en bastant måltid bestående av just ost. Grönmöglig sådan. I alla upptänkliga varianter och instoppade i crépes, i sallader, i såser och i sin alldeles egna, råa form.

Minou väljer från menyn

Linnea, den lilla clownen…

Hon, alltså…!

Måltid under stenvalven kändes helt rätt

Byn klättrar längs med bergskammen bakom, där också ostgrottorna finns. Flera producenter och dito grottor finns men som turist leds du utan att du behöver tveka mot den största och varför krångla, tänkte vi. Med tre småttingar med på äventyret kändes det tillrättalagda som ett alldeles lagom stort äventyr.

Så vi traskade trappa upp och trappa ner, genom gångar och förbi långa smala fleuriner; gångarna som hjälper till att hålla ett jämnt och gynnsamt klimat för ostarna som ligger i flera våningar och gottar sig.

En av de många fleurinerna

Fast så här års är de inte så många, ostarna. Mjölken behövs då till de små lammen istället. Lilla B älskar ost, så utflyktsmålet tänkte vi skulle passa unge herrn. Det gjorde det också, fast inte tack vare osten.

Fler ostar under vintern, berättades det för oss…

Den låg bakom glas och utom räckhåll men grottorna var spännande och de långa vindlande gångarna rena julafton för en liten kille med spring i benen.

Guiden smattrade under tiden iväg på turbofranska, så jag uppfattade bara brottstycken. Jag var dessutom mer fokuserad på att fascinerat iaktta lilla B:s upptäckarglädje än att lyssna på anekdoter om en ung bondpojke som glömde bort sin ost på grund av kärleken till en flicka och som när han sedan kom ihåg den, upptäckte hur gott den smakade med sitt gröna mögel. Inte heller bemödade jag mig om att uppmärksamt få höra om penicillium roqueforti som förökas med hjälp av baguetter bland ostarna och som ger osten dess karaktäristiska smak. Jag vet heller inte mycket om hur maturationen av ostarna går till, trots att jag försågs med ett informationsblad på engelska som jag inte läste. Det fick istället följa med hem, trots att det borde ha lämnats tillbaka. Jag sneglar lite på det medan jag bloggar om ostäventyret och inser att min hjärna ändå registrerat en del och det är ju trevligt att inse.

I alla händelser är detta en trevlig liten utflykt att företa sig. Att den dessutom visade sig vara barnvänlig för vårt entourage av 1,5-4-åringar, gjorde ju inte saken sämre. En kofta och bekväma skor är all utrustning som krävs.

Och kanske också en bärsele till de allra minsta…

Nästa gång jag är i krokarna, skall jag leta upp ett mysigt litet hotell eller B&B och beta av ytterligare några trevliga ställen runtomkring Roquefort. Cirque de Navacelles, till exempel,

Klicka på bilden för hemsideinfo!

och knivbyn Laguiole, som vi hoppade över denna gång, eftersom vi gjorde bedömningen att det hade blivit en för lång resdag.

Och Albi!, livfullt och frestande beskrivet för mig av en bloggläsare med örnkoll, liksom Gorge du Tarn med en halsgropsväg med ännu mer hisnande vyer än dem vi såg på vägen till Roquefort. Sätter mig nog i passagerarsätet då, mina många vägmil bakom ratten till trots.