September ändå.
För tillfället tillbringad i Solna med två prinsar, varav den yngste höll mig sällskap igår, eftersom temperaturen på hans ädla änne var något för hög för att han skulle kunna gå till föris.
Fast så sjuk var han inte, så jag fick en ljuvlig dag på tu man hand med honom.

Han fick mig att glömma det trista faktum att vi inte kommer iväg till Murviel som planerat nästa vecka. Istället hjälpte han mig diska och städa och jag fick berättat för mig alla möjliga spännande saker. Sjöng för mig gjorde han också och bättre än så blir faktiskt inte tillvaron.

Men när natten sedan kröp inpå och de där två allra mest älskade sov sedan länge, då kom den ikapp mig, frustrationen över att vårt flyg hem från Montpellier är inställt.

Och irritationen, nej, ilskan rentav, över att tvingas tänka om och tillfälligt kasta in handduken, den är påtaglig. Konversationstrådar på temat på Facebook har hållit mig sysselsatt med jämna mellanrum men nu får det räcka. Det finns inga svar, inga tillräckligt bra argument för att hitta en annan flight och åka ändå. Mot bättre vetande, rakt in i en ny röd zon.
Vi vågar alltså inte ändå till slut. Det riskerar att bli för bökigt med ner- och hemfärd. Vi vill ju inte heller att våra närmaste skall tycka att vi är dumdristiga.
Så vi bokar om och försöker vara optimister trots allt.

Istället skall huset på ön få lite välbehövlig andakt. Jag kastar lystna blickar på grannens praktfulla buskrabatt och funderar över hur vi skall få vår att prunka likadant…

Det går sådär, trots att det varit målet hela tiden.
Jag är glad över att det är Tjörn som är hemma och inte lägenheten i Blåsut; den förutsatte ett Murviel på ett helt annat sätt. Jag längtar jättemycket nu också men njuter samtidigt av havet, klipporna och septemberljuset just där.

September är förresten kråmande, insmickrande vacker i stort sett överallt. I Värmland, till exempel, dit vi åkte förra helgen för att äntligen få träffa Emil och Lena.

Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.

Och spelade Yatzy,

och hängde i eftermiddagssol på verandan.

Snart tänker vi dra till Oslo och hälsa på dem. Det, och att träffa Sus, Erik och hunden Kerstin, hoppas jag skall kunna gå att få till för att kompensera för den aborterade murvielvistelsen.