Etiketter
Fredag 23 juli
Stilla sorl från grannar som lever uteliv, aningen svalt i skuggan fortfarande innan solen samlat full kraft för ännu en nästan smärtsamt vacker sommardag vid havet. Vi ger oss iväg för ett förmiddagsdopp efter frukost al fresco.
Just detta att det inte är en självklarhet under de mestadels lynniga västkustsomrarna, att kunna äta alla måltider ute, gör det extra ljuvligt. Så har det dock inte alltid känts. Detta att jagas in av plötsligt kalla vindar eller ett hotfullt molnsjok, var något som i livet pre-murviel brukade få mig att irriterat misströsta. Att aldrig kunna lita på sommaren och rentav känna stress över att vara tvungen att passa på att utnyttja de timmar av vackert väder som erbjuds.
Det kan tyckas vara en smula orättvist mot den svenska sommaren men till och med nu, när Tjörn visar sig från sin allra mest praktfulla sida, känner jag den svala morgonbrisen sno en smula runt nacken.
Skillnaden mellan våra murvielska och tjörnska sommardagar är påtaglig. Jag älskar båda sommarversionerna och vilar förnöjsamt i det faktum att den tjörnska njutningen inte längre är lika väderberoende.
När därför sommarhimlen är värmedisigt ljusblå, när båttrafiken i havets E6:a i farleden utanför ”vår” badplats tillfälligt stillnar och bara kluckandet under bryggan hörs, då sjunker axlarna och jag suger girigt i mig allt det jag har runt mig.
Eller att, efter att de första simtagens ilningar av de svalkande vattnet till sist blivit ljumma mot skinnet, sträcka ut, möta svallvågorna från båtarna och aldrig vilja behöva gå upp igen; det är en otrolig ynnest.
Fast upp kliver jag, förstås. Kränger på mig tunna, lite sladdriga linnekläder och trampar upp till huset i mjukt gräs medan näsborrarna fylls av intensiva dofter; gräset, jorden, tången, en salt bris.
Det doftar trygghet och barndom, rentav, och jag vill stanna tiden, stanna i alla de tankar på en liten bebis som snart, snart är hos oss, mamma som kommit ut ur sin konfusoriska dimma och är sig själv igen – vilket mirakel är inte det?!? – tankar på prinsarna som håller klassisk svensk sommar hos sin farmor och farfar och på E och L som ännu är kvar en stund hos oss innan de vänder tillbaka till Norge.
Jag blir stående en stund i gräsbacken upp, med saltet från havsvattnet kvar på läpparna, och inser att just här, just nu, är jag lugn. Trygg. Och lycklig.
Lördag 24 juli
Ännu en andlöst vacker sommardag väntar. Det är tidigt, kuddarna i utesoffan, där Stina och jag tagit plats, är fuktiga av morgondaggen. Lite vemodiga är både hunden och jag, efter att norrmännen åkt härifrån. Stina lägger sig tungt ner bredvid mig med en suck och jag bloggar. Murviel känns märkligt långt borta och just nu längtar jag faktiskt inte ens dit.
Eftermiddagen spenderades nedsänkt i vågorna vid Halsbäck,
Lördagen övergick i söndag och jag for till Lilla Rösö för att träffa S och E idag.
Snart har lilla bebis dröjt sig kvar en vecka extra och de väntar och vi väntar. Sämre ställe kan man ju befinna sig på när man väntar, konstaterade jag, medan jag njöt av ännu ett havsbad och det bästa av sällskap.
Imorgon skall det regna och sedan väntar svalare temperaturer. Så mycket roligt väntar, så det kanske dröjer innan längtan till Murviel sätter in igen iallafall? Fast i mina tankar finns det alltid, förstås.
