Solen har gått i moln men det gör ingenting. Det är så skönt på vår veranda just denna majkväll att det snarare är skönt när molnen tar udden av värmen i kvällssolen. Jag är nybadad och känner kvarlämnade viffar av vanilj från badskummet på min hud medan jag sippar på ett glas svalt vitt.

Kroppen värker en aning, efter en dag i vårt av byggbråte, flyttkartonger och bortglömt skräp belamrade garage. Ryggen sa ifrån till slut och vi fick lämna det halvvägs klart, vilket i sig tar på krafterna. Jag hatar halvmesyrer!

Fast när jag tittar på halvvägsresultatet, inser jag att det faktiskt får duga som dagsverke.

Före…

och halvvägs efter.

åsså lasset som går till tippen.

En liten mus sprang skräckslagen ut ur sitt av tvättsvabb, rester av isolering och av kartongbitar byggda hus under en pall med taktegel.

Där har musen med familj kunnat gona sig i många år, medan höststormarna härjat utanför. Nu är det slut med det. Inga gömda hörn bakom allsköns bråte finns kvar i garaget och golvet är frenetiskt skurat med Ajax. Såpa brukar annars vara stapelvaran men nu fick det bli den vita tornadon! 

Det krävdes en och annan paus i solen för vätskekontroll…

Billyhyllor står prydligt uppställda mot en av väggarna i väntan på flytt till sonens nya lägenhet och äntligen finns plats att fixa matbordet från Blåsut, som stått och skämts i ett hörn tyngt med allsköns bråte.

I ett kuvert i en flyttlåda hittade jag bilderna som det valdes mellan när studentskylt och tårta skulle fixas till sonen för elva år sedan. Söta, underbara unge – inte helt olik två andra små skatter, som han nu är klok och vuxen morbror till!

Jag kan förvisso tänka mig behagligare sätt att tillbringa en solig majlördag på än bland musspillning och spindelväv men känslan efteråt, den är oslagbar, mina stela leder till trots. 

Om bara en vecka är jag i Murviel. Där finns också saker att ta tag i men det mesta av det får vänta till i sommar och till senare i höst. För denna nästa vända ner skall ägnas åt sköna timmar i trädgården, utflykter och god mat. Jag längtar, trots att tjörnkvällen är magisk och förföriska dofter från köket letar sig ut genom terrassdörren.

Där leker för övrigt en tunn vit gardin med kvällsbrisen, precis så som jag fantiserade om i vårvintras, när kvällsmörkret var kompakt och en kväll tillbringad ute på terrassen kändes avlägsnare än allt annat. Men en hopplöst kall mars och april har äntligen gett vika för en ultrasomrig maj och jag njuter av varenda minut. Förutom under de där timmarna bland bråten i garaget, då förstås.

Det är fint nu.