Bloggen fyller tydligen 9 år idag – grattis, Bloggen!
Hej huset i mars 2012!
Ett första, ganska ointressant, inlägg om digra, språkförbistrade köpeluntan som skickades mellan oss, notarien och säljarna, hade förstås noll läsare, eftersom ingen kände till Murvielklotter då. Sedan tog det ganska raskt fart från 575 besök 2012, till en ganska stadig kurs med mellan 8000 och 10.000 besök årligen från 2013 fram till nu. Flest visningar hade bloggen 2013 (knappt 38.000) men flest besök hade den 2020 (knappt 10.000). Alltså tuffar det på, klottret! Det växte lite förra året – kanske ett resultat av att Corona skapat mer tid också för bloggläsande? Spelar det någon roll hur många ni är som tittar in och läser? Det vore förstås en smula meningslöst om ingen mer än jag själv läste; det vore som att stå och ropa i en öde urskog! Hur många ni är spelar inte jättestor roll men statistiken skvallrar om ett jämnt och stadigt flöde. Det säger mig att jag har en trogen skara följare och det gör mig förstås ödmjukt glad! Förhoppningsvis kan jag snart rapportera från Murviel igen – covid willing and weather permitting;)
Allt blev fel – till och med födelsedatumen blandades ihop; jag född 1 juni 1961, exman, vars namn här ersatte mitt, född 1960 men inte 1 juni…
Jag minns när vi diskuterade huruvida det var dags att investera i en snösläde. Vi bodde i huset i Älta. Snön låg meterhög utanför fönstren,
Det var gnistrande vackert ute och alldeles outhärdligt. Vår uppfart var inte särskilt lång, inte heller gånvägen mellan gata och trappa men när snön för femtiotolfte gången den vintern hade vräkt ner under natten och plogbilen vält upp en hög vall av packad, oftast blöt och tung snö på vår uppfart, då var det inte roligt längre. Att få bort snön från bilen, isskorpan från vindrutan och sedan ta itu med plogbilens vall blev ett rejält fyspass i morgonmörkret. Så jag vidhåller att snö kan vara vackert att se på – en gnistrande solig vinterdag till och med njutbar – men bekymren den för med sig är ändå helt omöjliga att bortse från. Åtminstone för undertecknad. Så tillbaka till diskussionen om snöslädesinköp eller inte; det blev aldrig någon. Vi fortsatte med skyffeln. ⁃ Det blir tyngre med snösläde, påpekade grannen. ⁃ Var skall den stå när den inte används, funderade jag, med hänvisning till vårt redan typiskt överbelamrade garage. ⁃ Snart är det vår, kraxade min inre optimist
Nöjde vi oss alltså där? Med att konstatera att det blir för tungt att dra en snösläde fram och tillbaka? Kapitulerade vi inför vintern och bestämde oss för att omfamna den istället? Svaret på det vet ju ni som känner mig eller om ni tittat in här genom åren. Jag började istället att maniskt hemnetknarka och drömde mig bort med hjälp av A Place in the Sun. Jag upprepade som ett mantra vännen Lysannes bön om att få snow on demand för att sedan själv avgöra när jag fått nog. Det ledde inte till omedelbar behovstillfredsställelse vad gäller frånvaro av snö, utan mer ett gradvis avståndstagande; från insnöat villaliv i Älta till en balkong på sjätte våningen med regelbunden flykt till Murviel, till västkustliv där snömängden är av betydligt beskedligare mått. Det är lite ”on demand” över det. Just nu ligger ett lätt snötäcke över vår ö, det är minusgrader och husets mattor har fått välbehövlig rastning.
Se där faktiskt en bra sak med snö för en kort stund! Åtminstone när murvielresorna känns bortom räckhåll.
Tänk ändå, vilka funderingar en annons om rea på snöslädar kan sätta igång…
Murvielklotter 