Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött.
Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.

Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell.
Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.

Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda.
Den får den betydelse den är tänkt att ha.
Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap.
Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav.
Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.

Det är hur fint som helst att se fram emot.
Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december.
I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står.
Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.

Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.

Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.

En annorlunda jul, som sagt. Och en vidunderlig.