Under hela nittiotalet jobbade jag på en högstadieskola i Bandhagen, söder om Stockholm. När jag började där, tänkte jag att det bara skulle bli ett steg på vägen och att jag skulle fortsätta söka gymnasielärarjobb, eftersom det var till gymnasielärare jag hade utbildat mig. Att jobba på högstadiet ingick inte i min plan. Men livet ville annorlunda, någon lämplig lärartjänst i engelska och latin dök aldrig upp och jag hade en hoper ungar hemma att ta hand om. Skolan låg nära, kollegerna var fantastiska och eleverna så mycket roligare att ha med att göra än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, så jag blev kvar. Utmaningarna fanns där, såklart, och så kom en ny läroplan och ett omvälvande nytt betygssystem och jag engagerade mig både i det och i annat som pågick på den kreativa skolan.
Jag minns mina kolleger där med värme. Tack vare Facebook har jag kontakt med några av dem fortfarande, liksom med några tidigare elever; alla de senare i fyrtioårsåldern nu!

För ett och ett halvt år sedan kom ett handskrivet brev med vanliga posten. Tidigare kollegan Gunilla skrev och berättade att hon tittar in här med jämna mellanrum men att hon i övrigt inte rör sig i sociala medier, därav det handskrivna brevet. Hennes brev ligger fortfarande i mitt datorfodral och jag tänker att jag skall skriva tillbaka och berätta hur otroligt glad jag blev över att hon hörde av sig till mig. Ändå har det fortfarande inte blivit av. Har jag alltså blivit så totalt digital att det att hålla en penna i handen och skriva ett brev blivit mig så alldeles främmande?

Nyss kom L in med dagens skörd från postlådan. Ett handskrivet brev från ännu en bandhagenkollega ramlade ut ur kuvertet.

Så ovanligt är det att få sprätta upp ett kuvert och läsa handskrivna rader att det känns både märkvärdigt och stort. Jag blir så innerligt glad också den här gången! För att inte riskera att jag inte heller nu skall låta meddela mig och berätta hur mycket jag uppskattar breven, så skall jag åtminstone tala om det här, på bloggen, där ni hittat mig, fina bäckahagenkollegerna!
Kära Gunilla och Gunn!
Tack för de fina breven och för att ni finns här på min blogg! Och förlåt Gunilla för att jag ännu inte skrivit tillbaka.
När pandemin till slut lämnar oss ifred, vore det fint att kanske ses för en lunch eller en fika? I Stockholm är jag ju ofta, eftersom jag inte klarar att vara ifrån mina barnbarnspojkar några längre stunder. Tänk om vi till och med kan språka lite på franska då?
Bjuder på lite vyer från Sète, Etang de Thau och Marseillan – känner du igen dig, Gunn?