Etiketter
Jag vet inte när det senast hände att jag var hemma en hel vecka på grund av förkylning men nu har jag varit det. Blogginlägg brukar det bli högst en gång i veckan men här kommer denna sjukveckas tredje! Det säger en del om hur rastlös jag blir. Nattsömnen har varit knapp. Så fort knoppen har hamnat på de uppallade huvudkuddarna har hostan från håvetet anmält ankomst och jag har fått ge upp varje plan på att ratta ut bilen på E6:an för vidare färd mot Dingle kommande dag. Till slut gav jag upp och bestämde mig för konvalescens veckan ut. Det var klokt. Viruset för en tynande tillvaro men lämnar efter sig en trötthet som gör att jag inte ens orkar bädda sängen.
Jobb framför skärm och samtal i telefonen när rösten orkat med, har gått bra. Så jag har sammanställt svar och dokument till Skolinspektionens förstagångsbesök på Dingle, ordnat med lite elevhälsoarbete, rensat alla mina fyra mejlkorgar och försökt få ordning på datorns fulla startskiva, fått en ny studiehandledare på plats, intervjuat två nya kandidater till min lilla modersmålsverksamhet – de gjorde mig för övrigt så entusiastisk att jag blev tvungen att få ner nya idéer på pränt – och jag har förberett två mässor i mars.
Varför berättar jag allt det här? Och i en ur språkvårdande hänseende alldeles för lång mening?
Jo, det skall jag berätta; jag har aldrig klarat av att vara hemma utan att få dåligt samvete. Jag tänker alltid att jag borde skärpa mig. Jag blir orolig för att min frånvaro skall innebära alldeles för mycket merarbete för mina kolleger. När jag radar upp vad jag gjort och inser att jag faktiskt inte legat på latsidan, så känns det bättre.
Det är ingen fin egenskap. Den är till och med ganska grandios. Som att världen inte klarar sig utan mig i några dagar. Jag tröstar mig med att just vetskapen om att det är en knäpp inställning rimligen borde innebära att jag inte har ett omåttligt uppblåst ego…
Full startskiva på datorn, förresten; en stor bov är alla bilder och filmer, varav många förstås är från Murviel. Som en besvärjelse mot vintern – nej, jag skall inte svära över vädret igen – har jag bytt skrivbordsbild på datorn,
Nyöppnad pool i mars 2017. Temperaturen hade hunnit till 21 grader och var snart uppe i badbara 27. Soligt och skönt i luften men vattnet var varmare, så det blev lite svalt om hjässan i badet.
Jag längtar ut och bort nu. L har precis börjat på sitt nya jobb – månne det sista innan det är dags för (tidig) pension? Jag längtar inte efter att pensionera mig men jag jobbar intensivt på att skaffa mig ännu större geografisk flexibilitet i det jag gör. Fjärr- och distanslösningar är under utveckling och det går långsamt framåt. Jag har redan kunnat tillbringa mer tid än tidigare i Murviel men jag kan fortfarande inte få till längre vistelser, förutom under sommarsemestern. Det är ju liksom inte görbart att vara rektor och regelmässigt vara borta från sin skola hela januari, februari och en stor del av mars!
De senaste årens relativt milda vintrar på västkusten har dessutom skämt bort mig. Jag har hunnit glömma hur starkt mitt motstånd mot minusgrader i mars är. Alltså har det fungerat alldeles utmärkt att kunna kvista iväg bara för några dagar för att murveltanka.
Men en sådan februari till som den just flydda och jag är förlorad!
Typ.
Bilen har stått still i flera dagar och har gått in i viloläge för att spara batteriet.
Vi får väl se om den vill starta, stackarn. Tänkte ta den en sväng idag men fryser vid blotta tanken på att sätta mig i den utan att ha kunnat värma upp den först. Fjärrstyrningen till värmaren fungerar nämligen inte när bilen gått i ide, har jag just fått lära mig.
Och om till och med en stadig Volvo bestämmer sig för att hibernera; vem kan då ha synpunkter på att en annan längtar bort?!?
Sommarbilder i datorn är ju alltid en tröst. Vintern slog till här i skåne med kraft. Förhoppningsvis den sista för oss. Ett milt uttryck är att jag lessnat på kyla och snö.
GillaGillad av 1 person
Ja, och var är det med det där dåliga samvetet som slår till varenda gång man är hemma och sjuk? Då ska man ju vila och krya på sig och inte smitta ner sina arbetskamrater. Inte desto mindre hotar det sjuka samvetet att ställa till det mer än viruset i sig. Vi får ta och sluta med det. Vad var det författarinnan Marianne Fredriksson sa om dåligt samvete? Det är det ingen vits med att ha för det finns ingen gångbar valuta att betala tillbaka med. Eller nåt. Krya!
GillaGillad av 1 person