Etiketter

, , , , , ,

I morse tog det dock en evinnerlig tid för det norska rödvita planet att ta sig igenom den kompakta gråa massan, men väl uppe var det smått fantastiskt att se en stark, ohöljd sol igen. De senaste veckorna har varit löjligt mörka i mer än en bemärkelse och nu  dunkar det välbekant bakom pannbenet, i skorna ligger blysulor och energinivåerna är onödigt låga. 

Några dagar kvar till jul, alltså, och av någon outgrundlig anledning blir det alltid trafikstockning bland göromålen då; bland de privata såväl som bland de jobbrelaterade. Men i år drar vi söderut, äntligen, bara jag och L medan resten av familjen denna jul har valt att sprida sina gracer på annat håll. Det känns märkligt men det får vara ok.

Jag har därför sett till att förjula hos prinsarna,

Jag har glöggat hos E och jag har julavslutat på Dingle i ett smått magiskt växthus, tillsammans med de allra bästa av pedagoger och naturbrukare.

Så har jag har grötmyst hos S, beundrat såväl olskroksgranen som lilla prydnadshunden som ser ut precis som Wilda,

Och jag har slumrat bredvid S i soffan framför Pelle Svanslös och sedan ätit tidig frukost innan avfärd mot Landvetter. Dit fick jag skjuts i morgonmörker och göteborgsregn,

kramade hejdå, stannade till vid en julig bagagetransport,

och traskade in i avgångshallen för provvägning och ompackning. Resväskan var så full med julattiraljer att blixtlåset höll på att gå åt fanders. På planet ägnades därför orimligt mycket tid åt oro för att lastutrymmet på planet skulle skramla av mina förlupna julgranskulor och skumtomtar. Men det klarade sig och det bökiga bagaget,

I spansk sol för en stund

har nu baxats av och på tåg, fram och tillbaka på flygplatser och diverse tågperronger för att slutligen, med benägen hjälp av Alain och Maria, landa i murvelhuset.

Flygplatser i juletider är både ganska förfärliga och samtidigt märkligt stämningsfulla. Det ligger förväntan i luften. Några är på väg hem, andra bort, de flesta alldeles säkert på väg till efterlängtade favoriter. Jag är inte ensam om att vara hålögd. Stressen sipprar fram hos passagerarna runtomkring mig, en och annan tränger sig före i köerna, men logistiken på Landvetter denna prejulmorgon, som markerar starten på årets största resehelg, fungerade smidigt och utan fördröjningar. Jag undrar, jag, om inte tjejen  vid säkerhetskontrollen rentav juletindrade mitt i sin beundransvärda effektivitet?

När planet sedan tog mark i Barcelona, kom ominösa meddelanden på telefonen om vildsinta katalaner som tagit till gatorna i Barcelona, missnöjda som också de är med sitt lands politik. Fast av det såg jag inget. Jag såg bara medpassagerare med lika byngliga ekipage som mitt, så jag ramlade ner på en caféstol och pustade ut med ett glas vin, medan jag väntade på resans sista ben; tåget till Béziers. Det tuffade på enligt plan ända till Perpignan, där det plötsligt tvärdog och allt blev svart. Det lovade naturligtvis inte gott men bäst som jag funderade över lämpliga eder, så hackade tåget igång igen, utan att det hann bli några allvarligare förseningar.

Nu är jag dock duktigt trött, så med resan ner avklarad, skall jag vila och förhoppningsvis njuta av en och annan languedochimmel och skrota runt i vårt stenhus i ett par veckor innan det är dags att styra norrut igen. 

Hemma väntar ytterligare julfirande – efterjul på trettondagsafton med S & E (jorå, nu är det bestämt, älskade unge!) – innan vårlängtet på allvar skall tillåtas ta plats. Bilder på näthinnan som påminnelse om att det lär komma en ny vår, kan vara på sin plats!