Ända sedan jag lärde mig skriva som liten har jag skrivit. Inga romaner, bevisligen, men små historier, dagboksanteckningar och de senaste 14 åren i en blogg. Bloggformatet passar mig och den kåserande stil som oftast blir det omedvetna resultatet av mitt klottrande. Där tillåter jag tankarna att löpa fritt, utan att egentligen bry mig så mycket om huruvida det blir intressant att läsa eller inte. Fast när inlägget är klart korrekturläser jag, förstås; slarvigt ibland och då märker jag det genast om jag återvänder till inlägget lite senare, men oftast tar jag mig tiden det tar att efterredigera.

De första bloggåren skrev jag alltid mina inlägg på datorn, men den skulle ganska snart visa sig vara ett alltför klumpigt instrument. Jag gjorde några halvhjärtade försök att använda iPhone när jag skaffat mig min första, men då försvann överblicken och det hämmade flödet. När jag sedan skaffade iPad, blev den det skrivinstrument jag föredrog, eftersom den är lätt att ta med sig överallt. Men också den har sina brister. Tangentbordet ger en konstig arbetsställning och att knacka på ett tangentbord stör min tankeverk­samhet en smula, även om jag till slut någorlunda vant mig också vid det.

Men jag tycker om penna och papper! Jag håller envist fast vid min stora, röda, analoga Filofax och skulle helst skriva mycket mer för hand.

Jag tycker om långsamheten i det; Samordningen öga-hand, som tillåter hjärnan att hänga med, inbillar jag mig gör orden som flyter ur pennan mer genomtänkta.
Och ljudet, raspet, från pennan när den möter pappret, hur härligt är inte det!

Det där att skriva för hand, är jag rädd, ges alldeles för lite utrymme numer, eller så har jag bara blivit en gammal digitaltrött stöt!

Oavsett vilket, så har jag fått en vad jag tror ny bästa kompis. När min son, som redan som liten upp­visade farbrortendenser, var på besök med sin sambo härom helgen, satt båda två och raspade på varsin reMarkable skrivplatta och jag blev omedelbart nyfiken.

Så nyfiken att jag, innan jag visste ordet av det, klickat hem en likadan!

I förmiddags levererades den till min dörr (det gick otroligt snabbt) och jag greppade genast pennan och satte igång att skriva just detta inlägg för hand. Så nära man kan komma att skriva på papper är det och tryckfelsnisse kan dra något gammalt över sig. När jag skriver för hand blir felen färre och till slut går det snabbare än att knattra på ett tangentbord.

Och klarar den att konvertera mina kråkor till tryckt text?
Jorå, minsann; det gör den – förutom att den inte alltid fattar mina egenhändigt komponerade eller de mer ovanliga sammansatta orden utan särskriver dem vid konverteringen till text.

• 

• 

Men ändå imponerande, minst sagt.

Och nej, det här är ingen reklamtext, utan bara bloggar’n som är lycklig över att få använda penna, höra raspet från den och ändå vara digital!