Det har gått fyra veckor sedan jag lämnade Murviel för att möta delar av familjen i Köpenhamn och firandet av min fina tjugoåring. Fyra veckor som innehållit så mycket att jag inte hunnit öva min franska, inte hunnit plöja inredningstidningar, inte klarat av mer än några rader i boken i holken bredvid sängen

innan jag slocknat och faktiskt inte heller hunnit längta så mycket.

Fast ikväll gör jag det. Dagen har känts lite motig. Efter tre avslutande dagar på rektorsutbildningen och känslosamt farväl av alla kolleger, som jag våndats tillsammans med och inspirerats så mycket av, så blev det liksom lite efter-festen-stämning idag.

Nya jobbet med alla spännande utmaningar och fina ungar liksom slängde sig tungt i knäet på mig när jag kom tillbaka. Lite mellan-raderna-problematik, liksom outtalat. Ett svårtolkat telefonsamtal, där tvetydigheter blev till aningar, som sedan bekräftades och därmed blev mer begripliga, hann lägga en blöt filt över en stor del av dagen innan jag hade sorterat vad som var vilket. Mer behövdes inte för att jag för en stund skulle börja fundera över om jag valt rätt. Det är trots allt inte alltid kul på jobbet, hur intressant det än är.

Vardagsliv och normalitet fast ändå inte… Det är så nytt fortfarande. Hur det ser ut om en månad eller två kan jag inte veta, så jag tar en dag i sänder. I det har jag hittat en ny sorts trygghet, för jag vet vilka förutsättningar som krävs för att jobblivet skall fungera och att det är upp till mig och ingen annan att sätta gränser för vad som är acceptabelt.

Det är när grubblerier över vad jag skall bli när jag blir stor börjar uppta för mycket tankeverksamhet som jag drar iväg till murvelhuset. Till vinfälten, till de vindlande gatorna, till bygrannarnas takterrass, trädgården, bergen, det stora rummet med alla de välkända prylarna. Till de axelsänkande må-bra environgerna.

Då kan det till och med vara så att ett brev med fransk avsändare från Lille innehållande en inte försumbar fastighetsskatt får mig på gott humör.

Taxe d’habitation

För det påminner mig om att vi har ett franskt hus!

Vårt f-r-a-n-s-k-a hus. La maison française. Himla härligt, faktiskt.

Av bara farten blev det en sväng in på Duolingo och träning på franska adjektiv. Man vet aldrig när sådana kommer till nytta härnäst. Ju.