Lika våldsamt som stormvindarna sliter i varje bräda i huset om vintern, lika obarmhärtigt stark är till slut vårsolen. På en av matbordsstolarna har tre omgångar tunna, vita gardiner legat och väntat på lämplig upphängning – helst osynlig bakom mormorsstången – utan att upphängarna känt någon omedelbar brådska i snöglopp och mörker. Men nu är det mars. När solen skiner så s-k-i-n-e-r den; svulstigt och utan att be det minsta om ursäkt för allt damm och smuts den avslöjar. Det blev till slut dags. De extra gardinskenorna – specialbeställda och den längsta 3,40 meter lång – surrade jag vid den ena takrailen på bilen häromdagen och körde hem dem. De fladdrade ominöst i vinden och jag funderade över hur viktiga de där solskyddsgardinerna egentligen var. Speciellt där vinden friskade i över Tjörnbron.

Men hem kom både jag, bil och gardinskenor och nu sitter skenorna där de ska. Nästan osynliga blev de också!

Ser ni den bakre skenan?

Nä, tänkte väl det! Nästan inte, iallafall.

Det tog ett tag, röran under tiden var inte att leka med,

Quel bordel! – gillar du röra, kan du klicka på bilden för ett svep över vardagsrummet före…

men det föll på plats, till slut, med hjälp av både fransk spellista,

Klickar du på bilden, gömmer sig ännu ett svep över vardagsrummet efter…

och Kenneth Gärdestads poetiska rader om stilla regn däremellan. Det är fint att längta efter våren och tänka på Kenneth och hans bror, nu när ingen av dem längre finns kvar.

I sommar skall de tunna vita gardinerna få ägna sig åt att fladdra graciöst i havsbrisen. I bakgrunden skall jag spela La vie en rose, solen skall få sila sig in vackert genom de tunna, nästan genomskinliga och jag skall försiktig fösa dem åt sidan när jag behöver lämna terrassen en kort stund för att uträtta det ena eller andra ärendet. Jorå, jag är fortfarande optimistiskt lagd och tror på sommar varje år.

Det känns inte lika avlägset nu som för bara några dagar sedan. Den där isande, bitande kylan har släppt greppet. Jag har putsat fönstren och hörde då några försiktiga fåglar utanför. Ännu mildare väder sägs dessutom vara på väg.

Sägs det.

Kanske kan det fladdra i tunna gardiner fortare än jag anar?

Om inte, så drar jag i alla händelser ner till sydligare gardinfladder innan det blir alldeles vår i Occitanie Nord.