Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.