Jo, så får det bli. På torsdag far jag till Göteborg för lite konferensande medan L flyger söderut till murvelhuset. Det kan han vara värd. Trippen ned kom lite hastigt på, eftersom vi i vårt byte av fransk bank fått lite bryderier som behöver lösas på plats. Helst av någon som är något mer slängd i sin franska variant av trut än jag. Alltså stannar jag kvar i det novembergråa och jobbar vidare medan L far ner för lite skadereglering.
Vi är genuint bortskämda med vår svenska internetbank, i mitt fall kombinerat med både Swisch och supersnabba mobilbanken och jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så stor skillnad mellan hur bankerna i ”mina” båda länder fungerar. Här dubbelkollar jag alltid utgiftskontot innan jag genomför större betalningar. Jag har kontroll intill sista öret.
Med det franska kontot har det hittills krävts större säkerhetsmarginaler, då vi inte fått den franska internetbanken att fungera. Med den nya banken – Crédit Agricole – skall det förhoppningsvis gå bättre, även om jag inte lär slippa undan checkarna.
Älska dem kommer jag aldrig att göra. Hålla ordning på dem får jag göra dock, har jag lärt mig. Monsieur Banque skickar annars stränga brev om rättelse i leden. Rättar in oss i leden gör vi naturligtvis snabbt som ögat men visst hann en lätt darrning av obehag förnimmas innan kontakt var tagen, möten bokade och flygstolar reserverade. För L, alltså.
Jag stannar som sagt hemma.
Tålmodigt bär jag denna min gråa lott.
Helt utan bitterhet.
