Det är en låg dag idag. Grått, ingen snö och med en rörelsefrihet som nu är så kringskuren att det börjar kännas som en snara om halsen. Vi tar oss inte ner till Frankrike, hur gärna vi än vill. Gränserna är formellt fortfarande öppna men moraliskt och praktiskt helt stängda. Vi kan få till nödvändigt PCR-test och reseintyg, men med utegångsförbud mellan 18 och 06 och krav på 7 dagars karantän när vi isåfall väl är på plats, så kan vi ju inte ens ta oss till affären för proviantering. Dessutom var mitt nyligen tagna antikroppstest negativt.

Att säga att jag nu är otålig är ett kraftigt understatement.
Jag är arg.
Nere, rentav, åtminstone idag.
Det går upp och ner, det där. För att få tillvaron att ändå kännas meningsfull, har jag äntligen fått fram Rabalas kenyanska målningar, som jag i tio års tid förvarat åt honom och hans konstnärskolleger i Nairobi. Ett desperat rop på hjälp från honom har fått igång mig och nu finns de till försäljning.

Jag kan sitta här och bortskämt tycka synd om mig själv eller så kan jag inse att det finns saker vi kan göra för dem som har det svårt på riktigt. För familjen Rabala och konstnärskollektivet Maasai Mbili, till exempel.

Maasai Mbili Artists’ Collective – AFRICANAH.ORG

Covid-19 har gjort det omöjligt för dem att sälja sina alster på det sätt de kunnat tidigare och nu har de det riktigt svårt. Många av mina vänner hörde snabbt av sig och målningarna har redan börjat sälja och det känns naturligtvis bra. Något litet kan jag åtminstone göra.

Men vår uppskjutna murvielresa är nu till slut helt avblåst. Optimisten i mig har envist hoppats att R-talen efter jul skulle gå ner så att vi skulle kunna komma iväg. Det brittiska muterade eländet har dock effektivt satt stopp för det.
Så vad tror vi? Kommer vi att kunna bila ner i april?
Med lilla Stina?

Jag hälsade på Stina och hennes syskon igen häromdagen. De växer så det knakar och är så hjärtknipande söta att det alls inte går att värja sig. Valpar, ändå…

Nu både leker och gosar de tills de somnar som på en given signal. Med nosen i en toffel, till exempel.

Det är fint att tänka på henne och att hon snart kommer att sysselsätta oss på vår ö.
Wildas arvtagerska. Vald för att hon påminner om henne men ändå är sin egen. En energisk liten terrier som också hon så småningom skall bli en La Dame som övervakar sina franska ägor.

Jag har klottrat mig gladare nu. Imorgon är en annan dag och då skall jag åka till prinsarna! Helt kringskuren är jag alltså inte.