Jag tittar på utemöblerna genom fönstret. Räknar helger då jag är hemma på ön framöver och inser att de kommer att vara försvinnande få. Så få att vi kommer att aktivt behöva boka in bortplockning av sagda möbler för att de inte bara skall bli stående i det oförlåtande klimat som är det tjörnska på vinterhalvåret.

Det där med att få bort dem lite pö om pö när andan faller på är nog redan försent. Torgmarkisen som sattes upp i våras är redan hårt åtgången och behöver monteras ner om den överhuvudtaget skall vara användbar igen. Annat behöver tvättas och oljas in inför förvaringen, så det är en del att stå i. Av vårens många hemmatvingade helger finns ingenting kvar, så jag får tvinga mig till denna trädgårdmöbelomsorg när tillfälle ges och inte vänta tills jag känner för det.

Alltså. Jag rör på mig igen. I nästan samma omfattning som tidigare.
Hur blev det så?

Familj, stavas det. Längtan efter och behov av.
Prinsarna i Solna – helgens planerade tripp dit ställdes in när minsteman fick snuva, för så är det numera, att sådant inte kan äschas åt och det är en gigantisk anpassning av förhållningssätt. Pre-corona hade det inte hänt. Jag hade ryckt på axlarna och sagt att lite snuva bryr jag mig väl inte om. Så hade jag åkt dit, garanterat tagit över sagda snuva och sedan ägnat ett inte oansenligt antal veckor åt att snörvla och kraxa. På plats på jobbet, naturligtvis, för lite snuva har ju ingen dött av…
Nu räcker det med en buse i näsan. Nästan, iallafall.

Den fantastiske sonen och hans lika fantastiska tomatodlande sambo har jag inte träffat sedan i julas, eftersom han numer bor i Oslo. Nu får de tillåtelse av solskenet Erna att åka till Värmland igen utan att behöva sitta i karantän efteråt och dit får ju vi också åka. Äntligen skall vi få ses igen! I en annan tid, pre-corona, som sagt, hade de bara kunnat åka hit till huset på ön och jag och L hade kunnat stanna hemma och ta emot dem här.

Om vi hemska pestsmittade och pandemiutskällda svenskar anpassar oss till covidförbannelsen?

You bet ya!

Det har vi gjort länge och för egen del har det fått, och fortsätter få stora konsekvenser för såväl mitt sociala som mitt familjeliv. Och naturligtvis även för mitt reseliv. Det senare kommer aldrig att bli sig helt likt igen men det kanske ändå inte gör så mycket; det behövde förändras ändå.

Det många kortturerna till Murviel är ett av skälen till att vi inte gjort slag i saken och börjat leta efter en ny hund. Wilda, som fick skutta vidare över de ständigt gröna ängarna för två år sedan, hann bli en mycket världsvan globetrotter. Med en ny liten valp är resor av sådant slag som Wilda glatt hängde med på inte något som bara låter sig göras med en gång och därför har vi väntat. Funderat över vilken sorts dogg vi vill ha nästa gång. En lika fin som Wilda men lite mindre och som får plats i en flygplanskabin, blev en parameter att ta hänsyn till. En något lugnare variant än den Wilda var som unghund blev en annan. Barnkär och robust kändes också som viktiga egenskaper.
Många har engagerat sig i hundsöket och kommit med förslag på lämpliga doggar och till slut vann tipset om att leta efter en uppfödare av Norwichterrier. Den rasen verkar uppfylla all of the above, så det har vi ruvat på ett tag. Letat uppfödare och valphänvisningar. Mejlat och både fått och inte fått svar. Ett visst virus har dock gjort att valpuppfödare är nerringda av uttråkade coronahusarrestade som kommer på att att en hund nog ändå vore en bra idé när man ändå måste vara hemma så mycket.

Corona har dock ingenting med vår hundlängtan att göra. Den bara råkar sammanfalla. Jag la till slut ut en blänkare i en facebookgrupp och fick napp! Idag for jag så iväg och träffade uppfödaren på en vindblåst och regnig promenad vid havet. Hunddamerna Asta och Sally mötte upp och charmade mig sönder och samman.

Deras matte gillade jag också och allt kändes bra. Nu återstår alltså att hoppas på att en av doggarna bär på valpar i höst och att vi kan få köpa en av dem. Hundbeslutet är taget. Det är dags. Ägorna runt såväl huset på ön som runt murvelhuset behöver en ny lurvig godsmadame,

Detta bildspel kräver JavaScript.

hunden Kerstin behöver en moster att leka med

och två små prinsar i Solna kan nog tänkas vänja sig vid ytterligare en fjärrhund som kommer på besök ibland.

Kanske är det rentav så att jag redan längtar ohemult mycket?
Efter en röd liten norre! En La Dame för 20-talet.