Det är en låg dag idag. Grått, ingen snö och med en rörelsefrihet som nu är så kringskuren att det börjar kännas som en snara om halsen. Vi tar oss inte ner till Frankrike, hur gärna vi än vill. Gränserna är formellt fortfarande öppna men moraliskt och praktiskt helt stängda. Vi kan få till nödvändigt PCR-test och reseintyg, men med utegångsförbud mellan 18 och 06 och krav på 7 dagars karantän när vi isåfall väl är på plats, så kan vi ju inte ens ta oss till affären för proviantering. Dessutom var mitt nyligen tagna antikroppstest negativt.
Att säga att jag nu är otålig är ett kraftigt understatement. Jag är arg. Nere, rentav, åtminstone idag. Det går upp och ner, det där. För att få tillvaron att ändå kännas meningsfull, har jag äntligen fått fram Rabalas kenyanska målningar, som jag i tio års tid förvarat åt honom och hans konstnärskolleger i Nairobi. Ett desperat rop på hjälp från honom har fått igång mig och nu finns de till försäljning.
Jag kan sitta här och bortskämt tycka synd om mig själv eller så kan jag inse att det finns saker vi kan göra för dem som har det svårt på riktigt. För familjen Rabala och konstnärskollektivet Maasai Mbili, till exempel.
Covid-19 har gjort det omöjligt för dem att sälja sina alster på det sätt de kunnat tidigare och nu har de det riktigt svårt. Många av mina vänner hörde snabbt av sig och målningarna har redan börjat sälja och det känns naturligtvis bra. Något litet kan jag åtminstone göra.
Men vår uppskjutna murvielresa är nu till slut helt avblåst. Optimisten i mig har envist hoppats att R-talen efter jul skulle gå ner så att vi skulle kunna komma iväg. Det brittiska muterade eländet har dock effektivt satt stopp för det. Så vad tror vi? Kommer vi att kunna bila ner i april? Med lilla Stina?
4,5 veckor gammal…
Jag hälsade på Stina och hennes syskon igen häromdagen. De växer så det knakar och är så hjärtknipande söta att det alls inte går att värja sig. Valpar, ändå…
Nu både leker och gosar de tills de somnar som på en given signal. Med nosen i en toffel, till exempel.
Det är fint att tänka på henne och att hon snart kommer att sysselsätta oss på vår ö. Wildas arvtagerska. Vald för att hon påminner om henne men ändå är sin egen. En energisk liten terrier som också hon så småningom skall bli en La Dame som övervakar sina franska ägor.
Jag har klottrat mig gladare nu. Imorgon är en annan dag och då skall jag åka till prinsarna! Helt kringskuren är jag alltså inte.
Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;
Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge. Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget. Vi vill ju så gärna hoppas. Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid. Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand. Tillförsikt. Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara. Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.
Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte. Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången. Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!
Nyårsafton 2019
Februari i murviel innan pandemin satte klorna i oss
Kerstin i mars
Världens bästa i april
Gullunge Bror i maj
Bliss. Utter bliss – maj i Solna till slut
Midsommar med L
Finaste murvelvänner i juli
Bad från bryggan i augusti
Ljusa augustikvällar…
Murvelvänner på Tjörn i september
Norrmän i Värmland under ett sällsynt coronafönster i september
Varför jag reser så mycket❤️
Hästelever på Dingle i oktober
Bror poserar i november
Mina ❤️❤️ I november
Annandag 2020
Ett riktigt gott nytt vaccinerat och otroligt mycket bättre 2021 önskas er alla!
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
Murvielklotter 