Nu är det ingen pardon. Mörkret sänker sig. Tidigare och tidigare för varje dag dessutom. Kvart i två tändes smålamporna i lägenheten idag och en timme och en blöt hundpromenad senare far jag runt med en tändsticksask i högsta hugg.

Mörkret skall besvärjas och det med alla tillåtna medel

Det hjälper att sippa lite rött från ett vin köpt en varm oktoberdag för ett år sedan på en vingård nära vår by. Glaset köptes på en cave i Faugerères (tittade på glaset för att försäkra mig om att accenten över näst sista e:et verkligen skall vara grav) för en månad sedan; i lika vackert väder som året innan. Vinet smakar ännu godare när minnen väcks om tillfället då det köptes och tankar tillåts vandra till dem som var med, till landskapet, dofterna, den vänliga höstsolen.

Det hjälper också att få små rapporter från vännerna på plats, även om det förstås väcker längtan. De har lyssnat på föredrag om vår by. Sandrines pappa berättade om vintillverkningen, några av vinbönderna visade upp sina caves, kommunarkitekten berättade om husen och en av byträdgårdarna besöktes med en pratglad botanist som guide. Det hade jag velat vara med om, för behovet av att veta mer om vår by blir bara större för varje gång jag är där.

Så berättade vännerna i samma mejl att de lämnat pengar till trädgårdsmästare Bertrand för vår räkning. Vi har haft det lite bökigt med vår franska bank och med våra carte bleu, som först lät vänta på sig och nu inte fungerar längre. Det vore förstås lättare om vi bodde permanent därnere och vande oss vid hur det fungerar. Men, se där, till slut något som jag tycker är bättre hemma! Heja svenska internetbanker! Smidigt och busenkelt.

En bild från deras senaste utflykt skickades med också

I ett tidigare mejl fanns en bild från vårt garage, där de kört undan skräp till tippen åt oss.

Det är C och E jag pratar om, förstås och de har blivit ett nav för oss andra. Ingenting verkar omöjligt och humöret är på topp. Kan det vara environgerna som inspirerar, månne?